Mitt liv sett från min sida glaset.

Gaah, ibland blir jag så trött på killar. De beter sig underligt som tusan helt plötsligt och inte blir man klokare av deras tystnad. Jag förstår om du blir besviken (om det nu var det som gjorde det hela) men du om någon borde ju förstå varför. Jag kanske inte har varit mest studiemotiverad innan men inte tusan vill jag kugga min första tenta för en sån sak. Jag tycker också det är synd men jag försöker göra det bästa av det. Gaah, detta är varför jag funkar bra som singel...

(Och detta känns verkligen som något som Rebecca skulle kunnat ha skrivit. No offence Rib, jag gillar dig för det det vet du.)

Vet inte om jag är tillbaka på bloggandet här på riktigt.
Har tappat lusten att blogga lite ävne om jag har varit nära att göra det här flera gånger nu.
Men idag när det känns som att hjärnan ska sprängas av övertryck i huvudet pga min jäkla förkylning så passar det kanske ändå att blogga.

Det är mycket som händer i mitt liv nu för tiden.
Mycket som är annorlunda nu än för någon månad sedan.
Som ni kanske har förstått innan så är det inte jag och Jocke längre.
Det tog slut av olika anledningar.
Och även om jag fortfarande anser att det var det rätta så känns det konstigt att inte prata med dig.
Jag saknar min bästa vän.
Han som lyssnade på mina knäppa ideér och mina drömmar.
Han som kände mig utan och innan och förstod hur jag mådde.
Han som jag pratade nästan varje dag med i 2½ år.
Det saknar jag nog mest.
Att ha dig i mitt liv.
Men jag vågar inte riktigt göra något.
Jag är rädd för att såra dig mer.
Rädd för att riva upp ärren igen och göra allt värre än det är.
Samtidigt känner jag mig dum.
Speciellt när du säger att du inte vill berätta vissa saker för mig för de har bara nåt din närmsta vännerkrets än så länge.
Jag förstår hur du tänker och känner samtidigt som jag blir rädd när jag hör det; är jag inte i din närmsta vännerkrets längre?
Kan du inte prata med mig om viktiga saker?
Jag vet inte längre vad som händer i ditt liv.
Det känns som att vi är två främmande människor som bara känner varandra ytligt.
Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att du kanske inte tror det men jag saknar att ha dig i mitt liv.
Tro det eller ej.

Här är anledningen till att jag vill titta på "The notebook" och gråta som bara romantiska filmer kan få mig att gråta.

Den har spelats om och om på min dator nu.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
Förlåt.

Kommer du ihåg Anna?
Minnen

-What am I to do with my life
"You will find it out don't worry"
-How am I supposed to know what's right
"You just got to do it your way"

Det känns konstigt idag.
Det mesta känns konstigt idag faktiskt.
Jag ska nog krypa in under täcket och bara försvinna bort ett tag.
Om en stund...

Har tårar i ögonen.
Av en bra anledning.
Bra tårar.
Underbara tårar.
Är kanske ovanligt känslig som blir våt i ögonen för det.
Men kalla mig känslig, kalla mig löjlig, kalla mig vad som helst.
För jag är lycklig.
Du gör mig lycklig.
Och jag försöker få ord för vad jag känner när jag läser ditt inlägg men kan inte.
Försökte alla de tre gångerna jag läste det direkt efter varandra.

Vill bara att du ska förstå hur mycket du betyder för mig.
Att du betyder mer än jag tror du vet.
Att jag kände mig otrolig lycklig när du höll om mig och presenterade mig för dina vänner.
Att jag känner mig trygg i dina armar.
Att jag tycker du är otroligt söt med dina intressen som jag skämtar om.
Att det är dig jag tänker på när jag börjar le helt plötsligt.

Lovade dig att förklara en sak.
Så här kommer väl ett försök till det hela.
Vet inte hur bra jag lyckas dock.
Men försöka kan jag ju alltid göra.

Jag vet egentligen inte hur jag ska förklara det.
Jag tycker ju inte om att blotta känslor sådär.
Och det går inte så mycket att förklara vad jag menar utan att ha med känslor.
Det hela handlar ju egentligen om känslor.
Sådana som jag fått nu.
(Gud, detta känns skumt att skriva.
Svårt på något sätt.
Varför vet jag dock inte.
Jag är så feg!)
Men jag ska vara ärlig nu.
faktiskt.
För jag tycker om dig.
Väldigt mycket.
Och det är väl egentligen det den där biten handlar om.
Att jag tycker om dig.
Och att du har fått mig att våga känna så.
Utan att vara rädd.
För jag var rädd ett tag.
Det är inget jag ska ljuga om.
Men jag är inte rädd längre.
Jag är glad.
Och lycklig.

