That's how much I need you.

Jag klantade mig i morse.
Sjukt mycket.
Jag skulle radera ett meddelande från mobilen för att inkorgen var full.
Men istället raderade jag alla.
Verkligen alla meddelanden i inkorgen.
Inklusive de som fanns sparade på simkortet.
Det innebar att alla de meddelanden jag sarat i mer än ett år tillbaka för att de har betytt något för mig försvann.
Verkligen alla.
Även inte så gamla meddelanden men som betydde sjukt mycket för mig försvann.
Jag är skitirriterad på mig själv.
Jag vill ju ha kvar de meddelandena för alltid.
För de betyder sjukt mycket för mig.
Och det är så jäkla typiskt av mig att lyckas med något sånt.

Nu har jag inga meddelanden kvar att läsa på kvällen innan jag somnar för att somna med ett stort leende på läpparna.
För det har jag faktiskt gjort många gånger.
Jag har (hade) vissa speciella meddelanden som jag läst om och om igen och som var gång har gett mig det största leendet man kan tänka sig, och den bästa känslan någonsin.
Jag kommer sakna mina meddelanden.

Och antagligen förstår typ ingen vad jag menar med det och tycker mest bara att jag är urlöjlig som hänger upp mig på några sms.
Men det skiter jag i.

Hej.

Kommentarer
Postat av: Isak

Jag gjorde samma sak igår! Alla sen påsklovet, säkert flera hundra! Så jag förstår vad du menar, vilken konstig slags saknad det liksom blir.
Dock förstår jag dig inte fullständigt, alla mina betydelsefulla sms har jag sparat på sim-kortet, och de försvinner inte på en Sony Ericsson. :P

2007-10-11 @ 20:30:35
Postat av: anna

helpful, isak, verkligen. Och jag förstår vad du menar, för jag har också sånna sms som jag läser när jag behöver uppmuntran, sånna lite gulliga, eller glada, så man minn satt man faktiskt har folk som ÄLSKAR en, hur sinnes det än låter.

2007-10-11 @ 20:56:59
URL: http://asfaltbarn.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0