Bright side of life.
Speciellt sådana här tider på året.
Jag inser vilken tur jag har haft genom livet och hur lyckligt lottad jag faktiskt är.
Jag inser det på ett sätt som får mig att uppskatta allting lite mer.
Det får mig att känna mig trygg.
Jag vet att vad som än händer har jag en familj som finns här för mig.
Vad jag än väljer att jobba som så finns de här att stötta mig.
Hur jag än ser ut så känner de mig redan som den jag är.
Jag inser detta och mår bra.
Det är nog det jag mest älskar med julen.
Att jag blir påmind om det lite mer vid jul än annars.
När alla är samlade.
Det är det julen betyder för mig...
Rädslan är för stor och stark för att göra något alls.
Jag erkänner, jag är väldigt duktig på det.
Jag svär över cyklisterna som inte följer reglerna som jag själv inet alltid följer.
Och tycker att de borde ju iaf följa reglerna när jag gör det.
Men så blir det aldrig.
Jag retar mig över att folk klagar på ilandsproblemoch inte ser till det viktiga här i livet.
När jag själv stör mig enormt på när hissen i skolan går sönder och man måste ta trapporna.
Hur kommer det sig egentligen?
Att mänskligheten är så duktig på att tycka att alla andra borde göra nåt åt problemen.
Utan att se att man själv är en del av dem som borde göra nåt.
Hmmmm...
That might be me someday.
Varför inte tänkte jag.
Ja, varför inte göra vad jag kan?
Same blood.
Jag var på blodcentralen idag.
Skulle göra det jag planerat sedan jag var typ femton.
Nu när jag är arton skulle jag äntligen få det.
Jag skulle få ge blod.
Först bara blod för dem att ta prover.
Men om fyra till sex veckor skulle jag få ge blod på riktigt.
Det är verkligen något jag tänkt ge länge.
För jag vet att det kan göra så sjukt mycket för människor.
Och Sverige har typ alltid blodsbrist.
Jag tänkte dra ett litet strå ill stacken.
Så jag gick dit med My och Felicia, fylde i hela hälsodeklarationen och gick in med sköterskan för att hon skulle ta lite blodprov.
Hon började känna efter mina blodådror vilka är lite luriga ibland.
Hon sa att de var väldigt fina (fina som i tunna, inte fina som i trevliga att titta på).
Hon hämtade en annan sköterska för att kolla om de var för fina.
Sköterskan kom in och kände efter hon med.
Sedan gick hon ut.
Strax efter gick jag också ut ur det rummet.
Med exakt lika mycket blod i kroppen som när jag gick in där.
Jag kunde inte bli blodgivare.
Mina blodärl var för fina nu.
Och de sa att jag kunde komma tillbaka om fem år elelr nåt sånt när jag har vuxit till mig lite.
Söterskan sa till mig att börja göra armhävningar och styrketräna.
Det skulle ge mig kaftigare blodådror.
Men mina blodådror är tydliga, det kan Felicia intyga efter att ha tryckt en massa på dem i Frankrike.
De är bara inte så tjocka.
De är för fina för att jag ska kunna bli blodgivare.
Jävla skit!
