Mitt liv sett från min sida glaset.

Något har förändrats.
Var förändringen har skett vet jag inte men det är en klar förändring.
Bra eller dåligt?
Konstigt iaf.

Jag är nog världsbäst på att plötsligt må dåligt av ingenting...

Vi spelade ett spel hemma ikväll där jag kom på att jag helst hade velat vara en fararri.
Inte någon Smart eller Jaguar.
Nä, jag vill vara en snygg och fartfylld Ferarri!

(Om du fortfarande läser min blogg Isak så titta: jag har skrivit om bilar i min blogg. Det du!)

Ja, inte känner jag mig tillräckligt förberedd...

Idag när jag cyklade hem från jobb blev jag plötsligt rädd. Jag har inte cyklat på länge, än mindre i mörker, men jag cyklade på och sjöng med i musiken när jag plötsligt fick en riktigt äcklig känsla av vad som skulle kunna hända mig där jag cyklade. Jag har ingen aning om varför jag plötsligt började tänka så men jag började tänka att mitt liv skulle kunna vara över där och då. Det lustiga i det hela var dock att jag var inte rädd för att dö, utan istället rädd för allt jag skulle gå miste om. För allt jag inte skulle få vara med om.

Det fick mig att inse hur mycket jag faktiskt ser fram emot just nu!


Föresten så har jag blivit faster igen. Till en liten flicka!

Efter att ha snokat runt lite på facebook kom jag att tänka på hur vissa personer aldrig slutar ge en viss känsla. Vissa räcker det med att man hör namnet på för att vilja spotta dem i ansiktet och få dem att inse vilka idioter de är. Andra blir man glad bara av att se en bild på. Sen finns det de som får en att känna sig sådär liten och patetisk igen. Som man på ett sätt vill träffa igen och visa hur mycket man har förändrats och vuxit, men som man på ett annat sätt inte vet om man hade vågat träffa pga risken att trilla ner på botten igen. Personer som inte förtjänar att få en att känna så men som ändå gör det. Och då känner man sig sådär riktigt liten och hjälplös ännu en gång. Samtidigt går det itne att förneka att även de personerna har bidragit till den man är idag. För utan alla snedsteg man tagit i livet så hade man nog inte stått (eller suttit) här som den person man är idag. Så kanske är det bästa att försöka att inte bry sig om de som får en att må dåligt och istället lägga all energi på de som får en att må bra. För när allt kommer till kritan så är det viktigaste att man är lycklig!

Jag är sjukt trött i benen.
Och fötterna är väl inte direkt glada.
Långpass två dagar i rad gör intebenen och fötterna bäst.
Eller ja, nio timmar igår och 10,5 idag.
Men det gör kontot lite gladare iaf.
Nu har jag mindre än en månad kvar på jobb och det känns tråkigt som tusan.
Idag flamsade jag och Sara runt som tusan och jag hade riktigt kul.
Och Alex konstaterade idag att det är lite jag skäms för.
Att det krävs väldigt mycket för att jag ska skämmas.
Och det är väldigt sant.
Nu för tiden krävs det nog väldigt mycket för att jag ska skämmas.
Alltså verkligen skämmas sådär i efterhand också.
Men vad tusan, jag är den jag är och gör jag bort mig så får det väl bli en del av min charm?!
Haha, anledningen till att jag nog inte skäms så ofta är nog för att jag gör bort mig rätt så ofta så då hade det avrit väldigt jobbigt att skämmas hela tiden.

Imorgon är det hotell- och restaurangfest och vi tjejer ska förfesta innan och sedan ut och dansa häcken av oss.
Bokstavligt talat.
Alla på jobb är sjukt pepp inför imorgon och jag tror det blir en toppenkväll!
Det är väl inte alltid man festar loss på en söndag?!

Nä, nu är det sängen...

Idag tuggade jag tuggummi och trodde jag var på väg att bita i tuggummit.
Det gjorde jag inte utan istället bet jag mig i tungan.
Riktigt hårt.
Är fortfarande riktigt öm trots att det var typ sex timmar sen.
Klantigt värre!

Jag städar rummet.
Det ser ut som ett helvete.
Hade velat skylla på jordskalvet inatt (jag kallar det natt, alla andra kallar det morgon) men kan tyvärr inte det.
Det är kläder överallt och saker likaså.
Och jag ska försöka städa undan det.
Grejen med mig är dock att när jag städar mitt rum så tar jag pauser för att kolla nåt nytt på datorn mest hela tiden.
Och sen blir dte någon kylskåpspaus då och då också för att jag, var gång jag blir det minsta hungrig eller sugen på något, får för mig att kylskåpet plötsligt har fått en massa gott i sig.
Och på något sätt hittar man alltid något gott.
Eller för det mesta iaf, annars blir det att man går från kylskåpet med sur min och svär över att det bara finns riktig mat där.

