Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är sååå arg just nu. Det kommer bli bråk här i om en halvtimme och jag bara laddar upp till det mer och mer nu. Fy katten vad det kommer bli sura miner och dålig stämning men det har byggts upp till detta länge nu och jag är redo att ta en fight. Men vi har inte mycket att säga egentligen och sen ska vi iväg. Så det kommer nog gå snabbt. Som när man rycker av ett plåster - snabbt men absolut inte smärtfritt. Om de trodde att jag var en mes och inte vågade ta konfrantationer så hade de fel. Det ska de få höra om de tar upp något mer än nödvändigt.

Nu ska de allt få se!!

Jag har aldrig riktigt brytt mig så mycket om vad jag väger. Mår jag bra så mår jag bra och ofta handlar det emr om ett kilo hit eller dit. Den senaste tiden har jag dock gått upp några kilon och jag har tänkt att man kanske skulle göra något åt det. Äta lite nyttigare och motionera lite mer. Idarg när jag var på personalfest dock och fick höra att "det märks att du trivs i Danmark för du har gått upp lite i vikt, det ser man. Du har blivit lite rundare i ansiktet liksom." så blev jag verkligen motiverad att bli av med några av mina tvivselkilon. Jag gilalr itne att bli kallad tjock. Fast okej, han sa faktiskt att jag itne var tjock utan "bara mullig". Men jag gillar inte att vara mullig heller. Dumma, dumma. Så nu känner jag mig allmänt oattraktiv och fet.

Blä...

Idag har varit en sån dag som man önskar att man aldrig hade gått upp ur sängen. Jag fick hämtat hem min cykel igår och hade sen en mysig Beck-kväll här. Eftersom vi tog hit två cyklar när jag flyttade hit så hade jag som tur var en cykel att cykla med till skolan idag. Efter förläsningen stack jag och några andra och simmade. Fick simmat 1 km så lite nöjd blev jag, hade velat simma längre men alla ville upp och duscha då så jag sket i det. När vi kom ut och skulle cykla tillbaka till uni för att plugga där tog jag min cykel och märkte att jag hade fått punka. Snacka om otur. Gick in och gjorde lite uppgifter med I och sen bestämde vi oss för att sticka hemåt. Han hade tagit bussen idag så han gjorde mig sällskap och gick med mig eftersom jag inte kunde cykla med min jäkla cykel. Var på lagom bra humör när vi gick där och tror ni inte det börjar spöregna då? Så där gick jag i regnet med en cykel med punka på och var hungrig och ville bara hem. Hade jag inte haft I där som pratade med mig och höll mitt humör uppe vet jag inte vad jag hade gjort. Fy vad jag var arg. Gick bort till en cykelaffär för att kolla om de hade en bultsax att klippa upp låset på den andra cykeln med. De kunde fixa låset om jag bara kom bort emd cykeln. Blöt och trött var jag när jag började gå hem för att försöka hinna hem och gå halvt bärandes på cykeln till cykelaffären på tjugo minuter. Lagom stressad och trött var jag när jag kom dit en minut innan de stängde. Snackade med dem igen och så hämtade de tången och knipsade upp låset på ingen tid alls. Sjukt glad över det och att de kunde hjälpa mig med en cykel iaf gick vi tillbaka till mig med två cyklar. En som funkade bra och som jag kan använda och en som har punka. Men jag har en iaf. Och det gjorde mig väldigt glad iaf.

Nu är jag trött men har fått ätit och torkat. Ska bort till E och kolla på film snart tror jag. Ska nog kolla så att det verkligen blir av bara. Borde ha läst idag men med tanke på hur min dag har gått så siter jag i det med gott samvete. Jag behöver muntras upp istället för att läsa. Nu borde jag nog cykla om jag ska vara hos E i tid. Kommer nog inte vara där i tid. Eller kommer garanterat inte vara där i tid...

