Mitt liv sett från min sida glaset.

Ja jag vet, jag har världens sämsta (usch jag kommer inte på ordet, vad är det för fel på mig? och Stephanie gick direkt när hon skulle hjälpa mig komma på det).
Jag måste verkligen skriva min jobbiga labbrapport nu men nånting håller mig borta från den och får mig att hitta andra saker att göra istället.
Något som inte är bra då jag inte kommer ha alls mycket tid senare idag att skriva den på.
Jag måste verkligen skärpa mig!
Jag vet dock inte vad jag ska skriva där och det är så mycket skönare att skriva något utan att det kommer avgöra ens framtid.
Usch, varför tänker jag ens så?!

Hjälp, alla ord bara försvinner från mitt huvud när jag ska skriva ner dem.
Känns som att det verkligen inte är menigen att jag ska skriva nånting alls.
Ändå vill jag alltid skriva.
Av någon konstig och skum anledning för det är ju knappast så att jag skriver när de kunskaper elerl tankar som jag faktiskt skulle kunnat använda på något bra sätt.
Som folk skulle haft någon nytta av alltså.
Jag kanske skulle gjort det någon gång.
Sett vad det ledde till.
Hm, vem vet, det kanske kommer en dag.

När jag precis gick en liten runda genom skolan (en runda som tar typ 30 sekunder) kom jag att tänka på en sak.
Jag skriver aldrig alla de saker jag tänker på.
Alltså de där som jag hade kunnat använda mig av för att starta en diskussion.
Eller bara som ett konstaterande.
Som fenomenet att bortse från det äckliga tilltrampade omkring oss och gå vidare och låtsas som att man inte har sett det.
Som att saker förlorar betydelse då man har annat at tänka på.
Som så mycket annat jag börjar tänka på då jag tar mina rundor på cykeln/via fots/i bilen/eller bara snurrandes runt på skrivbordsstolen.

Nu ska jag skriva om genomsnittliga antalet syeatomer per kolatomer och på vilket sätt det påverkar lågfärgen bland alkoholer.
Lycka till till mig.

Hej.

Bara för att jag måste.
Fast egentligen är det nog dagens artist.
Aller nja, helgens artist.
Och ja, dagens humörhöjare.
Ja, dagens humörhöjare får han bli utnämd till.

Keith Urban
Inte för att någon annan tycker om att lyssna på hans musik elelr för att jag vill få någon att ladda ner hans musik utan bara, ja endast, för att jag helt enkelt är på bra , ja BRA, humör idag och för att han gör att jag blir gladare.

Jag vet inte varför jag är på så bra humör idag (kanske en hel del för att Steph sa att de hade saknat mig en massa nu när jag ahde varit iväg. Och det är ju alltid kul att bli saknad.)
Men det är ändå sånt där läskigt bra humör.
Nästan tom en känsla av att vara lycklig.
Det är skönt.
Och det känns som den person som jag var i höstas, innan vissa saker hände.
Det känns nästan som att jag är mig själv igen.
Och det är skönt.
Riktigt skönt.
Jag har saknat denna lycklghetskänsla.
Den som bara kommer såhär någon gång då och då och liksom smyger sig på mig och gör mig alldeles stum av lycka.
Fast egentligen gör den mig sådär sjukligt pratglad och sprallig som jag bara blir då den är hos mig.
Och så skriver jag en massa saker utan att veta alls vad jag skriver elelr om det hänger ett dugg ihop med vad jag nyss skrev.
Men jag bryr mig liksom inte för jag är ändå liksom sådär Glad.

Nä nu ska jag sluta med mina framlägg om min lycka och ta till vara på den.
Fast nu kom Steph och sa till mig att jag måste jobba och sluta blogga.
För Steph är en bestämd skräckinjagande snyltare som bara vill ha mig för mina enorma kemikunskaper (fast egentligen vill hon ha mig även utan dem). (Inte på nåt slampigt sätt eller så. Bättre så Steph?)

Jag är trött nu.
ådär riktigt trött.
Och grinig.
Och jobbig.
Och nere.
Och allmänt bara irriterande.
Mest irriterande är jag nog för mig själv.
Det hoppas jag för min egen skull för fy fan annars.
Blev det när jag gick ut från intercrossen.
Vet inte alls varför jag blev så grinig just då men det slog iaf till då och sitter fortfarande i.
Jag hatar att vara sur på ingenting.
Då blir man mer bara sur på sig själv.
Och vem vill vara tvungen att leva med den som man är sjukt sur och irriterad på?

