Same blood.
Jag var på blodcentralen idag.
Skulle göra det jag planerat sedan jag var typ femton.
Nu när jag är arton skulle jag äntligen få det.
Jag skulle få ge blod.
Först bara blod för dem att ta prover.
Men om fyra till sex veckor skulle jag få ge blod på riktigt.
Det är verkligen något jag tänkt ge länge.
För jag vet att det kan göra så sjukt mycket för människor.
Och Sverige har typ alltid blodsbrist.
Jag tänkte dra ett litet strå ill stacken.
Så jag gick dit med My och Felicia, fylde i hela hälsodeklarationen och gick in med sköterskan för att hon skulle ta lite blodprov.
Hon började känna efter mina blodådror vilka är lite luriga ibland.
Hon sa att de var väldigt fina (fina som i tunna, inte fina som i trevliga att titta på).
Hon hämtade en annan sköterska för att kolla om de var för fina.
Sköterskan kom in och kände efter hon med.
Sedan gick hon ut.
Strax efter gick jag också ut ur det rummet.
Med exakt lika mycket blod i kroppen som när jag gick in där.
Jag kunde inte bli blodgivare.
Mina blodärl var för fina nu.
Och de sa att jag kunde komma tillbaka om fem år elelr nåt sånt när jag har vuxit till mig lite.
Söterskan sa till mig att börja göra armhävningar och styrketräna.
Det skulle ge mig kaftigare blodådror.
Men mina blodådror är tydliga, det kan Felicia intyga efter att ha tryckt en massa på dem i Frankrike.
De är bara inte så tjocka.
De är för fina för att jag ska kunna bli blodgivare.
Jävla skit!
