Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är hemma i några dagar nu och jag bara älskar det!!

Jag blir tom men ändå så fylld
När jag läser om hur du mår.
Hur jag får dig att må.
Tom på ord men fylld av tankar.
Jag vill viska till dig och säga att jag är ledsen.
Ledsen över hur allt blev.
Jag vill få dig att känna dig trygg igen.
Jag vill att du ska veta att jag är stolt över dig.
Och att du inte gjorde något fel.
Du var precis den jag behövde.
Jag behöver dig fortfarande.
Men jag behöver tid och rum.
Jag behöver få växa som person.
Jag behöver komma ut och leva livet och ha kul.
På egen hand.
Jag behöver känna att jag klarar av det själv.

Förlåt för att jag sårat dig.
Du ska veta att jag fortfarande älskar dig.

I lördags satt jag ute på en bar med några vänner.
Det pratades glatt och stämningen var bra.
Jag trivs bra med dem.
Men ändå försvann jag iväg en stund när jag tittade ut genom fönstret och tankarna kom.
Är jag dum i huvudet som sumpar en strålande chans att vara lycklig?
Eller är jag smart som följer min magkänsla.

Som jag sa till en vän som var nere härom dagen:
"Man ska alltid göra det som känns rätt i magen.
Skulle man ångra sig så har man iaf gjort vad man trott var rätt.
Följer man inte sin magkänsla och sedan ångrar sig så har man lite att trösta sig med."
För trots allt: det som känns rätt i magen är det som är rätt, iaf för stunden.

Ändå är det tufft att stiga upp ur sängen på morgonen och inte längre ha något datum att längta till då vi ska ses igen.
Det känns konstigt.

Fick precis världens längtan efter dig.
Vill prata med dig.
Det spelar inte om vad vi pratar om, bara vi pratar.
Helst vill jag prata om framtiden med dig.
För det gör vi så himla bra.
Och du får allt att kännas bra när du pratar om det.
Helst av allt vill jag ha dig här hos mig.
Ligga mot ditt bröst och prata om allt mellan himmel och jord.
Mysa.
Jag saknar dig, vet du det?
Jag saknar dig jättemycket.
Jag saknar dig faktiskt så att det gör ont.
Det kanske beror lite på att jag är trött men att tänka på att jag itne får träffa dig på ett tag till gör att jag får tårar i ögonen.

Vet du att det är du som får mig att känna mig säker?
Känna mig snygg.
Det är du som drar upp mig när jag tror att livet är ett enda bottenlöst hål.
Det är du som säger att jag klarar allt.
Och att vi klarar allt tillsammans.

Jag älskar dig.
Och jag längtar tills du kommer hem igen.
Hem till mig.
Där du hör hemma.
Jag längtar tills när jag får pussa och krama dig igen.

Jocke ringde nyss.
Han har landat och allt har gått bra.
Nu är jag lite lugnare.
Jag blev jätteglad över att han ringde.
Min Jocke är på Island nu.

Nu har Jocke åkt iväg.
Nu kommer vi inte ses på två månader.
Ganska exakt två månader.
Den 26:e oktober ses vi igen.
Det känns som de längsta två månaderna någonsin.
Han har varit hos mig sen i måndags och vi har spenderat en massa massa tid ihop.
Vi har myst, varit på bio, promenerat och drömt en massa ihop.
Allt som gör att jag kommer sakna honom ännu mer.
Min säng känns alldeles för stor för att sova själv i och ett extra täcke ersätter inte värmen som Jocke normalt avger.
Jag kommer sakna våra samtal om allt och inget.
För vi vet båda att det inte kommer bli lika mycket snack med varandra när han är iväg.
Men vi har våra grejer som vi har bestämt att vi ska göra.
Och två månader kommer nog gå fortare än jag tror.
Jag hoppas på det iaf.
Under tiden ska jag försöka sysselsätta mig med en massa andra saker.
En massa saker jag måste fixa innan jag flyttar till Odense.
Jag måste dessutom hitta en lägenhet.
Eller nån stans att bo iaf.
Det är bara fyra månader kvar nu.
Sen flyttar jag hemifrån.
Shit, det känns jättekonstigt.

Nu sitter jag i min säng med mjukisbyxor och Jockes tjocktröja med en massa, massa kläder bredvid mig.
Jag har börjat rensa min garderob idag efter att ha släppt av Jocke vid tåget.
Jag upptäckte att byxorna som var lite för tajta sist jag rensade garderoben men som jag sparade för att jag ville kunna använda dem någon gång igen passade mycket bättre idag.
Det är ju bra.
Lite sämre är det att jag inte alls fick mycket kläder utrensade.
Jag tror jag får låta mamma och Lollo titta på kläderna med mig så kan jag nog rensa ut lite mer.
För jag har nog jeans så att jag hade kunnat använda jeans varje dag i ett år utan att behöva tvätta några.
Då har man nog lite för många jeans.
Men jag har faktiskt inte alls handlat mycket kläder i år.
Det blev lite i NY men nästan inget annat.
Och nu vet jag om att jag snart ska bli student så då vill jag inte slösa pengar på en massa onödiga saker.
(Sen har jag heller inte plats i min garderob för mer kläder.)

Nu ska jag vika kläderna i sängen och lägga dem någonstans i väntan på att Jocke ska sms:a och säga att han är framme på Island.
Han borde vara framme snart.

Hej.

Min pojkvän fuskar i kalaha.
Det är därför han vinner.
Och jag som lärde honom spelet.
Han är en fuskis ibland.