Dagen började skönt, men ändå inte så bra om man ser ur mitt humörsperspektiv.
Jag tog bussen till skolan idag fr en gångs skull.
Det var bättre än att cykla på gatorna de inte har saltat än så att de är hala.
Men iaf så satt jag där på bussen med min underbara vän iPod:en.
Den som brukar ha en tendens att få mig på ganska bra humör när jag får umgås själv med den.
Men ack så fel det blev idag.
Av någon anledning ville nämligen shuffle bra att den skulle spela en massa usik som väckte tankar på händelser och en person som jag inte vill börja dagen med att tänka på.
Det känns som att då är dagen typ redan dömd att misslyckas.
Det störiga var att det var mysigt och härligt att sitta och lyssna på den musiken shuffle ordninade åt mig och att tänka på allt.
Varför de kändes mysigt vet jag heller inte.
Jag borde egentligen bra ha blivit deppig direkt och skrikit på iPod:en och satt på mina bra-humörs-låtar.
De brukar ju hjälpa.
Men nej det gjorde jag inte.
Antagligen mest för att jag var på så bra humör innan jag började tänka på det så så nere kunde jag nog inte bli i vilket fall som.
Ja, bra humör var jag på idag, till skillnad från igår.
Fast ja, usch, jag orkar inte analysera mitt hunör.
Det finns där iaf.
Kom precis på att hela dagen har jag bara lyssnat på musik i samma stil.
Nästan iaf.
Det är störigt att det är så sjuk mysigt attlyssna på det.
Fr det är itne bra för mig.
Speciellt inte nu när jag är arg och sur och ledsen och irriterad och depig och ja, all sånt.
Jag är iaf smart nog att undvika människor nu.
Det tycker jag iaf är bra av mig.

Jag sa nog byta mina gardiner nu bara för det.
Så blir mitt rum nästan färdigt iaf.
Sen är det typ bara tavlorna som ska upp också.
Måla kanske jag ska göra lite också.
Nä, orka det.

Nä nu drar jag från bloggen och datorn innan alla ger upp hoppet helt och hållet om min blogg.
Den ska bli bättre.
Jag lovar.
Måste bara se till att det händer lite grejer igen.
Hur vet jag inte men det kan vi ju se efter hand.

Usch, jag kom precis på att mitt löfte börjar närma sig Stephanies tidsminimum som hon tänkte att jag skulle ha.
Det var ju inte bra.
För mitt nöjes skull alltså.
Lite illa faktiskt.
Men ja, så kan det ju gå.
Haha.

Nä nu gäller det:

Hej.

Ja nu har jag fått ont i magen igen.
Sådär ont som jag får lite då och då.
Som jag ar fått den senaste tiden.
sådär där det känns som att jag har kramp.
Då det verkligen itne är bekvämt att sitta upp utan det känns som att jag nästan ska spy.
Oh att stå upp ska vi ju inte tala om.
Det ska vi bara helt enkelt låta bli.
Iaf jag.
Usch jag fattar inte varför jag får så ont i magen.
Fattar inte vad det är för idiotmage jag har.
Den har aldrig klyddat innan ju.
Då när den dessutom avr betydligt större.
Och det avr mer som kunde ha klagat.
Men nej, det har börjat nu.
Sugit.

Kom precis hem från Ann och Patrik.
Felicia och jag har nu varit där i tio timmar och severat.
Sjukt kul.
Och god mat.
Och ja, hm, mindre od dricka, men det gick ner det också.
Korvgrogg á la Göran is the shit!
Jag ch Felicia har nog hittat vårt kall.
Ja, iaf för nu.
Sjukr kul var det ikvll.
Ultimata jobbet faktiskt.
Denna helgen kommer jag faktiskt ha varit ritkigt duktig.
Jag komemr ha jobbat en massa massa.
Det är bra.
Och då kan Anders inte klaga såååå mycket.
Fast ja, jag borde nog försöka hitta ett ritkigt jobb också.
Fast servitris och flyttsnubbe är hetlt okej jobb tycker jag.
Även om flyttjobbet på kontoret har gett mig ett sår i ögat.
Men det är smällar man får ta.
Seciellt om man ligger under skruvarna man skruvar ut och ser metallen trilla ner i ögat på en.
Men så kan det gå när inte haspen är på.

