Mitt liv sett från min sida glaset.

Fattar du inte att jag saknar dig?! Jag saknar dig så att det gör ont. Som att salten i mina sår brinner. Jag lever på som om allt vore som vanligt men det är det inte! Och det värsta är att jag knappt kan komma ihåg hur det var när det var "vanligt". Det är fyra år idag. 4 år! När jag tänker på allt som har skett sen dess känns det som länge sedan men när jag ser de tända ljusen och hör musiken känns det som att allt är tillbaka till hur det var för fyra år sedan. Jag saknar dig!! Jag vill inte hålla på att berätta saker om dig för att de som betyder jättemycket för mig nu ska få lära känna dig på nåt sätt. Jag vill att de ska lära känna dig på riktigt. Jag vill inte försöka minnas en massa saker som har hänt. Jag vill få nya minnen med dig. Jag vill komma hem och kunna gå in och prata med dig. Jag vill höra vad du tycket, vill och känner. Jag vill tjafsa, bråka och vara sur på dig. Jag vill att du kommer tillbaka. Jag vill göra dig stolt över mig, så som du gjorde mig stolt över dig. Så som du fortfarande gör mig stolt över dig.Jag saknar dig! Vi saknar dig! Du är saknad! Snälla kom tillbaka!!!

Det vore en stor lögn att säga att jag inte trivs eller mår bra i ditt sällskap...

Lite snabbare pumpar det allt. Högre puls. Drömmande tankar. Vad tusan sker med mig?

Du gör mig glad, vet du det. Minsta lilla grej du säger eller gör gör mig glad. Eller bekymrad över att du kanske tolkade det jag sa på fel sätt. Eller ledsen över att du inte är hos mig. Eller fnittrig, helt enkelt för att det är det du gör med mig. Du får mig ur balans och helt tillbaka på plats igen. Jag som trivdes så bra med hur allt var. Jag som hade hittat min plats. Trodde jag iaf. Men nu har jag blivit helt lost...

Och min morgon var toppen igår. Du fick mig att le resten av dagen genom att vara den du är mot mig även om det bara var för en liten stund. Tack!

Jag är på så sjukt dåligt humör nu. Har svängt som tusan i humör hela dagen men nu är det verkligen i botten. Jag är irriterad, känner mig korkad som tusan, känner mig tjock, ful och dryg, känner mig jobbig och inte alls omtyckt och känner för att gråta. Jag har verkligen ingen bra dag och jag ve tinte alls vad jag vill. Hade velat ha någon här som kunde krama om mig och säga att allt blir bra. Att jag inte alls är dum utan att jag kommer fatta allt skit vi läser om. Någon som pussar mig på pannan och får mig att känna mig lugn och trygg. Och omtyckt. Jag vill inte sitta på mitt überstökiga rum och tråna efter något jag inte ens vet om jag vill ha. Jag vill vara lycklig som jag brukar vara och trivas. Men alla får väl svackor ibland. JAg tycker inte alls om mina bara och tycker att de borde försvinna lika snabbt som de kommer.

BLÄ!!!!

Ja, inte känner jag mig tillräckligt förberedd...

Kom att lyssna på musik från rent igår för första gången på väldigt länge. Nu är jag fast igen. Jag tror inte det är för att musiken är sådär sjukt bra (men den är faktiskt väldigt bra). Nä, det är nog mest vad den filmen betydde för mig. Jag tror inte att jag någonsin har sett en film så många gånger som jag har sett den. Jag tror inte att jag någonsin har gråtit så mcyket till en film som jag har gråtit till den. Den här scenen är en av mina favoriter från filmen pga hela känslan jag får av det. Ja, jag är väl lost igen. Bra eller dåligt vet jag inte. Det får jag se.

Jag är så jäkla trött på alla krav.
På allt jag förväntas klara av.
På allt jag förväntas bli.
Jag är så jäkla trött på att inte uppnå dem.
Men mest är jag trött på att jag har så stora krav på mig själv.