Nä, jag måste verkligen städa undan lite.
Såhär kan det inte se ut ju!
Kan dock lätt konstatera att det första jag hade skaffat mig om jag blev rik hade varit en städerska.
Och en personlig massör.

Jag är riktigt kass på att hitta vad jag söker efter när jag ska leta efter en speciell sak på internet.
Verkligen kass.
Nu har jag gått och blivit helt obsessed av låten som spelas i Cityakuten-reklamen.
Har tagit reda på både vad låten heter och vad bandet heter.
Men inte kan jag hitta någonstans där låten går att lyssna på.
Inte MySpace.
Inte YouTube.
Inte någonstans kan jag hitta den.
Och det retar mig som tusan.
Är det någon som har någon aning om var man kan hitta Hushabye Trilogy - Drown?
Som en liten julklapp till mig kanske?
Blink, blink, blink och ett fattigt försök att göra oemotståndliga hundögon.

Nu har jag legat på golvet och skruvat isär och ihop skrivbord iklädd klänning och med rodmålade naglar.
känner mig kvinnligare än jag brukar göra i min outfit men känner mig manligare än jag brukar när jag jobbar med detta.
En lite förvrirrad känsla får jag.
Nu när jag sitte vid skrivbordet med de strumbyxinklädda benen och ser mina röda naglar röra sig över tangentbordet känner jag mig som en riktig sekreterare.
Visste ni föresten att jag alltid har haft det som ett jag som jag hade velat jobba med.
Det vill jag nog fortfarande.
Jag hade velat vara någon slags samordnare som fick planera och ha mig och vara ansiktet utåt.
Jag tycker det verkar jättekul att sitta och svara i telefon hela dagen och skriva som dokument.
Men sen är väl frågan hur länge jag hade tyckt det var kul.
Men att prova på det ett tag hade varit kul.

Visste ni föresten att Peter jöback har gjort en cover på Halleluhja?
Den spelas på radio nu.
Han sjunger den på svenska.
Snacka om att det låter konstigt.
Och det är väl inte den bästa versionen av Halleluhja jag har hört.
Nä, nu ska jag nog följa med mamma och handla falafel.

Igår vad jag ute och dansade.
Jag hade kul som tusan och kände mig snyggare än någonsin förr.
Jag kan ju lätt säga att jag är väldigt nöjd med hårfärgningen nu när jag har vant mig vid att vara mörkhårig när jag kollar i spegeln.
Jag körde på Lucia-stil med glitter i håret vilket var riktigt kul.
Det mest komiska under kvällen var helt klart när vi åkte taxin dit och får hoppa av halvvägs dit eftersom taxin fick punktering.
Hur ofta får bilar punka mitt inne i stan?!
Och hur ofta tar jag taxi?!
Men ja, på nåt sätt hände det ändå oss så vi fick gå sista biten.
Men jag hade kul som bara den och dansade en massa.
Tänkte skriva mer men känner inte alls för det nu.
Skriver nog mer sen istället.
Ska snart ut och hjälpa pappa att byta halvljuslampa på mammas bil.

Jag tror att jag ska skaffa en ny blogg när jag flyttar.
Eller att jag helt enkelt behåller denna men skriver mer i den.
För jag kom på att jag vill hålla folk uppdaterade på vad jag har för mig även när jag är i Danmark.
Nästan mer då för då kommer jag ju inte kunna prata med alla lika mycket.
Så då ska jag nog försöka uppdatera med allt nytt jag hittar på och är med om.
För det lär nog bli en hel del nya grejer.
Men det blir nog så att jag behåller denna bloggen.
Men den ska bli mycket finare och bättre.
Oh, det kanske är dags för ett designbyte då också?!

