Mitt liv sett från min sida glaset.

Lite mer än ett år sen jag tog studenten nu. På ett sätt känns det inte alls länge sedan men på ett sätt känns det som en evighet. Jag sakanr den dagen faktiskt, jag saknar den tiden faktiskt, jag saknar de vännerna (utan faktiskt för att det hade varit konstigt om jag inte saknade dem). Mycket har hänt med alla på ett år. Även om man inte alltid märker det själv så tror jag att man förändras en hel del på ett år. Jag har säkert förändrats en del på detta året. Men vad kan vara bättre än att komma hem och träffa alla som känner en utan och innan och som vet precis hur jag är och som jag kan slappna av helt med?! Jag blev kidnappad till Hultsfred av ett gäng av dessa och det var en toppenupplevelse! Vädret var ju mitt festivalväder men det gjorde inte så mycket för allt blev väldigt lyckat ändå. Tack så jätte, jätte, jätte (JÄTTE) mycket för Hultan!!

Nu ska jag sova för det behövde jag väldigt mycket redan för två timmar sedan.

Sov gott nu!!

Nu vill jag också prova mig på en sammanfattning:

Årets citat: "Okej, ignorera det stora feta hålet i mitt ass" (Sagt om strumpbyxor men ja, tolka själv)

Årets roligaste: Studenten!

Årets bästa: Att jag kom in på läkarlinjen.

Årets nyfunna vän: Pauline - Det är så mycket roligare att gå till jobb när man kan springa runt och skvallra en massa.

Årets bästa köp: Min säng

Årets resa: New York

Årets smeknamn: Fixarn

Årets oväntade: Att det skulle ta slut med Jocke.

---

Nyårslöften för 2009:

1. Festa lugnare.
2. Äta sundare
3. Ha roligare
4. Vara bättre på att hålla kontakten

Har lämnat av pojkvännen min på stationen idag.
Han åkte redan kvart över nio.
Känslan man får dagen innan han ska åka hem är aldrig rolig.
Redan då början man känna av saknaden som kommer riktigt när han har åkt.
Han är en person jag kan spendera hur mycket tid som helst med utan några problem alls.
Det är skönt.
så nu sitter han på tåget hem.
På tåget som tar honom flera timmar ifrån mig.
Och inte vet jag när vi ses igen.
Min högskolprovsförberedande kurs tar rätt mycket tid just nu.
Även en del helger.
Men jag ska försöka lösa det på nåt sätt.

Jag startade datorn idag för att hålla på med mina ansökningar till Danmark.
Det är klurigt med ansökningar.
Jag tror att jag har fått med det som ska vara med nu.
Så nu ska jag fylla i det digitalt och skriva ut det.
Vet inte hur lönt det är för mig att söka i kvot 2 dock.
Fast det kan ju inte skada.
Jag tycker att jag förtjänar en plats.
Men det gör nog de flesta som söker in.
Och inte vet jag om jag har någon speciell merit eller något speciellt att skriva i min ansökan till kvot 2.
Jag vet att jag vill bli läkare.
Även om hoppet att bli det har börjat slakna lite.
Verkligheten har väl börjat ta sitt grepp om mig mer och mer nu för tiden.
Men att söka skadar ju aldrig
Så det är danska ansökningar denna helgen och sen ska jag väl försöka få ihop de svenska ansökningarna nästa helg eller nåt.
Det är inte lika bråttom med dem.
Men man behöver ju inte alltid vara ute i sista sekund.
Även om jag är väldigt, väldigt duktig på att vara det.

Min hals gör ont nu igen.
Jag brukar aldrig vara sjuk.
Jag brukar ha ett bra och stabilt imunförsvar.
Tycker jag iaf.
Men vissa grejer är det klent som tusan mot.
Mitt immunförsvar har en akilleshäl.
Det är min hals.
Jag har ont i halsen för typ tredje gången denna månaden.
Det försvinner någorlunda snabbt men sedan kommer det tillbaka igen.
Tillbaka för att reta mig.
För att gnaga sönder min hals lite till.
För att förstöra min lilla mysiga julkänsla lite bara för att irritera mig.
Min hals är dum helt enkel.

