Mitt liv sett från min sida glaset.

Jocke har antytt hela dagen om att han kanske kommer idag.
Fått det att låta väldigt mycket som att han gör det.
Så nu hoppas jag att han inte har varit dummis och lurat mig.
För då blir jag lite ledsen.
Lite synd dock att min överaskning till honom inte kommer bli som jag tänkt mig.
Men den smällen tar jag gärna om det innebär att jag får träffa honom redan idag.

Jag hoppas...

Igår blev jag rätt besviken.
Det pratas mycket om vad man ska göra i framtiden bland oss som umgås nu.
Det är mycket som händer och många beslut som ska tas.
Mycket som förändras och ännu mer som kommer förändras.
Det går inte att hindra.
Och kanske är det inte så dåligt egentligen heller.
Det är inte så många som vet vad devill hålla på med.
Eller som har några direkta planer efter gymnasiet.
Det känns sjukt skönt att ha det faktiskt.
För mig är det stora ploblemet, som faktiskt är rätt stort, hur jag ska ta mig till mitt mål.
För det krävs rätt mycket för mig att nå mitt mål.
Som jag ska nå på något sätt.
Helst ska jag ha 20,0 i snitt i betyg och 2,0 på högskoleprovet.
Då kan jag börja hoppas på en plats i Sverige.
Med erfarenhet inom vårdyrket kan jag kanske, kanske hoppas lite mer.
Alltså, min passion och min stora övertygelse om att jag ska nå mitt mål räcker inte för att ge mig den riktiga chansen.
Inte heller mina betyg, som faktiskt inte är helt värdelösa.
Hade jag sökt in på dem hade de på skolorna bara hånskrattat åt mig och undrat vad det var för idiot som trodde att hon hade chans att komma in på något under 20,0.
Alltså måste jag iaf spendera första året efter gymnasiet på att läsa upp de betyg som behövs läsas upp.
Om jag inte väljer att läsa i Polen.
Där jag garanterat kommer in.
Men som dock ligger i Polen.
Och inte lockar mig skitmycket längre.

Alltså behöver jag ha så bra betyg som möjligt.
Alltså är allt under MVG dåligt för mig.
För det innebär att jag är ett steg längre från mitt mål.
Alltså blir jag nere om jag får VG på ett prov.
Och G är döden.
Det är inte för att jag inte inser att VG inte är så dåligt som jag får det att låta som.
Det är för att det drar mig bort från mitt stora mål.
Min stora passion.
Att hjälpa folk som verkligen behöver det.
När de behöver hjälp och stöd som mest.
Alltså blir jag nere och besviken när folk klagar på att jag inte blir nöjd med ett VG.
Alltså sårar det mig när folk som står mig nära inte förstår...

Idag är det sex månader sedan vi blev tillsammans.
Det är lite otroligt.
Och varje sekund tillsammans med dig gör mig lycklig.

Tack älskling.

Denna dagen har inte varit min dag.
Känns som att inget har gått som jag velat.
Som att alla har varit mot mig.
Som att folk bara har väntat på en chans att trycka ner mig.
Jag hatar såna dagar!

Det blev lite bättre dock när jag kom hem och stack ut till IKEA med mamma och Lollo.
Där fick jag köpt lite grejer som jag komemr ha nytta av.
Även om jag trodde att jag skulle handla emr faktiskt.
Jag var lite duktig faktiskt.

Och så har jag kollat lite på säng.
Inte på IKEA dock, det tänkte jag inte på.
Men i Jysk's reklamblad.
Fast jag fattar inte riktigt vilka sänga som är bättre och vilka som är sämre.
Och även om jag vill ha en större säng känns det lite motigt att länga ut sänggaveln.
Jag har iof alltid svårt att göra mig av med saker.
Men jag gillar ju faktiskt min gavel.
Men jag får se om jag hittar någon.

