Mitt liv sett från min sida glaset.

Jocke kom ner och överraskade mig igår!
Han bara ringde på dörren och så stod han där när jag öppnade den.
Jag reagerade nnog lite skumt för jag blev aningen chockad kan jag säga.
Men jag är glad som tusan!

Nu tror jag att febern också har börjat komma.
Jag tycker inte om att vara slut.
Kanske borde bege mig till en hälsokostaffär imorgon och kolla efter såna dunderkurer Jocke har.
Så länge jag slipper bli riktigt sjuk nu när han kommer ner.
Det var jag sist han var här ju.
ä, jag ska bli frisk snart igen.
Om bara febern försvann för halsen är okej.
Bara lite irriterande.
Hoppas, hoppas, hoppas det är lite folk på jobbet idag.
Snälla...

Nu har jag kommit hem från spat jag var på i helgen.
Stack dit igår och kom hem idag.
Väldigt mysigt var det.
Vi gjorde någon behandling där man bastade, badade bubbelpool, smörjde in sig med honung, bastade med ett lakan runt sig och honungen på sig.
Sedan duschade man och peelade kroppen med havssalt.
Väldigt mysigt var det faktiskt.
Även om jag inte är så väldigt förtjust i att sitta i en bastu.
Jag är lite klen när det kommer till värme.
Men det var sköt faktiskt.
Bubbelbadandet var utomhus i en 39 gradig bubbelpool under klar himmel.
Det var rätt härligt.
Fast jag tror att det nog var lite dumt också.
För iddag har jag ont i halsen och mår lite kasst.
Känner mig allmänt risig.
Ska jobba om några timmar också, ågot jag inte ser fram emot när jag mår såhär.
Käner mig febrig fastän jag inte alls är varm.
Skumt.
Så nu ska jag bara vila.
Och försöka röja lite på rummet.
För Jocke kommer ju nu i veckan och då ska det inte se ut såhär.
Även om han har sett mitt rum stökigt så skäms jag över att visa det för folk.
Och ja, Jocke kommer i veckan!!!
Det ska bli underbart.
Saknar honom som tusan.
Och igår var det vår åttamånadersdag.
Och jag klantade mig så att vi inte kunde träffas då.
Åtta helt underbara månader.
Jag längtar så otroligt till när han kommer ner.

Avstånd är sjukt jobbiga.
Speciellt när de hindrar en från att träffa någon du verkligen saknar och vill ha nära dig hela tiden.
Speciellt när de hindrar dessa från att träffas i en hel månad.
Då hatar man lite grann (okej, sjukt, sjukt mycket) att man inte hade vingar och bara kunde flyga dit.
Eller kanske att man var Hiro Nakamura.
Det hade funkat också.
Bara jag hade fått vara nära min älskling.

När jag sitter själv på mitt rum sjunger jag ibland.
Inte som att jag gör det ofta men det händer lite då och då.
Ibland hittar jag låtar som jag faktiskt kan sjunga emd till.
Det kanske inte är helt rent men det låter hyfsat.
Tror jag iaf.
Ibland, sällan, tycker jag tom att det låter ganska bra.
(Jämfört med vad iof.)
Nu har jag igång en låt som ger mig väldigt bra minnen.
Den är lite tvåkänslig.
Som i att den både ger mig en jättemysig känsla och bra minnen.
Samtidigt som den gör att jag hatar avstånd mer och mer.
Men hur som helst blir jag ändå ganska glad av den.
Så glad att jag började sjunga lite tom.
Strax därefter slutade jag.
Det lät så in i helvete falskt.
Riktigt illa.

Jag vill kunna sjunga.

Scary.
Idag har jag haft fler besökare än på länge.
Varför?
Jag har typ inte bloggat nåt alls.
Och jag har definitivt inte skrivit något vettigt.
Gör jag någonsin det dock?
Tål att tänkas på.
Iaf av mig själv.
Men lite häftigt är det iaf.
Och lite mysig känsla är det också.

Keep reading my dear friends, you make me smile.