Men jag har haft en riktigt bra jul!

Snabbförsök att få julstämning på några timmar.
Kommer jag lyckas.
Julstämningen är inte inne och inga julklappar är inhandlade.
Allt ska göras idag.
Och mitt rum ser katastrofalt ut.
Det har börjat arta sig lite nu när de flesta kläderna är undanplockade iof.
Men än återstår det mycket att göra.
Snart bär det av till Mobilia.

Och jul är min favorithögtid just för att det är sån mysig stämning.
Det lär det inte vara i affärerna idag.
Usch.

Jag är speciell.
Eller lite annorlunda iaf.
Jag har en förmåga som inte alla har.
Min kropp rättar sig inte alls efter vad som borde vara.
Falsk krupp är en sjukdom man kan få fram tills att man är runt tolv.
När jag var tretton och åkte in till barnakuten med det sa de att detnog var sista gången jag skulle få det.
Jag var redan i äldsta laget.
När jag sedan var sjutton och åkte in med det sa de att jag var en stor flicka.
Att det var väldigt konstigt att jag hade det så gammal.

Inatt när jag vaknade.
(Det var kanske i morse, ingen var vaken här iaf.)
Så hade jag svårt att andas.
Och hostade konstigt.
Det låter precis som falsk krupp.
Eller något annat som gör att jag är helt konstig i halsen.

Jag hatar att inte kunna andas riktigt.

Igår var jag som sagt på Wallmanns salonger.
Det var väldigt mysigt och kul.
Och jag mådde som vanligt bra när jag såg folk dansa och sjunga.
Jag vet inte vad det är med mig men den kombinationen, eller det var för sig, gör migg glad.
Sådär innuti tom.

Och varenda gång jag ser och hör sånt föds det nya drömmar i mitt huvud.
Jag vill stå på scen och uppträda.
Underhålla.
Jag vill stå på scen och sjunga och dansa.
Jag vill vara en entertainer.
Jag är lycklig när jag har de drömmarna i huvudet.

Fast så går (slås?) de i kras snabbt igen.
För jag inser att jag ju inte kan sjunga.
Alls.
Och så inser jag att även om jag kanske kan dansa så är jag inte en dansös.
Inte i det skicket jag är i nu iaf.
Fast dansandet hade jag nog kunnat träna upp för att bli bättre.
Men sången är körd.
Och jag hatar det.
Sen visar det sig att pappa, som aldrig någonsin sjunger, tydligen kan sjunga.
Men de generna har han inte spridit vidare till mig.

Så där sitter man och njuter av varje sekunds uppträde.
Och inser att jag aldrig kommer kunna vara en av dem.

Så då får jag sitta hela dagen efter och plugga istället.
För kan jag inte bli en av dem så ska jag minsann bli läkare.

Idag har jag varit sjukt mycket läkare.
Jag har mätt blodtrycket på folk.
Jag har tagit blodprov på mig själv.
Och jag har försökt diagnostisera sjukdom.
Gud vad jag njuter när jag får göra det.

Fast jag fick även bekräftat idag att jag nog har sjukt skumma blodådror.
Väldigt små.
För ingen kunde hitta mitt blodtryck.
Inte ens läraren hittade det efter sju försök.
Det var otroligt skumt sa han.
Det hade han aldrig varit med om innan tom.

Jag är så unik!

Så jag fick väl än en gång bekräftat att det är kört för min del att bli blodgivare.
Det är lite tråkigt.
Väldigt tråkigt.

Jag vet inte varför.
Eller hur det kommer sig.
Men jag har börjat bli sjukt rastlös nu för tiden.
I skolan iaf.
Jag blir rastlös när vi sitter kvar och bara snackar.
Jag känner att jag behöver röra på mig.
Röra mig hemåt.
Jag har ingen aning om varför jag blivit sån.
Jag har aldrig haft problem med att ta det lungt innan.
Med att slappa.
Jag har snarare varit alldeles för lat för mitt eget bästa.

Kanske har det att göra med att jag inte tränar nu för tiden.
Jag måste träna upp mitt knä först innan jag får börja träna riktigt igen.
Kanske får jag inte utlopp för min energi.
Eller är det av någon annan anledning som jag vill ha nåt att göra hela tiden?