Idag åt jag lunch i skolan.
Sedan åkte jag hem med tårarna bakom ögonlocken och en känsla av hopplöshet.
Cykelturen hem gick ganska särtfritt rent vädermässigt.
Vädret passade mig.
Idag är det superdimmigt i hela stan och regnet bara hänger i luften.
Så känner jag mig.
Verkligen precis.
Då och då kommer tårarna fram lite och jag känner mig ännu mer lost.
Precis som vattendropparna som föll genom dimman, ner på mig, lite då och då.
Mest av allt tror jag att det gör mig förtvivlad att ingen märker att jag inte mår bra.
Att alla godtar min förklaring till varför jag inte är på humör för att skämta med att jag är trött.
De som ens märker att jag inte är mig själv.
För det är jag inte.
Jag är trött mest hela tiden.
Oavsett hur mycket eller hur lite jag sover.
Jag känner mig oerhört utanför och ensam.
Jag är trött på folk.
Jag är trött på att hela tiden ehöva planera framåt.
Att jag hela tiden på ett elelr annat sätt går och funderar över hur jag ska göra när skolan slutar.
Jag är trött på all ovisshet.
Jag är trött på folk som är spydiga och inte kan inse att de gör fel.
Jag är trött på folk som över allt annat vill behålla sin värdighet och därför inte kan säga ett litet fnuttigt förlåt.
Jag känner en enorm förtvivlan över att Mattias inte lever längre.
En väldigt enormt förtvilan.
Jag känner mig lämnad ensam då folk verkar tro att efter tre månader så är sorgen borta.
Därför kan de bara låtsas som om inget har hänt.
Jag är trött på att folk säger sig vara mina vänner, och sedan inte verkar bry sig.

Detta är anledningen till att jag är konstig nu för tiden.
Detta är anledningen till att jag inte orkar skämta.
Detta är anledningen till att jag mår som jag gör.
Detta, kära vänner, och inte några sömnlösa nätter.

Kom att lyssna på Rent-musik efter att ha ätit min semla (det är fettisdagen idag så att ni vet).
Och kalla mig töntig eller vad ni vill men det var något speciellt.
Jag har inte lyssnat på musik från Rent på riktigt länge nu.
Av olika anledningar.
Men så fort jag hörde första låten gav det mig en speciell känsla.
Rent är en musikal som nog alltid kommer vara speciell för mig.
Ge mig en speciell känsla.
Det går inte riktigt att förklara varför.
Heller inte hur den får mig att känna.
För att för mig är Rent så mycket mer än en musikal.
Det som hände runtomkring mig när jag såg den för första gången gjorde att jag kände extra mycket för den.
Alltså handlar det inte om att jag är något väldigt stort fan av Rent egentligen.
Det handlar snarare om vad den gör för mig.

Rent gör mig nere på ett bra och skönt sätt (om någon förstår vad jag menar med det).
Jag känner mig lite mer förstådd.

Nu startade jag datorn igen idag, endast för att blogga av mig.
Jag behöver blogga.
Jag behöver skriva av mig.
Jag behöver låta det komma ut nånstans för snart klarar jag inte hålla dte inom mig längre.
Bloggen är ett fegt sätt, jag vet, men jag orkar inte något annat sätt just nu.
Jag förväntar mig inte någon reaktion från någon som läser vad jag kommer att skriva.
Jag förväntar mig inget.
Jag bryr mig inte om förväntningar.
Allt jag vill är att skriva av mig.

Jag har släckt lamporna på rummet.
Tänt ljus precis där jag sitter.
Satt på musik.
Inget som får mig gladare just nu.
Utan snarare gör det att jag gråter ännu mer.
Men det är meningen.
Jag vill bara få ut det.
Ensam.
I ensamhet.
För jag förstår mig själv bättre än någon annan.

Jag förstår varför jag blir knäpptyst så fort det pratas om Mattias.
Jag förstår varför jag blir obekväm som tusan av att höra hur någon föreställer sig himlen.
Jag förstår varför jag inte pratar om vad som har hänt.
Aldrig någonsin.
Förutom de få gånger jag skriver om det i bloggen.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Jag orkar inte med tankarna det sätter igång.
Även om jag vet att det inte går att skjuta upp saker för alltid så är det ett jäkligt bra sätt för stunden.
Jag vet att jag någon gång behöver stå öga mot öga mot allt.
Men jag vill vänta.
Vänta tills jag har vlivit lite starkare.
Vänta tills jag har kunnat förbereda mig lite.
Även om jag aldrig tror det kommer ske.

När det börjar pratas om döden går jag in i en psykos.
Jag försvinner in i mig själv.
Och slutar känna.
Iaf på utsidan.
Det gör så förbannat ont på insidan.
Men utsidan klarar sig.
Oftast.
Annars försöker jag dölja det väl.
Jag vill inte prata om det.
Jag klarar inte prata om det.
Men jag vill ändå minnas.

Folk misstolkar min tystnad tror jag.
Folk tror att jag inte känner.
Att jag inte saknar.
Därför tror folk att jag inte bryr mig.
Det är fel.

Jag känner visst.
Jag saknar visst.
Och jag bryr mig verkligen också.
Jag har bara annat sätt att försöka möta smärtan.