Föresten så har jag idag lämnat in mitt sista schemaönskemål på jobb.
Iaf för nu.
Min sista dag skulle vara den 17:e skrev jag.
En lördag.
För jag vill kunna gå ut och festa rejält när jag har jobbat mitt sista där då.
Men det är med blandade känslor jag tänker på att jag snart ska sluta där.
För jag har kommit att gilla alla (de flesta iaf) arbetskamraterna väldigt mycket.
Och det känns väldigt konstigt att de ska fortsätta där som vanligt medans jag flyttar och börjar ett helt nytt liv.
Jag pratade med K igåt på jobb och kom fram till att jag ska skriva ut en stor, och då menar jag verkligen stor, bild på mig och sätta upp i personalkorridoren någonstans så att de absolut inte kan glömma mig där.
K skrattade mest åt mig.
Men jag tror att hon ändå inte tyckte det var en sååå dum idé.
Kanske bara lite.

Nä, det känns riktigt konstigt att jag om 1½ månad ska börja plugga igen.
Jag ska börja läsa en massa böcker (på danska tom) och lära mig sakerna inför prov.

Och jag är visst inte folkbokförd i Sverige längre eftersom jag är folkbokförd i Danmark nu.
Då försvinner automatiskt folkbokföringen i Sverige fick mamma reda på idag.
Så nu räknas jag som en "internordisk utvandrare".
Det ni!
Haha.
Nä, nu ska jag nog göra lite armband för jag fick smyckesgrejer på posten igår som jag beställde i söndags.
Det var som en lilljulafton för mig att öppna det paketet!

Färgade precis håret.
Det skulle bli mörkare.
Det blev verkligen mörkare.
Det blev nästan svart.
Lite för mörkt tycker jag.
Men vad kan man göra åt det nu?
För väl prova på livet som nästan svart-hårig nu ett tag.
Kan väl vara kul att prova det också.
Har väl inte så mycket till val i vilket fall som.
Nu är det bara en klippning som fattas.
Men det får det vara någon som kan klippa riktigt som gör.
Typ Felicia.
Måste tjata på henne om att bli klippt.
Kan kanske föresten dra till henne nån dag när hon praktiserar.
Det var ändå lite smart.
Det ska jag nog försöka göra.
Om hon nu vill klippa mig efter att jag har färgat håret på egen hand.
Det brukar hon nämligen inte riktigt tycka om.
Så förlåt om du läser detta Felicia.
Du ska få färga det nästa gång!

Idag gick jag för första gången någonsin hem från jobb för att jag mådde skit.
Jag kom till jobb långt innan jag skulle börja för jag och P var och fikade och det var sjukt mycket folk på stan så vi stack till jobb och segade där efter fikan istället för att gå på stan.
När vi hade beställt vår mat började jag få ont i magen.
Efter det blev det bara värre och värre.
Jag kunde inte äta något alls och lade mig ner på golvet i personalrummet.
Då är det rätt illa.
Tog piller tom.
Då är det också illa.
Och alla som har umgåtts mycket med mig har nog fått lära sig att när jag får ont i magen så får jag ont i magen.
Det är inget snack om saken då.
Så där satt jag på jobb med världens magsmärtor och skulle börja jobba.
Pillerna verkade inte ens.
Så jag kommer in i restaurangen, jobbar i tio minuter varav fem spenderas i ett rum intill allt för att jag skulle försöka tränga undan tårarna som började tränga fram.
Då insåg jag att det inte funkade att jobba så.
Så jag går ut, säger till ledaren för kvällen att jag inte klarar av detta och börjar gråta mitt i restaurangen.
Som tur var var vi många i personalen så det var nog inte hela världen att jag gick (även om jag gärna vill tro att allt funkar mycket bättre när jag är där).
Så jag gick enr igen, bytte om och stack hem.
Hemma hade vi såklart gäster men de sa jag inte hej på förrän sådär en två timamr efter att jag kommit hem.
Väldigt socialt.

Men nu är det bättre iaf.
Så bra att jag sitter och retar mig över att jag fick gå hem för att då kan jag inte sticka ut ikväll.
För att nu har jag blivit festsugen.
Fast jag är nog inte det egentligen.
Inte idag,
För jag mår än inte bra.
Men allt är ju relativt och smärta är ju i allra högsta grad relativt.

Nu ska jag snart sova för jag har öppning imorgon.
Vilket gör att det kanske är bra att jag inte stack ut ikväll...

Jag tror att även jag har fått en dos av den så härliga influensan såhär i influensatider.
De senaste dagarna har jag mått illa som tusan och magen har allmänt varit helt störd.
Idag har jag dessutom ihållande huvudvärk och varit yr som tusan stundtals.
Nu har jag varit yr i fem timmar och det verkar inte direkt bli bättre.
Det känns som att jag har feber fastän jag inte är ett dugg varmare än vanligt.
Inatt sov jag 12½ timmar och hade lätt kunnat sova mer.
Så något fel är det nog i kroppen.
Och nu när det dessutom är helg och jag var pepp på att dra ut och festa.
Vi får väl se hur det blir med det denna helgen.