Skumt är det iaf.
Och inte likt mig.

Det regnar idag.
Som en riktig höstdag.
Lite dystert.
Men ändå mysigt.
Ja, regnet är mysigt.
Även om mina strumpor var blöta idag när jag kom till skolan.
Blöta strumpor är inte mysigt.
Och bilen såg mig inte idag.
Det är inte bra när bilar inte ser en när man cyklar i trafiken.
Men till slut såg den mig ju.

Hej.

Syrenerna går en bit utanför mig.
Har inte brytt mig om att titta efter var.
De har slutat gå nu dessutom.
De gick två gånger.
Antagligen två bilar.
Eller samma som körde tillbaka?
Det lär jag aldrig få reda på.

Kanske hade det med åskan att göra.
Kanske inte.
Det lär jag aldrig få reda på.

Det är lite förundransvärt egentligen.
Hur man kan låta bli att bry sig egentligen.
När man hör en siren reagerar man ibland.
Ibland inte ens det.
Det är ju inte så ovanligt egentligen.
Men ändå är det något som ofta förändrar någon någonstans på något sätt.
Men det tänker man inte ofta på.

Jag gör heller inte det.
Man orkar inte bry sig riktigt.
Man stänger på något sätt av sig själv från vissa saker.
Det finns helt enkelt för mycket att bry sig om.

Ändå förväntar man sig att alla ska bry sig om man själv skulle råka ut för något.
Jag förväntar mig att alla skulle bry sig om jag fick åka ambulans.
Ändå kan jag inte begära det.
För "man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad".
Det lär man sig från tidiga barnsben.

Men som två av mina kära vänner, som jag träffat aldeles för lite under sommaren säger;
Människan är en egoistisk varelse som sätter sig själv i första hand.
De är nog inte de första med att säga det.
Men det stämmer nog.
Eller rättare sagt; Det stämmer, punkt.

Så tänk på det nästa gång ni hör en ambulans.
Eller bara hör en gammal människa berätta samma tråkiga historia som du redan hört tio tusen gånger.
Om det hade varit du, hade inte du velat få lite uppmärksamhet då?

Eller så gör inte det.
Det finns ju egentligen ingen anledning att göra det.
För det är ju redan konstaterat att människan är en egoistisk varlse och man ska ju lita på fakta.

Hej.

Här sitter man nu med nio dagar kvar av min barndom.
Nio dagar kvar tills jag blir vuxen.
Tills jag får gå på puben och handla sprit.
Tills jag (enligt lag) får bestämma över mig själv.
Men också nio dagar kvar tills jag borde kunna sköta mig själv.
Tills jag har full makt över mina pengar.
Här sitter jag nu, sjutton år.
Snart arton.

Här sitter jag nu på jobbet (ja, för jag bloggar utan dator och skriver på det där gamla hederliga sättet med papper och penna).
Jag sitter och förundras, nej chockas, av barnen.
Jag blev kallad fitta förra veckan på jobbet.
Av en sjuåring.
Men mest chockas jag av barnens höftdanser.
Och danserna och mimningen till "Oh father I've been touching myself and I'm worried; is heaven still open for me".
Håller jag på att bli gammal om jag reagerar så på det och får lust att visa dem hur man istället dansar fågeldansen och sjunger "Puff en pappersdrake"?
Jag vill säga till dem att de bara är sju/åtta/nio.
Man ska väl inte sjunga nåt man inte vet vad det betyder?
Fast sen kommer jag ihåg hur jag sjöng med till "Barbie Girl" och trodde att de sjöng att det var roligt att leka med Barbie.
Det gör de inte kan jag säga er.
Iaf inte leka på det sättet jag trodde då.
Jag inser att det kanske är så man är som barn.
Jag kanske inser mer om nio dagar.
Då, när jag faktiskt är vuxen på riktigt.
Då kanske jag inser hur jag var som barn.
Men är det det som innebär att bli vuxen vet jag inte om jag längre vill vara med.
För jag var skitjobbig som unge!

Men jag kommer iaf fortsätta vara din lilla Josse.
Bara din.

Hej.