Jag har haft ont i mitt öga sen förra fredagen då jag råkade få en smäll på det när jag var ute.
Oskyldigt slag från en tjej och det blev en liten rolig grej då.
Även om det gjorde ont som tusan och jag fick sitta med en ölflaska mot ögat en stund.
Men det gör ont nu med.
Är helt öm på ögonlocken idag.
Har haft tryckande ont vidögonbrynet för någon dag sedan också.
Kanske har något blodkärl spängts eller nåt.
Vetetusan.
Öm är jag iaf.

Jag orkar verkligen itne blogga.
Förlåt.
Har varit superdålig på det i helgen.
Och vet att jag borde skriva något vettigt.
Men jag orkar inte.
Jag är trött.
Har försökt ge konstruktiv kritik till en text som inte går att förstå alls.
Så det gick itne så bra.
Förutom att jag sa att personen bör ändra den så att den går att förstå.
Jag ska strax stänga av datorn, duscha och sedan gå och lägga mig och sova gott i min säng som jag nu för tiden drömmer en massa i.
Som tusan varje natt.
Men det är lite roligt.
Det är lite lustiga drömmar nu för tiden.
Lustiga som i skumma.
Sånna som man inte berättar om för man fattar inte ens dem själv.

Men
jag ska försöka blogga imorgon eller nåt.
Titta på bilderna han här gör istället.
De är fina.

Hittade en sida med roliga visitkort.
Jag tyckte om rätt många där.
Sjukt coolt att ha nåt sånt visitkort.

Nu startade jag datorn igen idag, endast för att blogga av mig.
Jag behöver blogga.
Jag behöver skriva av mig.
Jag behöver låta det komma ut nånstans för snart klarar jag inte hålla dte inom mig längre.
Bloggen är ett fegt sätt, jag vet, men jag orkar inte något annat sätt just nu.
Jag förväntar mig inte någon reaktion från någon som läser vad jag kommer att skriva.
Jag förväntar mig inget.
Jag bryr mig inte om förväntningar.
Allt jag vill är att skriva av mig.

Jag har släckt lamporna på rummet.
Tänt ljus precis där jag sitter.
Satt på musik.
Inget som får mig gladare just nu.
Utan snarare gör det att jag gråter ännu mer.
Men det är meningen.
Jag vill bara få ut det.
Ensam.
I ensamhet.
För jag förstår mig själv bättre än någon annan.

Jag förstår varför jag blir knäpptyst så fort det pratas om Mattias.
Jag förstår varför jag blir obekväm som tusan av att höra hur någon föreställer sig himlen.
Jag förstår varför jag inte pratar om vad som har hänt.
Aldrig någonsin.
Förutom de få gånger jag skriver om det i bloggen.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Jag orkar inte med tankarna det sätter igång.
Även om jag vet att det inte går att skjuta upp saker för alltid så är det ett jäkligt bra sätt för stunden.
Jag vet att jag någon gång behöver stå öga mot öga mot allt.
Men jag vill vänta.
Vänta tills jag har vlivit lite starkare.
Vänta tills jag har kunnat förbereda mig lite.
Även om jag aldrig tror det kommer ske.

När det börjar pratas om döden går jag in i en psykos.
Jag försvinner in i mig själv.
Och slutar känna.
Iaf på utsidan.
Det gör så förbannat ont på insidan.
Men utsidan klarar sig.
Oftast.
Annars försöker jag dölja det väl.
Jag vill inte prata om det.
Jag klarar inte prata om det.
Men jag vill ändå minnas.

Folk misstolkar min tystnad tror jag.
Folk tror att jag inte känner.
Att jag inte saknar.
Därför tror folk att jag inte bryr mig.
Det är fel.

Jag känner visst.
Jag saknar visst.
Och jag bryr mig verkligen också.
Jag har bara annat sätt att försöka möta smärtan.

Ibland önskar jag att folk kunde se mig i dess stunder.
Stunder då hela ansiktet är rött och vått av alla tårar som försar.
Stunder då jag inte kan kämpa emot längre.
Stunder då allt jag vill är att försvinna iväg en stund.
Då allt kommer till mig på en gång.
Jag önskar att de kunde se det.
Så att de också vet att jag sörjer.
Att jag inte lever på som vanligt bara.

