Mitt liv sett från min sida glaset.

Nu startade jag datorn igen idag, endast för att blogga av mig.
Jag behöver blogga.
Jag behöver skriva av mig.
Jag behöver låta det komma ut nånstans för snart klarar jag inte hålla dte inom mig längre.
Bloggen är ett fegt sätt, jag vet, men jag orkar inte något annat sätt just nu.
Jag förväntar mig inte någon reaktion från någon som läser vad jag kommer att skriva.
Jag förväntar mig inget.
Jag bryr mig inte om förväntningar.
Allt jag vill är att skriva av mig.

Jag har släckt lamporna på rummet.
Tänt ljus precis där jag sitter.
Satt på musik.
Inget som får mig gladare just nu.
Utan snarare gör det att jag gråter ännu mer.
Men det är meningen.
Jag vill bara få ut det.
Ensam.
I ensamhet.
För jag förstår mig själv bättre än någon annan.

Jag förstår varför jag blir knäpptyst så fort det pratas om Mattias.
Jag förstår varför jag blir obekväm som tusan av att höra hur någon föreställer sig himlen.
Jag förstår varför jag inte pratar om vad som har hänt.
Aldrig någonsin.
Förutom de få gånger jag skriver om det i bloggen.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Jag orkar inte med tankarna det sätter igång.
Även om jag vet att det inte går att skjuta upp saker för alltid så är det ett jäkligt bra sätt för stunden.
Jag vet att jag någon gång behöver stå öga mot öga mot allt.
Men jag vill vänta.
Vänta tills jag har vlivit lite starkare.
Vänta tills jag har kunnat förbereda mig lite.
Även om jag aldrig tror det kommer ske.

När det börjar pratas om döden går jag in i en psykos.
Jag försvinner in i mig själv.
Och slutar känna.
Iaf på utsidan.
Det gör så förbannat ont på insidan.
Men utsidan klarar sig.
Oftast.
Annars försöker jag dölja det väl.
Jag vill inte prata om det.
Jag klarar inte prata om det.
Men jag vill ändå minnas.

Folk misstolkar min tystnad tror jag.
Folk tror att jag inte känner.
Att jag inte saknar.
Därför tror folk att jag inte bryr mig.
Det är fel.

Jag känner visst.
Jag saknar visst.
Och jag bryr mig verkligen också.
Jag har bara annat sätt att försöka möta smärtan.

Ibland önskar jag att folk kunde se mig i dess stunder.
Stunder då hela ansiktet är rött och vått av alla tårar som försar.
Stunder då jag inte kan kämpa emot längre.
Stunder då allt jag vill är att försvinna iväg en stund.
Då allt kommer till mig på en gång.
Jag önskar att de kunde se det.
Så att de också vet att jag sörjer.
Att jag inte lever på som vanligt bara.

Samtidigt vill jag bara sitta ensam på mitt rum.
Alldeles ensam och bara få vara ifred.
Och försöka klara mig igenom det ännu en gång.
Jag har inget val.
Jag kan inget annat göra än försöka leva med det.
Och jag försöker, jag försöker verkligen.
Men ibland är det svårt som inget annat.
Ibland tappar man tron på allt.
Då är det förbannat svårt att ta sig upp igen.

Jag tror min tro, och mina krafter, är väldigt borta just nu...