Jag ska sova strax nu.
Ska gå i skolan mellan halv nio och tio över tre imorgon.
Och sedan jobba mellan fyra och elva.
Snacka om drygt.
Snacka om att jag kommer vara trött och slutkörd när jag kommer hem.
Jag ser verkligen inte fram emot morgondagen.
Alls.
Men det är väl bara att dra sig upp ur sängen och försöka vara pigg.
Försöka sa jag, mer kan jag inte göra.

Men ja, imorgon lär jag stupa i sängen när jag kommer hem.
Knäckt av att inget funkar för mig på jobbet och jag inte klarar något.
Och trött som en "krattad kråka" som mamma sa idag.

"Speak is silver, silence is gold."

Tårarna hålls tillbaka.
Kämpande.
Snart kommer de bryta sig igenom.
Snart kommer de ha vunnit slaget.
Då är det kört.

En kamp mot tankarna samtidigt.
En kam mot nedergång.
För om tankarna och tårarna en gång vinner tar de makten för ett bra tag.
Makten över mig.

Försvaret försvagas.
Motståndet minskar.
Jag orkar inte hålla mot längre.
Jag orkar inte vara stark.

Jag är besegrad...

Jag vet att det är det sista som behövs just nu.
Men nånting gnager inom mig och släpper inte taget.
Jag har tänkt på det flera gånger.
Men nu fick jag ännu mer att tänka på kring det.
Kanske är det töntigt som tusan.
Men det känns som att det är nåt som inte stämmer.
Som att jag hålls utanför på något sätt.

Förlåt...

Det är snö här i Skara.
Även om de inte tycker att det räknas som snö.
Men för en Malmöbo räknas det som snö så fort det är ett vitt lager på marken.
Oavsett tjocklek.

Jag fick inte pluggat så mycket som jag borde ha fått igår.
Men mer än jag hade räknat med.
Tyvärr kunde jag inte många av uppgifterna så jag får nog försöka få pappa att räkna med mig på söndag när jag kommer hem.
Men nu är jag hos Jockie.
Och det är väldigt mysigt.
OCh han är faktiskt duktig på att laga mat och ordna en romantisk middag.

Hej hej.

Jag är så sjukt trött.
Var trött redan i skolan idag.
Och nu har jag jobbat 5,5 timmar också.
Så nu är jag sjukt trött.
Jag trodde jag skulle bryta ihop när jag jobbade idag och det inte funkade som jag ville.
Jag hade inte energi nog att ta det.
Fast till slut fick jag lite beröm ändå.
Fast jag fattade aldrig över vad.
Men det skiter jag i.
De sa att det var bra gjort av mig iaf.
Men så klagade de också på att jag sa att jag inte kunde jobba på nyårsafton efter fyra.
Och ändå hade de redan satt schemat.
Jag fattar itne riktigt.

Imorgon åker jag upp till Jocke.
Ska vara däri helgen.
han ska laga mat åt mig tom.
Det ska bli sjukt mysigt och jag saknar honom sjukt mycket.

Men nu ska jag sova så jag får nåt pluggat imorgon och inte bara sovit.

God kväll.

Detär nåt fel på mig idag.
Kanske för att jag är skittrött.
Jag kommer inte ihåg nånting nästan.
Glömmer hela tiden vad det är jag ahr tänkt göra.
Under tiden det tar för min dator att öppna en internetruta idag (som är ganska länge efetrsom datorn strejkar en del idag) hinner jag glömma vad det var jag skulle kolla.
Sen efter en stund kommer jag på det igen.
Nu kom jag på det senaste igen.
Så nu bär det av till SJ.se.
Och sen ska jag sova.

Hej.

Har jobbat idag igen.
Idag var det roligare också.
Idag fick jag göra lite mer saker.

Nu är jag hos My och kollar på fotboll.
Nästan.
Ludde sa till oss att titta på fotboll och sluta prata.
Säger det nåt?

Nu börjar det snart igen.
Så hej hej rå.

Ska jag försöka ringa igen?
Eller har jag kanske redan fått visat för mig vad han vill?
Jag är lost i kärleksdjungeln...

Och hela kroppen gör ont.