Samtidigt vill jag bara sitta ensam på mitt rum.
Alldeles ensam och bara få vara ifred.
Och försöka klara mig igenom det ännu en gång.
Jag har inget val.
Jag kan inget annat göra än försöka leva med det.
Och jag försöker, jag försöker verkligen.
Men ibland är det svårt som inget annat.
Ibland tappar man tron på allt.
Då är det förbannat svårt att ta sig upp igen.

Jag tror min tro, och mina krafter, är väldigt borta just nu...

Jag är skitnervös i kroppen.
För vad vet jag inte.
Har ingen aning.
Har bara en supernervös känsla i kroppen.
Och hela jag känns helt upstressad.
Skitjobbigt.

Idag höll jag på att sömna i skolan.
Satt och läste vid datorn och blev trött somtusan.
När jag vände mig om och skulle klaga lite hos Anna märkte jag att jag inte fick nåt svar.
För Anna sov redan.
Hon blev sedan väckt av en lärare.
Det var lite skojsigt hela situationen.

Idag har jag varit duktig.
Fixat och donat på mitt rum.
Betalat tillbaka skulder till mamma och pappa.
Ja, jag har varit aktiv mest hela dagen idag.
Hyfsat aktiv i skolan tom.
Där hade vi en skojig och intressant diskussion om religion och gudatro.
Det var väldigt intressant.

Jag ska snart lägga mig i min säng och sova gott.
Alldeles strax.

Och jag har, for your attention, inte alls spelat mycket harpan/kungen /spindelharpan idag.
Inte alls mycket.
Det är duktigt.

Idag har jag varit skjukt trött.
Nu har jag tom ont i huvudet av att jag är trött.
Sov max 4½ timmar inatt.
Det är för lite för att jag ska funka normalt.
Började sedan dagen med att ha redivisning i matte av mitt miniprojekt.
Var nervös som bara den så jag har ingen aning om hur det gick.
Det hördes tom. på rösten att jag var nervös fick jag höra.
Då är det illa.
Eller brukar det göra det?

Jag ska sova nu, strax, hade jag därför tänkt.
Kan ju vara smart om man är väldigt trött.
Och det är alltid bra att vara smart.
Eller att försöka iaf.

Nu ska jag försöka sova.
Lycka till med det säger jag.
Jag hatar att gå och lägga mig medveten om att det är något.
Men jag vet inte vad jag kan göra.
Så jag ska väl försöka sova ändå.

---

Och idag hittade jag en till sån låt.
På min begravning vill jag att Lene Marlin - A place nearby spelas.
Någon kanske kan framföra det om det skulle hända mig något.
Tack.

Jag har skitont i magen.
Tror jag ska lägga mig ner strax och hoppas på det bästa.
Jävla helvetesmage.
Jag hatar faktiskt min mage.
Den ska alltid göra så jäkla ont.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
Förlåt.

Jag har en del frågor i mitt huvud nu.
Saker jag gått och tänkt på och ska fråga när rätt stund kommer.
Några olika personer det är frågor till.
Det störiga är att jag inte lyckas formulera frågorna på nåt bra sätt i mitt huvud.
Fast iof säger jag aldrig vad jag har formulerat sedan tidigare.
Så det är väl inte lönt att försöka formulera dem innan.
Måste se till att få dem frågade snart bara.
Så att jag inte glömmer dem.
För de är både allvarliga och viktiga.
På olika sätt.

Det gick skitbra att köra idag.
Jag körde tom en massa mörkerkörning.
Det har jag nog aldrig gjort innan faktiskt.
Men det gick bra.
Och det var kul.
Så jag vill ut och köra mer inom kort.
Så kanske jag kan komma till skott någon gång med mitt körkort.
Även om jag faktiskt inte tycker det är någon vidare brådska.
Kan mest vara bra att ha det överklarat känns det som.
Så mitt mål är att ta körkortet någon gång i sommar.
Jag hoppas jag lyckas med det också.

Ska strax ut och köra.
Och jag är skitnervös.
Lite pinsamt men jag är riktigt nervös för att sticka ut och köra.
Bara för att det är så länge sedan.
Jag är nervös...

Igår jobbade jag ju.
Skulle jobbat mellan 12 och 22.
Alltså tio timmar.

