Mitt liv sett från min sida glaset.

Igår sa en på jobb tack för hjälpen och att jag var en ängel som alltid hjälper henne när hon har frågor.
Det fick mig att må bra som tusan.
För jag vill så gärna hjälpa henne så mycket jag bara kan för jag känner igen mig själv sjukt mycket i henne.
I hur stressigt allting var i början.
I hur galet kluriga de där handdatorerna kändes innan man var riktigt van vid dem (och det tog tid).
I hur alla andra verkade känna varandra jättebra när man själv inte kände någon.
Jag har lite mer än en månad kvar på jobb nu.
En och en halv kanske.
Och den sista tiden jag har kvar ska jag vara så grymt duktig och hjälpsam att jag inte kommer bli den där ex-servitrisen som ingen saknar utan så att jag kommer vara den som alla är glada över att se att jag kommer förbi och hälsar på.
Jag är rädd för att komma ur gänget där, speciellt nu när jag verkligen verkligen har kommit in i det.
Jag är nog lite (eller snarare mycket) rädd för att bli bortglömd.
Generellt är jag rädd för att bli bortglömd.
För att bli någon av alla andra som en gång funnits men som inte längre finns.
Jag är rädd för att inte ha gjort intryck på folk.
Och en av mina värsta mardrömmar är nog att bli någon som alla andra.
Varken rolig eller tråkigt.
Varken snäll eller dum.
Varken ful eler snygg.
Utan bara en av alla andra.

Så jag får väl helt enkelt jobba på för att bli ihågkommen som den jag vill bli ihågkommen som!