Nu är jag i Skara igen.
Men börjar känna sig lite som hemma här nu.
Stan är väldigt bekant nu för tiden.
Det blir en långhelg med pojken min iaf.
Och det är ju aldrig fel.
Men nu är jag mätt som bara den efter en kebabtallrik.
Så nu blir det tv.

Jag vill inte sova ensam inatt.
Jag är jättetrött oh ska snart gå och lägga mig men när jag tittar på min säng så ser den bara stor och farlig ut.
Jag vill ha min älskling bredvid mig inatt.
Känna mig sådär trygg och varm som jag gör när jag sover bredvid honom.
Jag vill att det ska vara fredag nu så jag får träffa honom.
Då ska jag krama honom länge.

Hej.
Är hos pojken min.
Därför är bloggandet nere.
Kommer hem igen imorgon.
Då kanske jag kan försöka blogg lite.
Tills dess kan ni alltid läsa Älsklingen mins blogg.

Jag har världens sötaste pojkvän.
Att se bilden jag har av honom på mobilen gör mig glad.
Väldigt glad.
För han är supersöt.

Även om han oftast skrattar åt mig för att jag spelar kungen och harpan.
Men han är söt ändå.

Nu har jag lämnat av Jocke på stationen.
Han skulle åka hem.
Det känns så sjukt tomt varenda gång vi skiljs åt.
Det känns fel.
Nu vet jag att jag ska träffa honom igen om två veckor.
Men ändå känns det ensamt.
Två veckor känns sjukt länge.

Ibland slår det mig hur väl han känner mig.
Hur mycket han vet om mig.
Hur han får se alla sidor av mig.
Ibland undrar jag hur det kan komma sig att en person kan komma och få en att öppna sig helt.
Jag hoppas bara att mina bra sidor övergläser mina jobbiga.
För han är så otroligt speciell för mig.

Jag vet att jag är väldigt off från bloggandet just nu.
Har annat att göra hela tiden så jag hinner inte riktigt att blogga.
Har nästan inte alls suttit vid en dator på en vecka nu.

Jag återkommer senare.

Men allt är super med mig.
Bortsett från min egen förkyling och Jockes som både kommer väldigt lägligt till när vi träffas.
(Väldigt sarkarstiskt sagt det sista nu.)
Det är inte kul att se sin pojkvän vara sjuk.
Men det är däremot sjukt mysigt att honom pussandes på mig när jag bloggar.

Tjoho.

Jocke kom ner och överraskade mig igår!
Han bara ringde på dörren och så stod han där när jag öppnade den.
Jag reagerade nnog lite skumt för jag blev aningen chockad kan jag säga.
Men jag är glad som tusan!

Avstånd är sjukt jobbiga.
Speciellt när de hindrar en från att träffa någon du verkligen saknar och vill ha nära dig hela tiden.
Speciellt när de hindrar dessa från att träffas i en hel månad.
Då hatar man lite grann (okej, sjukt, sjukt mycket) att man inte hade vingar och bara kunde flyga dit.
Eller kanske att man var Hiro Nakamura.
Det hade funkat också.
Bara jag hade fått vara nära min älskling.

Jag ler stort.
Jättestort.
Tack älskling.

Är hemma i Malmö nu igen.
Och det känns ... tomt.
Jocke & co. kom ner hit den 29:de.
Sedan dess har jag haft Jocke hyfsat när mig.
Men inte nu.
Nu är han hemma hos sig.
Och jag hemma hos mig.
Ibland suger det här med långdistansförhållande rejält.
När man inser att det kommer dröja lång tid tills man ses igen.
Att det kommer bli många ensamma nätter.
Fördelen med långdisatsnförhållande är dock att när man ses spenderar man mycket tid tillsammans.
Man har tid avsatt bara för partnern.
Det bästa med mitt förhållande är dock att jag har världens bästa pojkvän.
Som jag fick spendera tolvslaget med denna nyår.

Jag ska blogga mer har jag tänkt.
Men det hör inte alls ihop med detta så jag tar och gör ett nytt inlägg.
Hej så länge.

"Nä, jag kan tyvärr inte jobba imorgon, jag är i Skara"'
Det gör mig sjukt glad att säga det.
Imorgon åker jag dock hem.
Efter en långweekend här.
Som har varit sjukt mysig.
Fast fysiken går det inte så bra med...

Det känns som att jag inte har haft en enda ledig stund i helgen.
Det känns som att jag inte har hunnit träffa Jocke nånting alls heller nästan.
Och det känns sjukt surt.
Jag saknar honom redan som tusan och vet att det dröjer två veckor tills jag får träffa honom nästa gång.
Just nu hatar jag avståndet enormt.
Kan man inte bara flytta Skara lite närmre så att jag kan få träffa honom lite oftare?
Snälla?
Gud?

Denna helgen har varit sjukt skum och faktiskt vet jag inte hur jag hade gjort om jag inte haft Jocke hos mig.
Så att han kunde säga de precis rätta sakerna.
Och bara hålla om mig.
Tack!

Jocke har antytt hela dagen om att han kanske kommer idag.
Fått det att låta väldigt mycket som att han gör det.
Så nu hoppas jag att han inte har varit dummis och lurat mig.
För då blir jag lite ledsen.
Lite synd dock att min överaskning till honom inte kommer bli som jag tänkt mig.
Men den smällen tar jag gärna om det innebär att jag får träffa honom redan idag.

Jag hoppas...