Men en halvtimme innan jag skulle sluta frågade de m jag kunde stanna ännu längre.
annars låg de i riktig knipa.
Så jag stanna en timme extra.
Alltså: jag jobbade mellan 12 och 23.
Konstant gående med undantag för en halvtimme då jag hade lunchrast.
Jag ska definitivt ha på mig en stegräknare någon gång för att se hur mycket jag faktiskt går.
Men det är mycket, det kan jag säga er.
Att jobba sm servitris är verkligen motsatsen till stillasittande kontorsarbete.
Men jag klarade det.
Trodde faktiskt att det skulle vara värre.
speciellt efter att ha varit ute natten innan.
Men man går in i någon slags dvala och tappar uppfattningen om tiden.
Allt man har i huvudet är menyn.
Och lite då och då att man är hungrig eller att benen gör ont.
Men det känner man heller inte så mycket då man jobbar.
Dvalan räddar en från det.
Det sra är dock när man kommer hem och sätter sig.
Eller lägger sig ner.
Att lägga sig ner var nog värre.
Då kändes det i benen.
Och i hela kroppen.
Då kändes det rejält.
Men jag är stolt ändå.
Stolt över att jag klarade att jobba så länge.
Stolt över att jag inte alls märkte att jag hade varit ute natten innan efter de två första timmarna.
Stolt över att jag känar mina egna pengar.
Stolt över att jag kan planera inför sommaren som att jag har pengar.
Det är skönt.

Men idag skajag inte jobba som tur är iaf.
Idag ska jag nog övningsköra ut till Tomas, Annika och Lucas.

För jag missade att träffa alla igår när farmor hade kalas.
För att jag jobbade.
Så jag skaförsöka träffa dem tre iaf.
Anders ska nog komma hem en stund också tror jag.
Och jag ska få övningsköra lite.
Vilket jag faktiskt är lite nervös för.
Har inte gjort det på ett halvår tror jag.
Jag är rätt dålig på att komma ut och övningsköra.
Det är något jag inte är stolt över.
Men idag ska jag göra det iaf.

Idag känns det lite segt att gå till jobbet.
Lite motigt.
Det var superkul igår.
Kom väl hem vid halv fyra nästan.
Så jag somnade direkt kan jag lugnt säga.
Men jag vaknade inte direkt i morse.
Kan jag också lugnt säga.
Men dte är trots allt pengar.
Och pengar är bra.

Jag ska ut och festa ikväll.
Sa tom nej till att jobba för att festa ikväll.
Men jag är inte alls sugen.
Är trött.
Min mage tycker inte om mig.
Och det verkar inte alls bli bra organiserat.
Inte ens för att vara oss.
Vill inte på förfesten men vet inte var jag ska träffa de andra annars.
Gah, jag vill mest stanna hemma.
Eller tjäna pengar.

Men jag ska nog ut ändå.

Jag har varit för lat förra terminen.
För slö.
För oambitiös.
Speciellt förra terminen.
Och så har jag haft svårt att fatta ämnena vi har haft.
Eller ja, grejerna i ämnena.
Det visar sig.
Och det suger.
Så jag är lite nere...

...men jag ska försöka hålla mig uppe för man gör bara sig själv ännu mer nere annars fick jag höra idag.

Jag hatar att bli tagen för givet.
Speciellt när folk förklarar bort saker med att de tog för givet saker om mig.
Bara principen.
Det gör mig lite ledsen.

Nästa lördag har det gått två år.
Två år sedan jag såg dig senast.
Två år sedan jag sa att jag älskar dig till dig.
Två år sedan jag sa hejdå.
Två jäkla år!

Nästa lördag är det två år sedan vi satt samlade hela familjen senast.
Två sjukt konstiga år utan dig.
Två år av saknad.
Två år av förtvivlan.

Jag saknar dig Mattias!

Denna terminen ska jag läsa på universitet samtidigt som jag går på gymnasiet.
Vi ska läsa en kurs på Lunds universitet.
Ska bli lite kul faktiskt.
Kommer nog inte vara så roligt ämne men kul att läsa på universitet iaf.
Att prova på det.
Detta ska jag läsa:

Teoretisk fysik: Den vetenskapliga metoden, 7.5 hp

Kursens syfte är att behandla grundläggande frågor om vad vetenskap och den vetenskapliga metoden är; vad som skiljer god och riktig vetenskap från pseudovetenskap, från charlataneri och fusk; förhållandet mellan tro och vetande, religion och naturvetenskap; antropocentricitet och genusperspektiv inom naturvetenskap; och naturvetenskapens samhörighet med andra skapande verksamheter som målning, skulptur och komposition.