Jag är egentigen skittrött nu tror jag.
Men kan inte sova tror jag.
Elelr jo det hade jag nog kunnat men jag är gnska hyper just nu så det är roligare att vara uppe då.
Fast msn är ju sjukt dött såhär dags.
Jaja jag får äl snart gå och lägga mig då.

Idag ahr jag shoppat.
Gjorde en del riktiga klipp.
Bla en guldig slips.
Jag ska börja använda slips tror jag.
Och en skjorta.
Jag måste få ov att äga att jag är typ bäst på att hitta grejer på rea.
Det tycker Felicia också.
Fast sen är hon ju iof sämst på det också.
Jag får nog ta och lära upp henne.

Jag kom precis på att jag ska spara alla mina jobbpengar.
Kan vara gött att ha dem i sommar när det är World Games.
Kan vara riktigt gött att ha dem när man ska till Tyskland en vecka med intercrossen.
Det ser vi fram emot.
Riktigt mycket.
Det ska bli niiiice.

Jag vill ha sommar.
Eller vår iaf så man kan sitta vid kanalen och äta lunch.
Och sedan sitta där hela Pbl:en.
En sedan efter skolan också.
Ah, jag längtar till våren och sommaren.

Nu är det 169 dagar tills jag fyller 18!
Då är det PARTY!

Nä nu ska jag nog sluta och drömma om framtiden och fförsöka drömma en lika bra dröm so  härom natten.
Även om den var skum.
Härliga drömmar är typ det bästa någonsin.
Finns inte mycket som slår att vakna upp på morgonen och ha drömt en riktgit härlig dröm.
Även om man vet att det bara är en dröm.

Godnatt katt.

I’m so tired but I can’t sleep
Standin’ on the edge of something much too deep
It’s funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can’t be heard

Orginalrubrik: Mysdag
Ja, Mys dag också iof.
Idag har jag och My gått i stan i sex timmar tror jag.
Ja, det blev ganska länge.
Men det var riktigt jätteysigt. Detta kan...



Hullo
Josefin är i källaren och blir uppäten av Isak och My tittar på. Det är rena rama hissturen ju. Hehe.

Stephanie har varit i Sthlm och ingen har saknat henne, inte så mycket som de borde i alla fall. Hon bestämde sig i denna största av städer, vårt vackra huvud av stat, att bli mindre egocentrisk. Hon anser sig själv ha lyckats med detta realativt tillfredställande men att hon precis skrivit ett helt stycke i Joey's blogg om precis sig själv motbevisar dock dessa påstådda framsteg.

Att hon nu talar om sig själv i tredje person vittnar också om ego på idrottsstjärnenivå. Jag kan inte förmå mig att aga mig själv över det hela dock och anser att min personlighet är tillräckligt överlägsen att den kan älskas trots dessa små brister i rustningen. En felaktig länk kan få hela rustningen att brista sägs det ju, men det är inte direkt som om någon bryr sig så länge rustningen är förgylld. Jag älskar dagens ytliga samhälle.
Tänk att behöva leva som orakad hippie.

Ok, Joeys blogg = inlägg om Joey.
Jag beskrev en gång Joey som min Krambjörn (way to go, Steph, snart handlar allt om dig). Hon blev väldigt glad. Om inte det summerar Josefin ganska bra så vet jag inte vad som gör. Inte många människor skulle uppskatta att bli anklagad för att vara en liten, rosa björn som sprider kärlek till barnen och talar i falsett, men sån är väl helt enkelt Joey.


Inte allt handlar om Stephanie, ty även Isak har makt att trycka ner tangenterna. Men på något sätt blir det kanske om henne iaf (hon gör visst saker för andra, hon lät mig skriva) eftersom hon är vaknast i lokalen. Tråkigt nog har jag självbehärskelse (?) nog att raskt byta ämne till denna där som är ägare till bloggen; Josefin. Hon ligger och snarkar och påstår att hon är vaken på samma gång, för att gå igenom saker och ting på som på hennes eget vis, tempus efter tempus. Det för oss raskt in på ett annat ämne, ett ämne som jag behärskar bättre; kritik. Nu sitter jag här på en ytterst personlig blogg, vilket irriterar mig starkt, man kan ju för fan inte ha en blogg som är personlig herregud! Missförstå mig inte, personlighet är bra, men det måste väl inte vara så informativt och kortfattat?