Jag förstår ingenting.
Är helt borta.
Försöker förstå.
Försöker hitta en förklaring.
Men det går inte så bra när jag inte får någon information.

Är det såhär det ska bli?

Tårarna rinner.
Har svårt att se sakerna som omringar mig.
Immiga ögon som sällan.
Våta kinder.
Blöta händer av tårar.

Skiter nog i att gå och lägga mig inatt.
Kommer ändå inte kunna sova.
Rensa tankarna behöver jag inte.
Jag vet vad jag känner.
Oavsett vad.

Allting snurrar.
Känner mig yr.
Mår illa.
Fungerar inte.

Jag är rädd.
Som fan!!!

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna såhär för någon som jag gör för dig.
Du är den jag längtar till hela tiden.
Du är den som får mig att må bra bara genom att krama om mig.

Och det är lite sjukt att säga det men jag som älskar romantik och dikter har ingen aning om hur jag ska kunna förklara vad jag känner för dig.
Jag försöker säga det så bra jag kan.
Jag gör mitt bästa för att visa det.
Men jag kan ändå inte få fram vad jag vill ha sagt.
För inga ord kan förklara vad du gör med min kropp och mitt hjärta bara genom att vara min.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Känslan jag har nu är en av de värsta känslorna.
Jag är rädd.
Så otroligt rädd.
Vågar inte ens tänka tanken.
Vill inte tro rätt.
Hoppas att jag har förstått allt fel.

Snälla, hjälp!

Den senaste timmen har jag mått illa.
Haft ont i magen och mått illa.
Det känns konstigt.

Jag har lite insett en sak i helgen.
Som kan vara en av anledningarna till mitt väldigt dåliga humör idag.
Det får mig på lite dåligt humör nu när jag kom på det riktigt.
Jag är väl helt enkelt besviken.

Jag fick frågan idag om varför jag vill bli läkare.
Och om när jag kom på att det är det jag vill bli.

I bloggar de senaste dagarna har jag läst olika saker om kändisskap.
På helt olika sätt.
Och jag kommenterade på en att när jag var liten ville jag bli känd.
Men nu har min dröm föränändrats.
På sitt sätt.
Idag vill jag bli läkare.
Och ska bli det på ett eller annat sätt.
Men fortfarande vill jag bli känd.
Bara på ett annat sätt.
Jag bryr mig inte om att bli vad som kallas kändis.
Jag bryr mig inte om att alla inte kommer veta vem jag är.
Jag bryr mig inte om att få mig ett namn genom att ha varit på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Men jag vill bli känd.
Känd för vad jag gör.
Bland de som berörs på ett eller annat sätt.
Jag vill blikänd för att vara en sådan läkare som behövs.
Som kan ta patienter som människor, inte som objekt.
Jag vill bli en sån läkare.

För mig har det stått klart sedan någon gång vid jul för två år sedan att jag ska bli läkare.
Det var för lite mindre än två år sedan som jag gjorde löftet med mig själv.
Jag har hört om flera som gjort löften med någon vid en viss tidpunkt om att de ska bli en sak.
Det har jag inte ritkgit gjort på det sättet.
Jag har gjort ett löfte med mig själv.

Jag är normalt en obeslutsam person.
Måste höra allas tankar innan jag kan bestämma mig.
Helst vill jag att någon annan tar beslutet åt mig.
MEn har jag bestämt mig har jag.

Jag bestämde mig för att jag ska bli den människor i svåra tider behöver.
Den som finns där.
Som kan ge behandling.
Som kan ge svar på frågor.
Och som bara finns där.
Som stöttar.

Jag vill bli känd genom att folk önskar att få behandlas av mig.
Jag vill bli känd för att jag gör en skillnad.

Du sa: Jag vet vad du vill
Jag sa: Jag vet vad du tror, jag tror
Bara vänta lite till
Så får du tro vad du tror, du vet vart jag bor
Du får gärna komma hit och skrämma mörkret

Jag funderar på att börja skriva dagbok igen.
Inte tvunget varje dag som innan.
Utan mer när jag känner att jag behöver det.
Jag ska nog ut och kolla efter det när jag har tid nån gång i veckan.
Om jag har tid i veckan.