Var det för mycket i gåtor igen?
För jag försökte verkligen att skriva det så klart jag kunde nu.
Förlåt annars...

Jag är rädd för vad jag håller på att bli nu.
Eller vad jag möjligtvis redan har blivit.
Och värst av allt är att jag inte har någon kontroll alls.
Även om jag inbillar mig att jag har det.

Jag vågar inte erkänna för mig själv mer än för någon sekund max.
Strax efter har jag glömt bort mitt erkännande för mig själv ochlever återigen i ett äckligt obehagligt tillstånd.

Det är nog därför jag inte alls berättar mycket om mig nu för tiden.
Inte på samma sätt som innan.
För då måste jag lyssna på andras teorier också.
Och när jag inte ens orkar lyssna på mina egna teorier, hur ska jag då orka lyssna på deras?
Och hur ska jag kunna få andra att förstå när jag inte ens själv gör det?
Jag vill tillbaka till den där Josefin som berättar allt för alla.
Nästan iaf.
Den som inte skäms för något sånt inför sina kompisar och så, för de vet ändå redan hur jag är.
Men jag vet inte om de längre vet det.
Tyvärr.
Och hur mycket suger inte det?
Jag vill tillbaka till som det var innan.
Antingen tilldå för länge sedan när vi hade filmkvällar varje helg och alla satt i en hög och kollade på film och hade det mysigt.
Eller tillbaka till inte allt för länge sedan då vi festade varje helg och alla satt i en hög och snackade och hade det mysigt.
Jag tror jag behöver festa lika mycket som Steph behöver det.
Eller nästan iaf.
Jag hopas på en riktigt superhärlig valborg, men vet var jag nog egentligen hellre skulle velat vara.
Av olika anledningar tyvärr.
Tyvärr måste jag nog ta och göra en sån där sak som inte är så mycket Josefin utan merSteph.
Jag kommer nog försöka ignorera altl det där just nu, för att det nog är smidigast så.
Men jag vill inte.
Men har jag tillräckligt mycket mod för att göra något annat?

Det är nog det som gör mig rädd.
Att jag på något sätt känner att jag behöver en ganska stor mängd mod just nu.
Att jag tvivlar på min egna förmåga tror jag.

(...)

Jag är så trött nu!
På allvar tröttare än på länge länge.
Inte sådär att jag inte orkar med allt som händer runt omkring elelr nåt sånt.
Utan helt enkelt bara trött för att jag har sovit för ltie.
Alldeles för lite.
Men det var det värt.
För igår var en riktigt trevlig och mysig kväll.
För jag träffade "de där pojkarna som jag ibland umgås med".
Och det är alltid trevligt.
Jag borde umgås oftare med dem faktiskt.
Och de borde umgås oftare med mig också om det är någon skillnad.
Och jag borde sova mer.
Mycket mer.
Ska göra det ikväll.
Ikväll blir det en extremt lugn hemmakväll framför tv:n som gäller.
Om jag ska gissa på ett inte helt otippat scenario så kommer jag sova framför tv:n innan halv tio.
Och imorgon vill jag festa.
Riktigt festa.
Inte fjortisfest utan mysigtfest.
Jag vill grilla på stranden och ha det allmänt mysigt där.

No more studsemattor.

Jag vill grilla framför solnedgången på stranden med de jag håller av och trivs med och ha det mysigast någonsin.
Jag vill ta mitt första dopp i havet för året.
Jag vill sitta tätt framför elden och småsnacka om absolut ingenting bara för att det är så underbart.
Jag vill veta vad jag håller på med.
Och vem jag håller på att bli.
Jag vill ha kontroll.
Men jag vill samtidigt släppa all kontroll och låta ödet ta hand om mitt liv helt och hållet.

I just wanna be me.

Jag är förvånad.
Förvirrad.
Förtvivlad.
Och kanske tom förlorad för tillfället.
Jag vet inte vad jag gör elelr vem jag är nu längre.
Jag är något jag inte vet vad jag skulle kalla det för för varelse.
Jag är inte mig själv.
Men jag är inte någon annan heller.
Jag är borta.

---

Jag älskar min telefon.
Nu har jag börjat fatta hur man går till väga för att sms:a också.
Stephanie hade en lektion med mig.
Samsung skiljer sig ganska mycket från Sony Ericsson faktiskt.
Men nu har jag både hittat väckarklocka och vet hur jag sms:ar.
Så nu är den både superbra och snygg.
Ett bra köp alltså.