Nu sitter jag här i mitt rätta element kanske, vem vet? Otroligt cynisk och gubbstruttig, men det avspeglar min personlighet ganska bra för tillfället, och som soundtrack till detta har jag Josefin som säger att hon är jordens mest hopplösa person, bara för att hon har investerat i jordens mest bigotta bok (äntligen korrekt användning på det ordet) där det enda som bevisas är att man inte kan tro på bokhelvetet! Detta inverkar på Josefins hopplöshet i den grad att hon för över bokens hopplöshet till sig själv och blir djupare än hon förtjänar.

Aha, återigen tillbaka till ytligheten. Den behärskar Josefin på ett sätt som ingen annan, och hon trivs med det! Riktigt imponerande, det funkar bättre än man tror.


Ytlighet, vill Stephanie tilllägga, är the shit. Seriöst. Finns det något så universalt accepterat och samtidigt så hatat? Isak och jag disskuterade precis detta ämne och om jag hade haft mindre socker i omloppet och fått mer sömn föregående natt hade jag nog kommit ihåg vad som sas. Som det är för tillfället dock minns jag inte mer än att jag och Isak förmodligen båda är överviktiga anorektiker.

Det är lite fint at både jag och Isak (upprepande much?) lyckas vara så motsägesefulla samtidigt. Eller så är det bara jag som överskattar oss.

Jag och Isak är bundisar nu. Vi har bondat över tonårsproblem och alkohol.


Nog har man haft inspirerande samtal och skrivupplevelser, men det är en uppriktig utmaning att sitta och försöka hålla fingrarna i styr när någon annan skriver en blogg man precis lagt upp i huvudet. Dagens mest pretantiösa (?) mening, när den mest skrevs för skrivandets skull, då man inte vill ha ett så pass villigt tangentbord vilande. Apropå tangentbordet det är det mest enerverande på länge, man trodde länge att det mest hade med Stephanies lätta händer (och fötter, hihi) att göra, men även den sena timman och själva jävla utformningen spelar in.

Kände för en styckeindelning nu, eftersom jag tänkte komma in på ämnen min goda vän Stephanie berörde inne i köket (Roslunds magiska snackekök, we love) och här vid datorn då hon olyckligtvis glömt bort dem. I alla fall, mycket har idag handlat om relativitet och ambivalens och sådana ypperliga ord som har det gemensamt att de inte handlar om något egentligen och just därför är så himmelskt användbara. Bigott folk, tänk på det ni!


Jag ville bara ta en sekund nu för att kommentera och kritisera Joeys långt ifrån ljudlösa stolar. Seriöst, kan inte tjejen ha en enda stol so inte får det att låta som om man har allvarliga magproblem?

Vidare till andra saker..... uhm, ja vet fan inte. Joey soer, snarkar so en gris, My sover brevid, rena rama barnförbjudna showen ju. Isak kan ine sluta stirra. Mmm, bröst.

Vi diskuterade utseende (som alltid) förut och attraktivt vs. oattraktivt. Bröst vann med längder och man måste ibland fråga sig om Josefin är så straight som hon tror.
Anna strulade med en annan tjej, så jag ska slå henne. Det känns som om hon äter mackor med andra också. Man kan inte lita på tjejer.

Jag kan fånga dagen som det heter och göra som Isak sa och kritisera honom. Isak är, vid tillfällen, världens mest (m som i mest) arroganta bessevisser och han är nästan lika egocentrisk som jag. Och ändå gillar vi killen. Varför? Vem fan vet, ett av livets stora mytsterier - som lyckokakor, vem fan skriver skiten?
Isak gillar även Döda Poeters Sällskap, något jag finner näst intill oförlåtligt. Man vill ju bara dö halvvägs igenom den filmen.
Han tenderar att kritisera andra nästan lika mycket som han kritiserar sig själv och han är 90:a.

Trots allt detta är han liksom Isak och ingen kan fjeska riktigt som honom. Han lyckas alltid få en att känna sig som om hans komplimanger faktist har något äkta inehåll och inte bara är de vanliga och ofta forcerade tomma ord folk verkar kräka ur sig. Vilket, i slutet, innebär att Isak nog har fler bra saker än dåliga saer och att Stephanie inte är så duktig med ord klckan halv fyra på natten. Så: gilla Isak, vi får starta en fanclub.