Då ska jag köpa mig en fin dagbok.
Och jag ska vara den enda som läser den.
Vet inte varför men jag känner att jag vill skriva dagbok igen.
Eller egentligen tankebok.
Ja, tankebok ska det nog få heta istället.

Jag ska köpa mig en fin tankebok.
Att skriva av mig i.
Det är mitt mål i veckan.

Det känns konstigt idag.
Det mesta känns konstigt idag faktiskt.
Jag ska nog krypa in under täcket och bara försvinna bort ett tag.
Om en stund...

Ibland önskar jag att jag var liten igen.
Utan bekymmer.
Utan krav.
Utan riktiga drömmar.
För på sitt sätt är det drömmarna som sätter kraven.

Jag önskar att jag kunde sitta hela dagarna och leka med barbie och komma på en helt egen värld.
Där jag hade all makt.

I was I was eight six again...

Jag har tydligen läsare uppåt i Sverige också.
Det var lite coolt.
Tycker jag iaf.
Lite cool känsla att mina tankar och allt annat som jag skriver om i bloggen blir läste där uppe också.
Det är en mäktig känsla att folk faktiskt är intresserade av att läsa vad man tänker och tycker.
Väldigt mäktig.

Tack.

"I was feeling lika a cloud across the sun."
Faktiskt.
Nästan precis.
På ett sätt.

Jag blir så jäkla trött på mig själv ibland.
Jag borde vara skitglad över att ha fått jobb.
Vilket jag är.
Ändå är det något som gnager i mig.
Något som säger att allt inte står rätt till.
Det känns inte bra.
Vad det är som känns fel vet jag inte.
Och det retar mig ännu mer.

Jag är konstig...

Fyllesamtal är speciella saker.
De kan säga en väldigt mycket ibland.
Medan de ibland inte säger en nånting alls.
Ibland orkar man inte lyssna på personen i andra sidan luren.
Medan man ibland inget hellre vill än att höra allt de säger.

Fyllesamtalet inatt var bara klyddigt.
Och otydligt.

Jag fick jobb idag.
Ett riktigt jobb.
Där jag är timanställd.
Kommer jobba eftermiddagar/kvällar, helger och lov när jag kan och de har pass för mig.
Sjukt skönt faktiskt med jobb.
Även om det känns som att nåt är fel på nåt sätt.
Det känns lite för bra för att vara sant.
Och så känns det lite som att jag inte ritkigt har tid för jobb.
Även om jag faktiskt inte har så mycket jag gör på eftermiddagarna.
Det får väl bli planering i högsta grad som får gälla nu för att hinna med allt.

Men det ska bli riktigt gött med extra inkomst.
Verkligen inte fel.
Och jag kommer nog lära mig en hel del av jobbet.

Vad är det jag ska jobba som då?
Servitris.
På en stor restaurang precis intill där jag annars spenderar stora delar av mina dagar.
Så hädanefter kommer jag ta upp beställningar, försöka bära tallrikar med mat till gästerna och ta betalt.
Kanske lite mer.
Jag ska ha inkörningstid första tiden där jag lär mig hur allt funkar.
Det är jag lite nervös för.
Eller egentligen för när jag väl gör det själv.
När jag själv ska göra allt.
Det kommer vara läskigt som tusan.
Och att lära sig vilket bord som är vilket.
Pinsamt om man gör fel där.
Men det kommer förhoppningsvis efterhand under inkörstiden.

Ja, jag är glad.
Så jag firade idag genom att köpa nya skor.
Vilket faktiskt behövdes.
Fast jag kom på nu att jag egentligen behöver ännu ett par nya.
Ett par som jag kan gå omkring med en massa timmar utan att få ont i fötterna.
Så min första lön får väl gå till att köpa nya skor igen.

Ja, värre kan man väl ha.

Hej.