Jag har gått och blivit sjuk nu.
Har inte alls tid att vara sjuk egentligen.
Behöver packa och övningsköra.
Men nä, sjuk är vad jag har blivit.
Satt 3½ timmar på ahlmansgatan ogår för att få konstaterat att det inte är halsfluss och för att få ett sjukintyg.
Måste visa det till jobb redan första dagen nu för tiden.
Igår knarkade jag alvedon som aldrig förr.
Och natten till igår sov jag 14 (!) timmar, vaknade halv två och efter att ha varit på ahlmansgatan och kommit hem och ätit lite sov jag fyra timmar till.
Så mycket har jag nog aldrig sovit.
Men idag känner jag mig iaf lite mer utvilad.
Hoppas bara att det halsonda kan gå över så jag kan svälja utan att få skitont och se ut som nåt monster.
Jag behöver ju bli frisk nu!

Och jag blir gnällig när jag är sjuk...

Har mått illa i fyra timmar nu.
Så illa att jag trott att jag skulle spy.
Magen är helt väck och jag känner mig som ett vrak.
Ett mögligt vrak.

Jag hatar verkligen mens!!!

Ni kanske undrar varför har jag plötsligt blivit ledsen och nere?
Hur det kommer sig att jag nu bara låter negativ i mina inlägg?
Men jag är inte redo att säga det än.
Jag vill inte skriva ut det i min blogg för det känns opersonligt.
Och för att det är alldeles för känsligt nu.
Låt oss bara lämna det vid att jag inte är så lycklig just nu så kanske det kommer nån mer förklaring någon gång i framtiden.

Är jag en dålig människa för att jag blir avundsjuk för att folk i min omgivning verkar så lyckliga?
Jag vill ju glädjas åt andra men just nu kan jag inte det.

Idag är jag trött, grinig, lättretad och på väg att börja gråta mest hela tiden.
Känner mig nere och vilse och känner inte riktigt att jag passar in.
Jag är nog inne i en sån period igen då det känns som att världen går mot mig och att alla pratar skit om mig.
Jag trivs inte alls och vill bara fly iväg.
Fly stupid, fly!

Jag är rätt ledsen nu. Känner bara för att fly undan allt. Slippa tänka på nåt och bara vara. Jag överreagerar dock alltid och blir jag nere så blir jag verkligen nere. Ikväll känner jag inte för att prata med någon eller att vara runt någon. I morse kunde fick jag kämpa för att få i mig min frukost. Jag känner mig ensam, ful och dryg och jag börjar längta mer och mer till när jag flyttar och kan börja ett nytt liv. Jag är tårögd och trött. Ska nog försöka sova snart. Orkar inte med mig själv när jag skäms över mgi själv och det känns som att världen går emot mig. För jag har det egentligen bra...

Jag är sur.
Jag fick VG på min Idéhistorie-uppsats.
Vad var anledningen?
Jo, att jag hade vissa brister i upplägget av en vetenskaplig uppsats.
Men det som faktiskt hade med idéhistoria hade han inget dåligt att säga om.
Va fan!
Om det är en kurs i idéhistoria så är det väl också det som ska betygsättas?
Inte hur fan jag skriver min första vetenskapliga uppsats!
Och jag som tom tycker att Pelle är en bra lärare.
Men det är så fult att betygsätta saker som kursen inte går ut på.

Balen i torsdags var mysig.
Det var en väldigt lyckad kväll.
Jag är nöjd även om jag är ledsen över att jag fick sticka därifrån mycket tidigare än alla andra för att jag hade svinont i magen.
Halva tiden jag var där gick dessutom åt till att kvida och gråta utanför slottet pga min jävla mage.
Så min kväll avslutades på akuten i balklänning.
Klockan sju var jag hemma istället.
Och jag fick ingen diagnos heller.
Bara veta att dte inte var akut.
Och att jag antagligen har en känslig mage och känsliga tarmar.
Men läkaren var väldigt snäll.
Men satan vad det ska ta tid på akuten.

Jag har nog seriöst aldrig varit såhär förkyld innan.
Det ä sjukt.
Jag har gråtit nästan konstant hela dagen.
Och nyst som tusan.
Usch, säger jag.
Jag hatar att vara sjuk.
Att vara förkyld.
Och jag som är uppe hos Jocke och ska ha det mysigt med honom en massa dagar nu.