Jag ler stort.
Jättestort.
Tack älskling.

Mitt goda humör försvann.
Och istället fylldes jag av ångest.
Hur ska jag lyckas?
Hur ska jag klara allt?
Ska jag någonsin uppnå mitt mål?
Ska jag kanske bara ge upp och nöja mig med något mindre?

Jag tänkte skriva idag.
Men sen blev jag trött.
Så nu orkar jag verkligen inte skriva nåt långt och vettigt.
Eller kort och vettigt för den delen.
Eller nåt alls över huvud taget.
Förutom detta inlägget.

Imorgon börjar jag skolan igen efter jullovet.
Imorgon börjar jag min sista terminpå gymnasiet.
Det är läskigt.

Och idag har jag och mamma varit ute och kollat på säng, telefon och annat grejs i fem timmar.
Det är länge.

Nu ska jag vara lite social hemma också tänkte jag.

Why am I so great at saying such stupid things?

Kanske blir det lite skitgubbe också.

Bara för att vara sån så ska jag faktiskt skriva om något denna gången.
Något jag tänkt på många gånger.
Oftast när jag åker bil.

Flera gånger har det hänt att bilen jag åkt i har stannat vid ett rödljus ochj ag har tittat in i bilen intill.
Där ser man ofta människor man aldrig sett innan.
Aldrig mer kommer se.
Eller så ser man dem då och då, bara utan att lägga märke till dem eftersom man inte känner dem.
Men hur som helst, när jag då tittar in i bilen inill har jag många gånger undrat vart de är på väg.
Hur de är.
Vad de tänker på.
Hur det hade varit att vara en person i en av alla andra bilar ute i världen.
Hur det hade varit att vara någon helt annan.
Hur någon annan hade sett på mitt liv.
Hur de hade hanterat mina framsteg.
Och mina motgångar.
Hur de hade gjort mina val.
Men mest hur jag hade hanterat deras liv.
Hade jag gjort det på samma sätt som de?
Eller hade jag gjort personens val helt annorlunda.

Tänk om jag hade varit personen på andra sidan rutan som såg in på mig.
Tänk om jag hade varit någon helt annan än jag.

Det är en lite häftig tanke tycker jag.
Fast ändå en lite skrämmande.
Men visst hade det varit häftigt att prova på att vara någon helt annan (annan kropp, annan historia, annan värld).
Fast sen, när ljuset slår om till grönt och bilen börjar rulla igen tittar jag på de som åker i bilen med mig och är glad över att vara precis den jag är.

Men jag föreslår att ni provar på att tänka så någon gång när ni ser någon.
Det är en rätt mäktig känsla och tanke.

Jag ska rensa bland mina msn-kontakter nu.
Jag vet, jag låter sjukt uttråkad.
Men jag har kännt idag att det hade varit bra.
Och smart.
Har ingen aning om vem hälften är ändå.
Om inte mer.

Idag har jag haft fler läsare än vanligt.
Definitivt fler sidvisningar.
Idag har jag bloggat en hel del igen efter min lilla svacka.
Jag har inte haft tid att blogga.
Okej, de senaste dagarna har jag haft sjukt mycket tid egentligen.
Jag har inte haft så mycket att blogga om.
Inte för att det brukar hindra mig iof.
Jag har inte orkat.
Även om det inte är så energikrävande att sitta vid datorn och skriva lite.

Men idag har folk läst min blogg.
Och jag ska inte ljuga: Jag blev riktigt glad när jag ser att folk läser min blogg.
Jag känner mig betydelsefull.
Känner mig intressant.
Även om jag inte har en aning om vad de som läst har tyckt om inläggen men jag känner mig ändå intressant.
Någon läser mina tankar.
Personer som jag inte alls känner, inte vet vem de är alls, läser vad jag tycker och känner och undrar.
På nåt sätt så känns det som att jag får en liten plats i historien.
Om än väldigt väldigt liten.
Kanske ungefär som läraren till Einsteins kusins städare.
Ungefär så känd blir jag.
Men någon vet iaf vem jag är.
Jag får iaf en liten plats i internetvärlden.