Inatt drömde jag mardröm för första gången på evigheter.
Kan inte minnas senast jag drömde mardröm faktiskt.
Jag vaknade tom. upp inatt och var rädd.
Kunde dock somna om ganska snabbt igen.
Men det var en riktig mardröm.
För mig.
Såna tycker jag inte om.
Alls.

En sak slog mig idag i skolan som en blixt ur klar himmel.
Jag insåg hur allting kommer förändras efter studenten.
Hur alla medvetet eller omedvetet kommer gå nya vägar.
Nya vägar som innebär att vi kommer träffas ännu mer sällan.
Det slog mig verkligen riktigt hårt idag.
När jag gick hem från skolan idag och njöt av att jag för en gångs skull ite frös i höst-/vinterkylan kunde jag inte låta bli att tänka på det.
Kommer vi gå helt olika vägar efter studenten?
Kommer våra "nya liv" som vuxna på riktigt göra att vi vandrar åt olika håll?
Eller kommer vi kunna hitta en lösning som gör att vi får våra dosor av varandra tillgodosedda med jämna mellanrum ändå?

Hur gör vi när alla börjar flytta åt olika håll för att bygga grunden av det nya livet?
När alla ska välja framtid på riktigt.

Jag blev faktiskt lite orolig på riktigt...

Nu har jag sett hela "Den där Mary".
Det är väl bra.
Eller ja i princip.
Missade början.
Men den har jag faktiskt sett innan.
Så nu är jag ännu lite mer allmänbildad.
Bara så att ni vet.

Men nu ska jag sova.

Jag håller på och funderar på födelsedagspresent åt Jocke nu mest hela tiden.
Det retar mig att jag inte kommer på nåt sånt där riktigt, riktigt bra.
Det retar mig att jag är så dålig på att ge presenter.
Jag kommer nästan aldrig på nåt bra så det blir alltid nödlösningar.
Men jag vill ge något genomtänkt.

Har kommit på en sak.
En liten sak.
Som bara är en extragrej.
Till vad vet jag inte.
Har ett par olika idéer men ingen känns riktigt bra.
Jag får väl se om jag kommer på nåt som känns helt rätt.
Det är ju inte så att jag kan ge bort ett pärldjur...
...Det har han ju redan fått.

Hej.

Idag har varit en bra dag.
En riktigt bra dag.
Vet inte varför riktigt.
Den bara blev det.
Och det är väldigt skönt faktiskt.
Ja, jag är glad idag.

Hej.

Pratade idag lite om "love at first sight".
Om huruvida jag tror på det eller ej.
Det jag kom fram till var att jag verkligen inte vet vad jag tror på.
På sitt sätt är jag romantiker och tror på det.
Medan jag på sitt sätt är väldigt mycket naturare och söker för många biologiska förklaringar.
Det är svårt det där.
Är det kärlek vid första ögonkastet om man blir kär i någon som man pratat med mycket innan?
Eller var man kanske redan kär innan?

Lite funderingar en söndagskväll såhär i vintersverige...

Ändå gör det mig lycklig bara av att tänka på det.

En dag ska jag dansa bachata som tusan.
Jag har redan en partner till det.
En som har lovat mig att lära mig den när han själv har lärt sig det.
Det ser jag fram emot.

Jag är ändå glad nu.
Trots min huvudvärk.
Låten som sattes igång på datorn gjorde mig plötsligt glad och hopaig.
Härligt.

Inatt snöade det här.
Och i morse.
Sen regnade det.
Och sen haglade det lite också.
Nu finns det små tecken kvar ute i trädgården på att det faktiskt snöade.
Men det gjorde det.
Och det är väldigt tidigt för att vara Malmö.
Tror jag iaf.