Nu ska jag spela tetris eller nåt annat tidsfördrivsspel som den nörd jag är när alla andra lägger sig för att sova.

Så är man folkbokförd i Odense.
Det blev en heldag i Odense idag med Matilda.
Vi kollade på vår nya bostad, fick nycklar dit och gick runt i Odense.
Vi gick evrkligen runt, runt, runt.
Lite för mycket runt så att det blev en väldans omväg när vi skulle spana in sjukhuset lite.
Men vi hade mysigt som tusan.
Åt god mat och försökte inse att vi bor där om två månader.
För att om två månader så bor jag i Odense!
Helt sjukt.

Har mått illa i fyra timmar nu.
Så illa att jag trott att jag skulle spy.
Magen är helt väck och jag känner mig som ett vrak.
Ett mögligt vrak.

Jag hatar verkligen mens!!!

Ettan i gymnasiet!
(Detta var första bästa klipp med låten så det fick bli det. Det avr trots allt låten jag avr ute efter och inte klippet.)

Igår var det mycket att göra på jobb som vanligt en lördag efter lönen.
Speciellt när det börjar närma sig jul.
Jag jobbade kväll och vi var full styrka vilket var skönt.
Jag var på allmänt bra humör och bättre blev det efterhand som tiden gick.
För jag hade världens härligaste gäster.
Supertrevliga och pratsamma och såna som jag lätt hade kunnat ta en stol till deras bord för att bara prata lite.
Ett bord med gäster var extra trevligt men allmänt hade jag superhärliga gäster igår.
Så jag blev ännu gladare och skrattade och skämtade med de flesta av gästerna.
När jag hade stått och pratat lite med ett av borden så gick jag förbi typ chefen (han är väl vicechef typ).
Då utspelades ett rätt roligt samtal. Bakgrundsfakta som behövs är kanske att han tidigare under kvällen hade frågat om jag tyckte att han var störig och jag svarade "Mm!" på fullaste allvar.

Chefen: Vad du bara har trevliga gäster idag!
Jag: Ja, jag vet, det är jättehärligt.
C: Ja, alla verkar ju glada och pratiga.
J (med skämtsam ton): Men det kanske inte bara beror på gästerna, haha!
C (med allvarlig ton): Nä det är det jag menar, det är nog du som bidrar en del till det.

Kom inte ihåg helt ordagrant det där sista han sa men nåt i den stilen var det iaf. Snacka om att jag blev förvånad när jag hörde det. Det är nog typ den enda riktiga komplimangen jag fått av honom så kommer den bara sådär! Det gjorde mig sjukt glad. Och jag som redan var på toppenhumör!

Haha, vad ointressant inlägg egentligen.
Sorry.

Igår sa en på jobb tack för hjälpen och att jag var en ängel som alltid hjälper henne när hon har frågor.
Det fick mig att må bra som tusan.
För jag vill så gärna hjälpa henne så mycket jag bara kan för jag känner igen mig själv sjukt mycket i henne.
I hur stressigt allting var i början.
I hur galet kluriga de där handdatorerna kändes innan man var riktigt van vid dem (och det tog tid).
I hur alla andra verkade känna varandra jättebra när man själv inte kände någon.
Jag har lite mer än en månad kvar på jobb nu.
En och en halv kanske.
Och den sista tiden jag har kvar ska jag vara så grymt duktig och hjälpsam att jag inte kommer bli den där ex-servitrisen som ingen saknar utan så att jag kommer vara den som alla är glada över att se att jag kommer förbi och hälsar på.
Jag är rädd för att komma ur gänget där, speciellt nu när jag verkligen verkligen har kommit in i det.
Jag är nog lite (eller snarare mycket) rädd för att bli bortglömd.
Generellt är jag rädd för att bli bortglömd.
För att bli någon av alla andra som en gång funnits men som inte längre finns.
Jag är rädd för att inte ha gjort intryck på folk.
Och en av mina värsta mardrömmar är nog att bli någon som alla andra.
Varken rolig eller tråkigt.
Varken snäll eller dum.
Varken ful eler snygg.
Utan bara en av alla andra.

Så jag får väl helt enkelt jobba på för att bli ihågkommen som den jag vill bli ihågkommen som!