Ibland önskar jag att folk kunde se mig i dess stunder.
Stunder då hela ansiktet är rött och vått av alla tårar som försar.
Stunder då jag inte kan kämpa emot längre.
Stunder då allt jag vill är att försvinna iväg en stund.
Då allt kommer till mig på en gång.
Jag önskar att de kunde se det.
Så att de också vet att jag sörjer.
Att jag inte lever på som vanligt bara.

Samtidigt vill jag bara sitta ensam på mitt rum.
Alldeles ensam och bara få vara ifred.
Och försöka klara mig igenom det ännu en gång.
Jag har inget val.
Jag kan inget annat göra än försöka leva med det.
Och jag försöker, jag försöker verkligen.
Men ibland är det svårt som inget annat.
Ibland tappar man tron på allt.
Då är det förbannat svårt att ta sig upp igen.

Jag tror min tro, och mina krafter, är väldigt borta just nu...

Nu ska jag försöka sova.
Lycka till med det säger jag.
Jag hatar att gå och lägga mig medveten om att det är något.
Men jag vet inte vad jag kan göra.
Så jag ska väl försöka sova ändå.

---

Och idag hittade jag en till sån låt.
På min begravning vill jag att Lene Marlin - A place nearby spelas.
Någon kanske kan framföra det om det skulle hända mig något.
Tack.

Ska strax ut och köra.
Och jag är skitnervös.
Lite pinsamt men jag är riktigt nervös för att sticka ut och köra.
Bara för att det är så länge sedan.
Jag är nervös...

Nästa lördag har det gått två år.
Två år sedan jag såg dig senast.
Två år sedan jag sa att jag älskar dig till dig.
Två år sedan jag sa hejdå.
Två jäkla år!

Nästa lördag är det två år sedan vi satt samlade hela familjen senast.
Två sjukt konstiga år utan dig.
Två år av saknad.
Två år av förtvivlan.

Jag saknar dig Mattias!

Jag ska se om det funkar att göra som de snackade om i Sjätte sinnet.
Kommer inte ihåg vad de kallade det men det handlade om att typ bara sätta sig ner med en penna i handen och ett papper framför sig och sedan bara låta pennan flöda över pappret.
EFter ett tag skulle hjärnan visst stänga av och ens inre tankar, eller nåt, skulle komma fram.
Mitt tangentbord får vara min penna.
Min skärm får vara mitt papper.
Jag tror att jag kanske behöver skriva av mig lite.
Det var ett tag sedan sist.
Fast jag inbillar mig alltid att jag behöver skriva av mig.
Att jag har en massa tankar som jag inte låter komma ut riktigt.
Eller kanske jag verkligen har det.
(Jag ber redan nu om ursäkt för ett sjukt långt och sjukt drygt inlägg. Det är bara att sluta läsa när som. Som sagt: jag testar något nytt bara.)

Men som sagt.
Jag vill skriva av mig lite.
Sedan jag slutade skriva dagbok har jag skrivit av mig helt och hållet på bloggen.
Något jag ångrar lite.
För även om jag har bloggen för att skriva vad jag verkligen tänker och vad jag verkligen känner så måste jag erkänna att jag anpassar mina formuleringar och mina erkännanden lite till mina läsare.
Det är kanske dumt.
Kanske skulle jag tjäna på att inte göra det.
Att inte anpssa mig.
Kanske skulle jag tjäna på att stå helt för vad jag verkligen känner och tycker.
Fast det gör jag.
Jag ser dock ingen anledning till att blotta allt när det kan komma i fel händer.
Det harvi sett exempel på när det gjort.
Strax därefter försvann en omtyckt blogg.
Fast jag har som regel att inte ta bort något inlägg.
Har det publicerats så har det.

Nu tog det stopp i huvudet.
Nu ville jag inte skriva nåt mer.
Bara totalstopp.
Och jag blir alldeles skum i kroppen.
Precis som att jag ska bryta ihop.
Helt plötsligt kändes det som det.
Skumt.