Min huvudvärk har inte gått över.
Fick den vid tiotiden igår under förmiddagen.
Och sen satt den i.
En stunden då det inte gör ont är när jag sover.
För då slappnar jag av helt.
Övriga tiden spänner det som tusan i hela framdelen av huvudet och det känner som att mitt balanssinne är lite ur system.
Jag tog en tablett innan.
ett pillet.
Men det har än inte hjälpt.
Det är störigt med min kropp.
Att de få, få gångerna jag tar tabletter så verkar de inte hjälpa.
Inte vanliga smärtstillande såsom alvedon och ipren iaf.
De bara tas upp av kroppen för att sedan inte göra något känns det som.
Det hjälper bara mot feber i princip.
Och detta är ännu en anledning till att jag väldigt sällan tar något mot värk.

Det känns lite som att min framdel av huvudetkommer sprängas om en stund av övertryck.
Så känns det.

Jag fixade så att c:et funka på tangentbordet nu.
Jag är så grym ibland.
Fast hela tangentbordet är skumt.

Jag vet att det ibland förväntas av mig att jag ska säga vissa saker.
Att vissa människor vill att jag ska säga något för att de ska må bättre.
Att det ofta förväntas att man kommenterar på ett visst sätt efter vissa historier.
Men jag kan inte säga nåt bara för att säga nåt.
Definitivt inte sånt.
Det är inte så jag är.
Jag vägrar säga saker för att det förväntas att höras av mig.
Jag vägrar säga saker som inte betyder nåt alls om jag inte känner för det.
Snarare får det mig att tiga ännu mer när folk verkligen vill höra nåt sånt.
Då gör jag det även av en principsak.
Jag har inget behov av att prata hela tiden.
Så känner jag att jag inte har nåt att säga så håller jag mer tyst.
Eller känner jag att jag inte vill säga nåt så håller jag också tyst.
Det är vad man kan förvänta sig av mig.
Varken mer.
Eller mindre.
(Även om jag ibland inte orkar bry mig.
Då säger jag nåt neutralt och lämnar sedan ämnet.)

Så sitter jag här.
Själv på mitt rum.
Lågan från ljusen och datorskärmen är det enda som skänker ljus på mig och mitt rum.
Sitter och gör inget alls.
Segar.
Lyssnar på musik.
Känner mig lagom.
Ja, lagom.
Känner mig inte för mycket.
Inte för lite.
Tänker lagom.
Inte för mycket.
Inte för lite.
Är lagom trött.
Inte supertrött.
Inte jättepigg.
Jag sitter på mitt rum.
Och är lagom.

Då.
Mitt i min lagomhet.
Börjar mobilen vibrera.
Och spela en melodi.
Sms.
Jag öppnar mobilen.
Och läser.
Och ler.
Läser igen.
Och ler ännu större.

Och på en sekund försvinner min lagomhet.

Jag sitter fortfarande här.
Själv på mitt rum.
Lågan från ljusen och datorskärmen är det enda som skänker ljus på mig och mitt rum.
Sitter och gör inget alls.
Segar.
Lyssnar på musik.
Och ler.

Plötsligt känner jag mig lite mindre lost.
Lite mer orienterad.

Tack.

Jag är verkligen helt felvriden nu.
Jag är en tonåring som verkar ha blivit helt fel.

Just nu trivs jag i skolan.
Med lektionerna.
Jag älskar lektionerna och tycker det är skitkul med allt vi håller på med.
Detta är verkligen ett pbl med delar som jag älskar.
För övrigt känner jag mig lost i skolan.
Fel.
Det känns som att jag har missat en termin och förlorat min plats.
Jag känner mig lite som en herrelös hund at the moment.
Jag irrar mest omkring utan att riktigt ha nån stans att ta vägen.

Och just nu är jag dessutom i en allmän svacka.
Jag är fast i mina tankar, även om det jag tänker på varierar under dagen.
Jag har svårt att komma ur det.
Jag är trött och hängig.
Och jag är trött på att komma in i såna här perioder.

Jag behöver vila...