Jag vill bli frisk!!!

Jag är förkyld.
Som tusan.
Kan knappt hålla ögonen öppna av förkylningen.
Känner mig allmänt osexig.
Som en andrande zombie.
Och jag ska jobba ikväll.
Vilken nyår va?!
Som tur är har jag Jocke, Fredrik, Linus, Felicia och Emil att fira med när jag väl har slutat idag.
Annars hade jag nog bara stannat hemma och sovit.
Det hade varit skönt.

Ja, jag är väldigt pepp inför nyår.

Mitt USB-minne är borta.
Därpå finns min labbrapport.
FAN!!!!!!!
Men mest surtär det att mitt USB-minne är borta!!!
Fan, nu blev jag lite ledsen.

Tårarna hålls tillbaka.
Kämpande.
Snart kommer de bryta sig igenom.
Snart kommer de ha vunnit slaget.
Då är det kört.

En kamp mot tankarna samtidigt.
En kam mot nedergång.
För om tankarna och tårarna en gång vinner tar de makten för ett bra tag.
Makten över mig.

Försvaret försvagas.
Motståndet minskar.
Jag orkar inte hålla mot längre.
Jag orkar inte vara stark.

Jag är besegrad...

Inatt drömde jag mardröm för första gången på evigheter.
Kan inte minnas senast jag drömde mardröm faktiskt.
Jag vaknade tom. upp inatt och var rädd.
Kunde dock somna om ganska snabbt igen.
Men det var en riktig mardröm.
För mig.
Såna tycker jag inte om.
Alls.

Min huvudvärk har inte gått över.
Fick den vid tiotiden igår under förmiddagen.
Och sen satt den i.
En stunden då det inte gör ont är när jag sover.
För då slappnar jag av helt.
Övriga tiden spänner det som tusan i hela framdelen av huvudet och det känner som att mitt balanssinne är lite ur system.
Jag tog en tablett innan.
ett pillet.
Men det har än inte hjälpt.
Det är störigt med min kropp.
Att de få, få gångerna jag tar tabletter så verkar de inte hjälpa.
Inte vanliga smärtstillande såsom alvedon och ipren iaf.
De bara tas upp av kroppen för att sedan inte göra något känns det som.
Det hjälper bara mot feber i princip.
Och detta är ännu en anledning till att jag väldigt sällan tar något mot värk.

Det känns lite som att min framdel av huvudetkommer sprängas om en stund av övertryck.
Så känns det.

Jag klantade mig i morse.
Sjukt mycket.
Jag skulle radera ett meddelande från mobilen för att inkorgen var full.
Men istället raderade jag alla.
Verkligen alla meddelanden i inkorgen.
Inklusive de som fanns sparade på simkortet.
Det innebar att alla de meddelanden jag sarat i mer än ett år tillbaka för att de har betytt något för mig försvann.
Verkligen alla.
Även inte så gamla meddelanden men som betydde sjukt mycket för mig försvann.
Jag är skitirriterad på mig själv.
Jag vill ju ha kvar de meddelandena för alltid.
För de betyder sjukt mycket för mig.
Och det är så jäkla typiskt av mig att lyckas med något sånt.

Nu har jag inga meddelanden kvar att läsa på kvällen innan jag somnar för att somna med ett stort leende på läpparna.
För det har jag faktiskt gjort många gånger.
Jag har (hade) vissa speciella meddelanden som jag läst om och om igen och som var gång har gett mig det största leendet man kan tänka sig, och den bästa känslan någonsin.
Jag kommer sakna mina meddelanden.

Och antagligen förstår typ ingen vad jag menar med det och tycker mest bara att jag är urlöjlig som hänger upp mig på några sms.
Men det skiter jag i.

Hej.

Ibland är jag bäst på att göra mig själv depp.
Det är inte en speciellt bra egenskap va?

Innan bra humör.
Nu dåligt.
Jag vill gå och lägga mig bara.