Varför är det alltid så läskigt när folk frågar en om den får fråga en en sak?
Genast får man en känsla av vad har jag gjort för dumt nu.
Elelr är det bara jag som får det?
lite knäppt av mig faktiskt eftersom jag själv säger det med jämna mellanrum utan att mena något sånt.
Det är ju en ganska bra fråga faktiskt.
Jag får nog lära mig att hantera den bättre bara.

Jag har också insett hur jag har skrivit den senaste tiden i bloggen.
Vet inte varför det har blivit så riktigt.
Kanske våren som har en hel del med det att göra.
Eller kanske det där andra.
Kanske kanske.
Kanske lite ändå.

Jag är ganska duktig på att ljuga för mig själv.
Jag är även ganska duktig på att inbilla mig saker.
Det gör också att jag är väldigt duktig på att inbilla mig att jag ljuger för mig själv.
Vilket gör att jag ofta förvirrar mig själv.

---

Jag har nog mognat lite den senaste tiden.
Eller så har nånting annat hänt.
Nånting är det iaf.
För jag har slutat göra saker jag ångrar (det kan ju disskuteras huruvida det verkligen stämmer.).
Men jag har framförallt slutat ångra saker jag har gjort.
Och det stämmer faktiskt.
Varför vet jag itne.
Hur vet jag heller inte.
Jag vet dock att det är grymt skönt.
Och det tar bort en del av den där jobbiga känslan jag känner alltför ofta vid vissa tidunkter.
Jag är nog ganska nöjd.
Eller ja, jag ska lära mig att omprioritera så jag måste sluta tänka efter så mycket kring allt sånt.
För jag måste omprioritera saker och ting.

Jag och My var och fikade idag efter att jag hade haft min matteundervisning.
Vi satt och snackade en hel del på Paus och det kändes inte speciellt lockande att gå därifrån för att sticka till intercrossen.
En grej med fikan idag avr att jag och My snackade om det vanliga lite.
Jag berättade lite saker för My som jag har velat berätta ett tag nu.
Just för att My är så sjukt bra att snacka om sånt med.
Och idag var det extra skönt.
Idag låg hon på samma nivå som jag.
Med samma tankar.
De tankar jag skäms lite över.
Som jag egentligen inte alls vill ha eftersom jag är rädd för vad det kan komma att innebära.
Men My kände tydligen likadant.
Och tillsammans kan vi väl vara patetiska.
För även om jag skäms lite över det så kan jag inte förneka att jag tycker det.
Det kanske är våren och solen som gör det med mig/oss.
Kanske umgänget.
Kanske bara helt enkelt vardagen och vi själva.
Kanske tom media.
Nånting är det iaf.
Och oavsett vad det där nånting är så önskar jag lite att allt hade varit så.
Eller okej, jag önskar mycket.
Tyvärr.
För mycket skulle jag tro.

Hitintills har jag gått 12637 steg idag.
Plus cyklat två mil tror jag.

Idag har varit en dag.
Vad för nån vet jag inte.
En annorlunda tror jag.
På något sätt som nog inte har märkts.
Jag har börjat med mitt skrivande igen.
Av någon anledning som jag inte alls vet om men nu har jag tydligen inspiration till att skriva.
Och det är grymt härligt att ha.
Det var ett tag sedan nu ju och det är riktigt skönt att skiva.
Så när jag avr på kyrkogården idag fick jag skrivit lite.
Sen kom det några fåglar dit som kacklade och skrek och skrämde livet ur mig.
Men det var riktigt härligt att sitta där ich skriva.
Jag saknar dig.
Och dig.
Och dig.
Och dig, dig, dig och dig med.
Jag märkte en sak idag som jag inte klarar av (klarar av och klarar av, det är klart jag klarar det men jag tycker inte alls om det och blir bara sur.).
Jag hatar när folk kommenterar en hela tiden.
Och påpekar en massa fel man gör.
utan att ge någon ositiv kommentar alls.
Jag hatar när folk får en att känna sig kass, sopig, ja, rent av dålig.
Jag hatar det.
Och mitt självförtroende kalrar inte alls av det.
Säg till mig om jag gör så mot någon någon gång.
För isf ska jag skämmas.

