Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är rädd för vad jag håller på att bli nu.
Eller vad jag möjligtvis redan har blivit.
Och värst av allt är att jag inte har någon kontroll alls.
Även om jag inbillar mig att jag har det.

Jag vågar inte erkänna för mig själv mer än för någon sekund max.
Strax efter har jag glömt bort mitt erkännande för mig själv ochlever återigen i ett äckligt obehagligt tillstånd.

Det är nog därför jag inte alls berättar mycket om mig nu för tiden.
Inte på samma sätt som innan.
För då måste jag lyssna på andras teorier också.
Och när jag inte ens orkar lyssna på mina egna teorier, hur ska jag då orka lyssna på deras?
Och hur ska jag kunna få andra att förstå när jag inte ens själv gör det?
Jag vill tillbaka till den där Josefin som berättar allt för alla.
Nästan iaf.
Den som inte skäms för något sånt inför sina kompisar och så, för de vet ändå redan hur jag är.
Men jag vet inte om de längre vet det.
Tyvärr.
Och hur mycket suger inte det?
Jag vill tillbaka till som det var innan.
Antingen tilldå för länge sedan när vi hade filmkvällar varje helg och alla satt i en hög och kollade på film och hade det mysigt.
Eller tillbaka till inte allt för länge sedan då vi festade varje helg och alla satt i en hög och snackade och hade det mysigt.
Jag tror jag behöver festa lika mycket som Steph behöver det.
Eller nästan iaf.
Jag hopas på en riktigt superhärlig valborg, men vet var jag nog egentligen hellre skulle velat vara.
Av olika anledningar tyvärr.
Tyvärr måste jag nog ta och göra en sån där sak som inte är så mycket Josefin utan merSteph.
Jag kommer nog försöka ignorera altl det där just nu, för att det nog är smidigast så.
Men jag vill inte.
Men har jag tillräckligt mycket mod för att göra något annat?

Det är nog det som gör mig rädd.
Att jag på något sätt känner att jag behöver en ganska stor mängd mod just nu.
Att jag tvivlar på min egna förmåga tror jag.

(...)