Jag är ganska obsessed vid att inte vara helt okänd.
Iof är det min värsta farhåga.
Att bli bortglömd.
Jag är inte rädd för att dö.
Det gör alla förr eller senare.
Men jag är rädd för att inte bli ett dugg ihågkommen.
Att inte ha någon plats i någons minne.
För trots allt, en person kan leva för evigt så länge den finns i folks minnen.

Därför är jag glad idag när jag kollar min statistik och ser att jag kanske, bara kanske men ändå, blir lite mer ihågkommen.

(Jag vet, jag är sjukt töntig.)

Ska sticka strax och kolla på Zorba.
En musikal.
Ska bli kul.
Tror jag.
Har absolut ingen aning om vad den handlar om eller vad det är för typ av musikal.
Men den är säkert bra.
Hoppas jag iaf.
Kommer bli mysigt iaf.
Sa fika efteråt.

Nu loggar jag ut.

Kommer du ihåg Anna?
Minnen

Jag ska se om det funkar att göra som de snackade om i Sjätte sinnet.
Kommer inte ihåg vad de kallade det men det handlade om att typ bara sätta sig ner med en penna i handen och ett papper framför sig och sedan bara låta pennan flöda över pappret.
EFter ett tag skulle hjärnan visst stänga av och ens inre tankar, eller nåt, skulle komma fram.
Mitt tangentbord får vara min penna.
Min skärm får vara mitt papper.
Jag tror att jag kanske behöver skriva av mig lite.
Det var ett tag sedan sist.
Fast jag inbillar mig alltid att jag behöver skriva av mig.
Att jag har en massa tankar som jag inte låter komma ut riktigt.
Eller kanske jag verkligen har det.
(Jag ber redan nu om ursäkt för ett sjukt långt och sjukt drygt inlägg. Det är bara att sluta läsa när som. Som sagt: jag testar något nytt bara.)

Men som sagt.
Jag vill skriva av mig lite.
Sedan jag slutade skriva dagbok har jag skrivit av mig helt och hållet på bloggen.
Något jag ångrar lite.
För även om jag har bloggen för att skriva vad jag verkligen tänker och vad jag verkligen känner så måste jag erkänna att jag anpassar mina formuleringar och mina erkännanden lite till mina läsare.
Det är kanske dumt.
Kanske skulle jag tjäna på att inte göra det.
Att inte anpssa mig.
Kanske skulle jag tjäna på att stå helt för vad jag verkligen känner och tycker.
Fast det gör jag.
Jag ser dock ingen anledning till att blotta allt när det kan komma i fel händer.
Det harvi sett exempel på när det gjort.
Strax därefter försvann en omtyckt blogg.
Fast jag har som regel att inte ta bort något inlägg.
Har det publicerats så har det.

Nu tog det stopp i huvudet.
Nu ville jag inte skriva nåt mer.
Bara totalstopp.
Och jag blir alldeles skum i kroppen.
Precis som att jag ska bryta ihop.
Helt plötsligt kändes det som det.
Skumt.