Jag har en grej jag gör då och då.
Som antagligen är lite halvskum.
Elelr kanske ändå inte alls skum, kanske rent av vanlig.
Men iaf så gör jag det utan att tänka på vad det är jag gör ritkigt.
Jag planerar min egen begravning.
Tragiskt låter det nog.
Och som att jag borde lära mig att leva för dagen.
Men det kan jag, jag bara planerar ändå.
För jag tycker det är skönt på något sätt.
Det ger mig en känsla av att ha kontroll även när jag är borta.
Jag har nyss hittat en ny låt som jag nog vill ska spelas på min begravning.
Fast grejen är den att jag redan har en hel del låtar som jag vill ha där.
Låtar som alla betyder något speciellt för mig eller som jag bara tycker hade passat in.
För jag vill att min begravning ska vara något speciellt.
Något som verkligen skriker josefin.
Men på ett bra sätt liksom.
Ibland är det lite skönt att tänka på ens egen begravning.
Ibland sjukt läskigt, men ibland väldigt mysigt.


Jag är väldigt trött nu.
Väldigt, väldigt.
Borde gå och lägga mig nu.
Eller snart iaf.
Ska äta vitlöksbröd först bara.

Hej.

---

Idag har varit en bättre dag.
Jag har kommit på vad jag tycker och tänker om de två saker som ekade mest i huvudet igår.
De som verkligen hemsökte huvudet hela dagen.
Den ena har jag kommit fram till att det får kvitta.
Jag gör väl klantiga och korkade saker men ibland orkar jag faktiskt inte bry mig om det.
Så det är inte lika irriterande nu.
Den andra, som jag ah rtänkt en del på idag med, den har jag också kommit att inse lite om.
Jag har kommit fram till att inte försöka övertänka och analysera allt och inget.
Jag ska låta allt flöda på som det vill.
Antingen blir det på det ena sättet eller det andra.
Antingen händer det inget eller så händer det allt.
Vem vet?

Mamma tycker föresten att det är ett problem jag har.
Att jag antingen äruppe elelr nere.
Att jag aldrig är sådär mittemellan.
Och att jag svänger som bara den i mitt humör.
Jag tror hon har ganska rätt.
Men jag vet inte något jag kan göra åt det.
Kanske har Anna rätt i att jag är lite av en dramaqueen.
Men bara kanske.
Och isf bara lite av en.

Jag ska strax gå och lägag mig tror jag.
Är väldigt trött fortfarande.
Somande nästan på riktigt på svenskan idag när vi skulle läsa.
Jag måste sova mer.
Men jag ahr varit flitig idag iaf.
Alltså efter skolan.
Då hade jag matteundervisning med en tjej på biblioteket.
Gick igenom grejer från matte b.
Det ska nog funka tror jag.
Ett extraknäck iaf.
Och det är ju alltid bra.

Det känns riktigt uttröttande att inte något ställe alls har hört av sig til mig angående sommar-/extrajobb.
Och jag har ändå lämnat in på omkring 40 ställen tror jag.
Hade ju varit kul att höra att de övervägde en iaf.
Hade varit sjukt skönt att få höra att man har fått nåt.
Hoppet om sommarjobb börjar ju dalna lite.
Det får kanske bli en snål sommar.
Men med mycket fritid iaf.
Ah, jag ska söka vidare och hoppas på det bästa.
Mycket mer kan jag ju inte göra.

Nu ska jag crasha i sängen som står här intill mig alldeles obäddad...
...och tom.
Ser inte alls sådär inbjudande ut.
Ser inte ens mysig ut faktiskt.
Det ska en säng väl göra?
Jag får väl lägga mig där ändå och gosa in mig bland kuddarna.
De kan väl få funka idag då.
Ska nog öppna fönstrena mer så att rummet blir kallt och krypa ner under det varma myiga täcket och titta på tv.
Ja, det får funka ikväll.
Och ja, det jag kom fram till igår vill jag fortfarande.
Mer än någonsin typ.
För att, ja, jag är jag.
Och jag är förutsägbar.
Så varför skulle jag ändra mig med det då?
Ja, jag vill det.
Mycket.
Mer än mycket.
Men inte sådär liksom ändå.
Utan mer så.
Precis.
Så.

Nu försvinner jag ner under täcket.

Hej.

---

Har haft en ganska pissig dag idag.
Jag är på riktigt så sjukt trött på mig själv.
Och tyvärr är det den enda person som jag inte på något sätt kan undvika.

Jag har ransakat mig själv lite.
Eller ransakat och ransakat, snarare tänkt efter vad jag är för nån.
Det är nog därför jag har haft en så dålig dag.
Och jag tror nu att jag har kommit fram till lite saker.
Fast jag ska nog fortfarande hålla allt vad jag har ransakat mig för hemligt.
Ananrs kommer jag bara få göra om allt från grunden.
För jag lyckas trots allt hålla tyst.
Även om det handlar om mig.
Även om jag känner att jag behöver prata.
Men jag vill inte.
Jag vill berätta, men inte prata.
Jag vill prata, men inte berätta.

