Mitt liv sett från min sida glaset.

Idag har jag haft fler läsare än vanligt.
Definitivt fler sidvisningar.
Idag har jag bloggat en hel del igen efter min lilla svacka.
Jag har inte haft tid att blogga.
Okej, de senaste dagarna har jag haft sjukt mycket tid egentligen.
Jag har inte haft så mycket att blogga om.
Inte för att det brukar hindra mig iof.
Jag har inte orkat.
Även om det inte är så energikrävande att sitta vid datorn och skriva lite.

Men idag har folk läst min blogg.
Och jag ska inte ljuga: Jag blev riktigt glad när jag ser att folk läser min blogg.
Jag känner mig betydelsefull.
Känner mig intressant.
Även om jag inte har en aning om vad de som läst har tyckt om inläggen men jag känner mig ändå intressant.
Någon läser mina tankar.
Personer som jag inte alls känner, inte vet vem de är alls, läser vad jag tycker och känner och undrar.
På nåt sätt så känns det som att jag får en liten plats i historien.
Om än väldigt väldigt liten.
Kanske ungefär som läraren till Einsteins kusins städare.
Ungefär så känd blir jag.
Men någon vet iaf vem jag är.
Jag får iaf en liten plats i internetvärlden.

Jag är ganska obsessed vid att inte vara helt okänd.
Iof är det min värsta farhåga.
Att bli bortglömd.
Jag är inte rädd för att dö.
Det gör alla förr eller senare.
Men jag är rädd för att inte bli ett dugg ihågkommen.
Att inte ha någon plats i någons minne.
För trots allt, en person kan leva för evigt så länge den finns i folks minnen.

Därför är jag glad idag när jag kollar min statistik och ser att jag kanske, bara kanske men ändå, blir lite mer ihågkommen.

(Jag vet, jag är sjukt töntig.)