Jag vill få hjärnan att stänga av och mitt undermedvetna att tränga fram.
Men det gör inte det.
Jag kanske vill för gärna.
Eller kanske det undermedvetna inte har nåt vettigt att säga.
Har inte det undermedvetna alltid nåt vettigt att säga?
Är det inte det undermedvetna som faktiskt är den vettiga delen av kroppen?
Jag vill forska lite också föresten.
Har jag börjat inse mer och mer.
Jag vill göra undersökningar på hur människors beteende funkar.
Det hade varit grymt kul och intressant.
Jag vill förstå mig på människor bättre.
Förstå mig på olika beteenden.
Men jag vill fortfarande främst hjälpa människor.
Jag vill göra något för samhället.
Jag vill vara någon som arbetar på individnivå men som ändå gör skillnad.
Jag vill ...
Jg har en massa saker jag vill.
Jag är nog rätt mycket av en drömmare.
Jag tycker om att drömma.
De drömmarna man kan styra.
De där man är sin egen regissör och producent och bestämmer hur sagan ska sluta för stunden.
Jag gillar att ha kontroll.
Jag gillar när andra tar beslut åt mig.
För då kan de inte tycka att det är mitt fel om något blir som de inte tänkt sig.
Men jag tycker ändå om att ha kontroll över vad andra beslutar.
Jag vill finnas i bakgrunden och ha en vakande hand över saker och ting.
Jag gillar att planera.
Jag gillar att ha information.
Jag gillar att vara till nytta.
Jag gillar att vara till behov.
Nä, jag älskar att vara till nytta och behov.
Jag njuter när jag behövs och folk uppskattar mig.
Jag njuter när jag gör något bra och känner att jag gjort mer än vad som förväntats.
Har gjort bättre ifrån mig än folk trott jag skulle.
Jag älskar att överaska.
Jag älskar (även om jag lite skäms över att säga det av någon anledning) att stå i centrum.
Jag älskar att vara mittpunkten i ett sällskap.
Jag älskar att känna mig säker
Jag älskar att vara duktig.
Jag älskar att uppskattas för vad jag är.
För vad jag kan.
Inte för vad jag har.
Jag hatar att bli tagen förgiven.
Jag hatar att bli glömd.
Att inte bli märkt.
Att inte ha en riktig plats.
Att inte veta.
Jag hatar osäkerhet.
Jag hatar ovisshet.
Jag hatar att känna mig rädd.
Jag älskar att skriva.

Nu är inlägget långt, fullt av skit och mest bara ett meningslöst babblande.
Och ändå har jag inte nått mitt undermedvetna alls.
Så jag slutar.
Försöker en annan gång istället.
Ska nog försöka sova snart.

Natti katti.

Är hemma i Malmö nu igen.
Och det känns ... tomt.
Jocke & co. kom ner hit den 29:de.
Sedan dess har jag haft Jocke hyfsat när mig.
Men inte nu.
Nu är han hemma hos sig.
Och jag hemma hos mig.
Ibland suger det här med långdistansförhållande rejält.
När man inser att det kommer dröja lång tid tills man ses igen.
Att det kommer bli många ensamma nätter.
Fördelen med långdisatsnförhållande är dock att när man ses spenderar man mycket tid tillsammans.
Man har tid avsatt bara för partnern.
Det bästa med mitt förhållande är dock att jag har världens bästa pojkvän.
Som jag fick spendera tolvslaget med denna nyår.

Jag ska blogga mer har jag tänkt.
Men det hör inte alls ihop med detta så jag tar och gör ett nytt inlägg.
Hej så länge.

OC hela dagen.
Eller ja, hava iaf.
Jocke är i skolan.
Jag ska nog försöka baka lite när Linus kommer hem.
För jag behöver nog handla lite till det.
Fast ja, jag får se.
Kanske blir det fika, kanske inte.

Nu ska jag fokusera mer på OC.

Idag mår jag typ bra.
Känner mig nästan inte alls förkyld.
Tack vare Jockes dunderkur från Florida.
Typ nåt slags te som är värsta vitaminbomben.
Jag ångrar att jag inte köpte med mig det hem jag också.
Hade varit bra att ha.
för en kopp med det och jag blev såhär bra.
Från att ha gått från världens värsta förkylning.

I like it.

Nu ska jag nog snart tjata på Jocke om mat.
För jag kände nu, när jag la mig ner vid datorn, att jag är skithungrig.

Och inatt drömde jag att jag stal en massa pengar från nån och var typ värsta gangsterbruden.
Fast jag var också typ femtio år eller nåt.
Mina drömmar är jäkligt skumma ska ni veta.

Jag har nog seriöst aldrig varit såhär förkyld innan.
Det ä sjukt.
Jag har gråtit nästan konstant hela dagen.
Och nyst som tusan.
Usch, säger jag.
Jag hatar att vara sjuk.
Att vara förkyld.
Och jag som är uppe hos Jocke och ska ha det mysigt med honom en massa dagar nu.

Jag vill bli frisk!!!

Inatt pussade jag Jocke vid tolvslaget.
Vid båda våra tolvslag tom.
Det var mysigt.
Och så ska mitt år se ut.

Nytt år.
Nya utmaningar.
Och inga nyårssammanfattningar att läsa.

Nu är jag i Skara föresten.