Jag känner att jag börjar bli lite för snäll nu när jag till och med avsutade min såkallade kritik med komplimanger och lämnar därför tanentbordet. Det är sockrets fel, jag svär på min mamma.


Ett ytterst intressant psykologiskt experiment är detta, både med marathon-(H eller inte?)blogg och beordrad kritik. Dock blev utfallet av kritikexperimentet inte lika intressant som jag hoppats, och detta inte för att det kom från en ointressant författarinna, utan för att jag hört allt innan och vet svaren på alla varför.

Man skriver mycket fortare i början av sina små kapitel, sen går det utför.

Förlorade nästan min inspiration där för ett ögonblick, angående det andra experimentet, men jag kom på en del saker att skriva om när jag tittade närmare på vad min kära kollega hade kreerat. Dock blir jag smått skeptisk när valet står mellan att bemöta kritiken (och komplimangerna) jag fått och avslöja mitt innersta väsen en gång för alla, eller kritisera Stephanie, som jag både skulle ha svårt för i nuläget och varit på tok för ärlig någon annan gång. Så då blir det istället att man sitter här och berättar bakgrundshistoren till sin text något jag kan tycka är nog så intressant.

Vips var man tillbaka i gamla hederliga hjulspår, om vad som är intressant (allting är relativt, den ultimata universalsanningen) och med det jag tänkte säga innan. Jag tycker det är intressant med sånt här skitsnack, av den enkla anledningen att jag anser eller tror att man kan få reda på mer om en person på det sättet än ska vi säga, får reda på alla handlingar. Psykologi kanske, men också ett sätt att leva ut min överutvecklade nyfikenhet. Man kan säkert vända på steken och säga att en persons vardag och rutiner berättar mer, men på "mitt" sätt blir det så mycket mer text!

Fick precis reda på att både datorn och Stephanie lever, bra!


Isak har nu vädigt skickligt undvikit att kritisera mig, ngot mitt ego verkligen inte behövde.
Har någon annanmärkt att då Isaks bidrag till detta inlägg berör det mesta verkar min konstant kretsa runt mig?

Jag börjar bli trött nu, mes som man är, vekhjärtad, och jag betvivar att någon är intreseerad av att läsa mycket mer om mina och Isaks åh så intressanta tankar i Joeys vanligtvis poetiska blogg.

Nu får Isak prata igen så jag sedan kan ha det sista ordet.


AttanS, jag trodde nästan där för ett ögonblick att jag "vann" men, ja, jag brukar förlora i poker också. Nu återstår att behålla livhanken genom att tona ner vissa saker, lägga till bokstaven M som konstant undvikit oss, och rätta antalet retursteg mellan de olika författarna (sånt är viktigt för mig).

Om jag kulle sammanfatta mig själv med ett ord hade det nog fått bli förvirrad.
Jag fattar inte vad det ärmed mig.
Varför kan jag aldrig ha koll på vad jag känner och vad jag vill?
Varför tar jag inte chanser att få reda på det jag vill veta när jag har möjligheterna?
Det blir bara att chanserna går förbi då och sen får jag aldrig vet.
Dumt av mig.
För nu är jag jätte jätteförvirrad.
Illa av mig.
Jag måste sluta vara så korkad som jag är.
Ska det kanske bli mitt nyårslöfte?
Jag vill verkligen veta men jag är inte ens säker p om jag hörde rätt.
Fan, varför kan inte saker bli sagda när man är nyktra allihop och man kan prata om det då?
Och man har koll på vad precis som blir sagt.
Kanske borde man ha en bandspelare på sig eller nåt allid när man festar.
Så man vet exakt vad som blir sagt.
Nä usch, det hade nog inte varit så bra iaf.
Eller jo, men kanske inte så kul alltid.

Jag vet att det är lite patetiskt och töntigt och så men ändå:
Förlåt till alla som jag var elak mot eller jobbig mot i förgår.
Och tack alla som var underbara mot mig och fanns där för mig.
Ni anar inte vad det betyder.

Nä jag ska minsann försöka reda ut allting.
Försöka kan jag ju.
Och verkligen borde.
Lycka till till mig!

Nu ska jag strax träna.

Hej.