Mitt liv sett från min sida glaset.

Här sitter man nu med nio dagar kvar av min barndom.
Nio dagar kvar tills jag blir vuxen.
Tills jag får gå på puben och handla sprit.
Tills jag (enligt lag) får bestämma över mig själv.
Men också nio dagar kvar tills jag borde kunna sköta mig själv.
Tills jag har full makt över mina pengar.
Här sitter jag nu, sjutton år.
Snart arton.

Här sitter jag nu på jobbet (ja, för jag bloggar utan dator och skriver på det där gamla hederliga sättet med papper och penna).
Jag sitter och förundras, nej chockas, av barnen.
Jag blev kallad fitta förra veckan på jobbet.
Av en sjuåring.
Men mest chockas jag av barnens höftdanser.
Och danserna och mimningen till "Oh father I've been touching myself and I'm worried; is heaven still open for me".
Håller jag på att bli gammal om jag reagerar så på det och får lust att visa dem hur man istället dansar fågeldansen och sjunger "Puff en pappersdrake"?
Jag vill säga till dem att de bara är sju/åtta/nio.
Man ska väl inte sjunga nåt man inte vet vad det betyder?
Fast sen kommer jag ihåg hur jag sjöng med till "Barbie Girl" och trodde att de sjöng att det var roligt att leka med Barbie.
Det gör de inte kan jag säga er.
Iaf inte leka på det sättet jag trodde då.
Jag inser att det kanske är så man är som barn.
Jag kanske inser mer om nio dagar.
Då, när jag faktiskt är vuxen på riktigt.
Då kanske jag inser hur jag var som barn.
Men är det det som innebär att bli vuxen vet jag inte om jag längre vill vara med.
För jag var skitjobbig som unge!

Men jag kommer iaf fortsätta vara din lilla Josse.
Bara din.

Hej.