När det krävs av mig är jag en sjukt stark människa.
Jag kan ta mig igenom det mesta och komma ut starkare.
Jag har ett ganska enkelt sätt att se på livet och dess problem generellt.
Jag vet att det är lönlöst att lägga nergi på småproblem eftersom de i det långa loppet faktiskt bara är småproblem.
Jag vet att saker och ting löser sig på ett eller annat sätt.
Och att mycket har en tendens att ordna upp sig till slut.
Jag vet att den mänskliga kroppen och det mänskliga psyket klarar av mer än man tror.
Jag vet att kroppen klarar av mycket på egen hand.
Jag vet att man inte får något gratis och att man alltid ska vara beredd att arbeta för att få det man vill ha.
Jag vet att alla har upp- och nergångar i sitt liv.
Att det är de som formar ens vardag.
Jag vet att saker och ting kommer kännas bättre om ett tag.
Men just nu hjälper inte den kunskapen mig alls.

För just nu känns det piss!

Jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.
Tankarna flyger runt och jag blir bara mer och mer knäpp känns det som.
Tanken skrämmer mig nåt enormt.
Bara tanken i sig gör mig svag.

Jag skäms över att vara rädd för det.
Jag skäms för att ens bara tänka det.

Det handlar inte om brist på tillit från min sida.
Det hadlar om situationen.
Och om vart min likadana situation förde mig.

Förlåt.
Verkligen förlåt.
Du gör absolut inget fel.
Det är jag som är aningen knäpp.
Det är mitt problem.
Det är jag som får fightas med mina tankar.
Tyvärr finns det ingen som kan göra sånt åt en.

Är jag på väg att bli som jag absolut inte vill bli?

Jag ska börja styrketräna nån gång kring årsskiftet.
Senst vid nyår iaf.
Jag och mamma ska börja ihop.
Ett årskort blir det då.
Och förhoppningsvis en slimmad jag.
Jag tror att det kan vara bra för mig.
På många sätt.
Och mamma behöver och vill träna nu också.
Så vi får sporra varandra hemma.
Det ska bli kul.
Och skönt.

Det känns som att alla förändras nu för tiden.
Allt och alla.
Och visst, det gör inte minst sagt jag med.
Men det känns konstigt.
Vissa av förändringarna den senaste tiden är jag otroligt glad över.
Tro mig, det är jag verkligen.

Men vissa saker förändras till det definitivt sämre.
Hela ganget har splittrats och det som en gång var vi finns det knappt något spår av längre.
Det finns bara minnen kvar.
Av det som en gång var "the gang" som lvde ihop dygnet runt prktiskt taget.

Nu för tiden finns inget kvar.
Alla föredetta medlemmar är bara lösryckta personligheter.
Jag är verkligen en av dem.
Det känns som att det inte längre finns nånting att luta sig tillbaka på.
Eller någon.
Vår stämning har förändrats gentemot varandra.
Eller är det bara jag som upplever att det verkar bittrare?

Kanske är saker och ting inte fullt så annorlunda som jag upplever det.
Kanske är det bara det att jag har hamnat utanför nu.
Och har man hamnat utanför en gång så blir det svårt att komma tillbaka.

Saker och ting kommer iaf aldrig bli som de en gång var.

Och nu längtar jag bara till jullovet...

Jag har ont i halsen.
Kom lite i morse men efterhand som dagen har gått har det blivit värre.
Attans bananer.
Jag vill inte blir sjuk.

Jag vet att jag har skrivit om det innan.
Jag vet.
Men nu återkommer samma känsla igen.
Jag är orlig.
Jag blir alltid orolig när jag inte får tag på de jag bryr mig ritkigt mycket om.
När de inte svarar inom den tid de brukar svara.

Jag blir verkligen orolig på riktigt.
Det är skitläskigt.

Jag fattar fortfarande inte varför jag har så dåligt tålamod när det kommer till sånt här.
Eller tålamod är kanske inte det rätta ordet.
Men jag vet inte vad det rätta ordet är så därför får tålamod duga tills vidare.

Jag vet att det inte hjälper det minsta att jag går och oroar mig för allt.
Jag vet att jag lika gärna kan slappna av tills jag vet något.
Men jag kan inte.
Jag är rädd.

Förlåt.