Och ja, jag vet vad jag vill ha.
Jag kom på det också idag.
Jag vet vad jag vill.
Tror jag.

Nu ska jag laga mat.
Skriver mer sen.

Hej.

Läste igenom lite gamla inlägg.
Gamla som i några månader gamla.
Det jag kände mest var bara:
Gud vad skönt.
Jag känner inte alls likadant som då.
Det är lite som att en sten har lättat från mitt hjärta.
Kan man kalla honom som en sten tom?
För det är lite så det är.
Han har ju liksom försvunnit.
Ganska mycket från allt.
Synd eftersom jag saknar lite att prata med honom.
Han var ju ganska bra att prata med.
Men ja, det är väl mest det jag saknar nu.
Visserligen finns det där kvar fortfarande.
Det där som antagligen alltid kommer finnas där.
Det hoppas jag faktiskt att det alltid kommer göra.
Men det är också about it.
Och på riktigt så har jag släppt det ganska helt och hållet nu.
Har inte tänkt på den innan ens.
Innan jag läste de gamla inläggen.
Och på riktigt är jag väldigt nöjd.
Och stolt.
För jag har uppnåt precis det jag bestämde mig för att göra då för någon månad sedan.
Då när jag bestämde mig för att hålla mig borta från allt som har med relationer och liknande saker att göra fram tills jag var färdig med det gamla.
Och även om det tog tid så klarade jag det.
Bra av mig.

Det var nog allt.
Nu ska jag sova på riktigt.

Hej.

---

Somewhere. Someway.
Won't need another day.

Jag vet att jag inte ska blogga så ofta som jag gör för då orkar inte de får som faktiskt läser min blogg läsa allt jag skriver.
Men det struntar jag i denna gång för jag har nåt jag måste säga.
För det är så underbart.

Jag är glad.
Alltså inte bara sådär allmänt glad som man kan vara om man har gjort nåt bra en dag.
Nä, jag är liksom sådär riktigt glad.
Sådär glad att jag nog tom. hade vågat kalla det lycka.
Ja, jag är nog lycklig.

Jag hoppas känslan håller i sig till imorgon så att jag får en bra dag.
En lycklig dag.
Det hade varit underbart.
Anledningen till min lycka?
Jag vet inte riktigt men jag tror att det är genom mitt nya sätt att se på kärlek.
Som Kalix tyckte jag var konstog som insåg det nu.
Att jag borde ha gjort det för flera månader sedan.
Men det skiter vi i.
För bättre sent än aldrig väl?
Och nu kom det helt oförväntat.
Bara sådär appropå inget.
Eller jo, egentligen appropå det som brukar göra mig väldigt nere och deppig och ångestfylld.
Men icke längre.
Eller ja, inte ikväll iaf.
För ikväll är jag på Toppenhumör.

Och det är så underbart det bara går att bli!

Det har blivit en helg av festande denna helgen.
Riktigt trevligt.
Festen i Max lägenhet var riktigt nice.
Så borde vi festa oftare.
Det var riktigt mysigt hos Simon med.
Haha.
Felicia var med hos Simon med.
Vi snackade sånt som vi brukar snacka när vi festar ihop.
Fast inte alls så mycket.
Men tillräckligt dock för att få mig att ändra tankesätt lite.
Känner mig inte lika dum och lurad längre.
Fast sen hjälper det ju inte nuläget så mycket.
Although time may change me, I can't change time.
Ibland undrar jag hur länge man kan känna en viss sak.
Hur lång tid det tar innan man blir sig själv igen.
When you miss someone the most, it can only get better.
Jag hatar att sakna folk.
Varför kan jag inte bara inse att ibland går saker inte alls som jag vill.
Nä, jag vet egentligen inte varför jag håller på såhär.
Ibland hoppas jag på saker som jag vet aldrig kommer ske.
Usch, jag är ju hopplös romantiker.
Ja, hopplös är jag.
Fast jag har bestämt mig iaf för att inte prata alls lika mycket om det i fortsättningen.
Har nog redan tjatat ut ämnen ganska rejält.
Ja, jag ska nog försöka skriva mycket mindre om det i denna bloggen också.
Hehe, var väl egentligen därför jag skapade en till blogg.
Men det är en annan sak.
Den är liksom mer dedikerad till sånt tjat.
Ja, jag ska bättra mig.
Och jag borde städa rummet.
Och räkna matte.
Nä, städa låter nog trevligare då faktiskt.

Hej.