Jag vill få hjärnan att stänga av och mitt undermedvetna att tränga fram.
Men det gör inte det.
Jag kanske vill för gärna.
Eller kanske det undermedvetna inte har nåt vettigt att säga.
Har inte det undermedvetna alltid nåt vettigt att säga?
Är det inte det undermedvetna som faktiskt är den vettiga delen av kroppen?
Jag vill forska lite också föresten.
Har jag börjat inse mer och mer.
Jag vill göra undersökningar på hur människors beteende funkar.
Det hade varit grymt kul och intressant.
Jag vill förstå mig på människor bättre.
Förstå mig på olika beteenden.
Men jag vill fortfarande främst hjälpa människor.
Jag vill göra något för samhället.
Jag vill vara någon som arbetar på individnivå men som ändå gör skillnad.
Jag vill ...
Jg har en massa saker jag vill.
Jag är nog rätt mycket av en drömmare.
Jag tycker om att drömma.
De drömmarna man kan styra.
De där man är sin egen regissör och producent och bestämmer hur sagan ska sluta för stunden.
Jag gillar att ha kontroll.
Jag gillar när andra tar beslut åt mig.
För då kan de inte tycka att det är mitt fel om något blir som de inte tänkt sig.
Men jag tycker ändå om att ha kontroll över vad andra beslutar.
Jag vill finnas i bakgrunden och ha en vakande hand över saker och ting.
Jag gillar att planera.
Jag gillar att ha information.
Jag gillar att vara till nytta.
Jag gillar att vara till behov.
Nä, jag älskar att vara till nytta och behov.
Jag njuter när jag behövs och folk uppskattar mig.
Jag njuter när jag gör något bra och känner att jag gjort mer än vad som förväntats.
Har gjort bättre ifrån mig än folk trott jag skulle.
Jag älskar att överaska.
Jag älskar (även om jag lite skäms över att säga det av någon anledning) att stå i centrum.
Jag älskar att vara mittpunkten i ett sällskap.
Jag älskar att känna mig säker
Jag älskar att vara duktig.
Jag älskar att uppskattas för vad jag är.
För vad jag kan.
Inte för vad jag har.
Jag hatar att bli tagen förgiven.
Jag hatar att bli glömd.
Att inte bli märkt.
Att inte ha en riktig plats.
Att inte veta.
Jag hatar osäkerhet.
Jag hatar ovisshet.
Jag hatar att känna mig rädd.
Jag älskar att skriva.

Nu är inlägget långt, fullt av skit och mest bara ett meningslöst babblande.
Och ändå har jag inte nått mitt undermedvetna alls.
Så jag slutar.
Försöker en annan gång istället.
Ska nog försöka sova snart.

Natti katti.

Pratade precis om dig.
Som om ingenting hade hänt.
Fast ändå inte.
Och jag kom på mig själv med att prata om hur du är.
Det är lite så det känns.
Som att du är.
Bara inte här.
Som att du är iväg på ditt håll.
Som att du är på dina egna äventyr.

Ibland är jag rädd.
Eller snarare ofta är jag det.
Rädd för att minnena ska bli färre efterhand som tiden går.
Som att det som håller dig kvar hos mig ska bli svagare.
Det får bara inte hända.

Alltid önskar jag att jag hade haft mer tid med dig.
Att du hade haft mer tid.
Att jag hade tagit tillvara på tiden bättre.
Ibland önskar jag att du kunde se den jag är idag.
Att du kunde se hur jag utvecklats.
Ibland önskar jag att jag inte förändras så från den jag var sist vi sågs.
Att du fortfarande hade kännt igen mig helt och hållet.
Bara för att ens bror ska göra det.
För att min bror ska göra det.

Ibland undrar jag om du förstod.
Om du förstod hur mycket du betyder för mig.
Hur du skulle komma att visa vägen åt mig.
Hur du skulle komma att saknas av oss alla.
Hur du skulle komma att vara min stabila grund när stormarna är som värst.
Hur jag blir tröstad genom att känna mig nära dig igen.

Ibland undrar jag om folk förstår.
Hur mycket alla i min familj älskar varandra.
Hur mycket vi alla älskar dig.
Hur mycket jag älskar dig.

Tårarna rinner.
Har svårt att se sakerna som omringar mig.
Immiga ögon som sällan.
Våta kinder.
Blöta händer av tårar.

Skiter nog i att gå och lägga mig inatt.
Kommer ändå inte kunna sova.
Rensa tankarna behöver jag inte.
Jag vet vad jag känner.
Oavsett vad.

Allting snurrar.
Känner mig yr.
Mår illa.
Fungerar inte.

Jag är rädd.
Som fan!!!

Känslan jag har nu är en av de värsta känslorna.
Jag är rädd.
Så otroligt rädd.
Vågar inte ens tänka tanken.
Vill inte tro rätt.
Hoppas att jag har förstått allt fel.

Snälla, hjälp!

Jag blir så jäkla trött på mig själv ibland.
Jag borde vara skitglad över att ha fått jobb.
Vilket jag är.
Ändå är det något som gnager i mig.
Något som säger att allt inte står rätt till.
Det känns inte bra.
Vad det är som känns fel vet jag inte.
Och det retar mig ännu mer.

Jag är konstig...