Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är galet trött i mina ben nu.
Har jobbat extra långt långpass idag.
Det blev tolv timmar vilket inte är fy skam enligt mig.
Och trots att jag är van vid att gå omkring så känns det i benen och fötterna när man har sprungit omkring i 11,5 timmar.
Men motion är det ju iaf.
Och så som jag har tryckt i mig en herrans massa skitmat idag så kan det behövas.
Skar mig såklart i fingret när jag skulle skära en bit pizza till mig idag.
Missade pizzan men träffade fingret.
Skickligt va?!
Det gjorde ont som in i helvete för våra köttknivar är vassare än de verkar kan jag säga.
Det är inte första gången jag fått märka det.
Så nu för tiden används inte fingeravtrycksinläsaren på datorn för att loggas in för det stämmer aldrig övens.
Har alltid nåt skärsår som gör att det inte funkar känns det som.
Men såret idag är lite störigt för jag skar verklgien av en bit så det är rätt öppen och svider som tusan då och då.
Men jag får ju skylla mig själv haha.

Haha, tappade locket till glassmaskinen på tårna när jag skulle in i disken med det också.
Det kändes ju lagom smidigt.
Men är man klumpig så är man.
Och är man mig så är man värre än klumpig.
Hur tusan ska det egentligen gå för mig som läkare?!

Nä, nu ska jag verkligen sova för jag tror inte jag skriver något intressant här alls nu.
Natti natti!

Kom att lyssna på musik från rent igår för första gången på väldigt länge. Nu är jag fast igen. Jag tror inte det är för att musiken är sådär sjukt bra (men den är faktiskt väldigt bra). Nä, det är nog mest vad den filmen betydde för mig. Jag tror inte att jag någonsin har sett en film så många gånger som jag har sett den. Jag tror inte att jag någonsin har gråtit så mcyket till en film som jag har gråtit till den. Den här scenen är en av mina favoriter från filmen pga hela känslan jag får av det. Ja, jag är väl lost igen. Bra eller dåligt vet jag inte. Det får jag se.

Jag känner att jag förändras mer och mer efterhand som tiden går.
Jag är en helt annan person, och då menar jag verkligen en helt annan, än jag var för sex år sedan.
Jag har annorlunda beteende, annorlunda syn på saker och framförallt ett annat sätt att ta skit.
Ibland önskar jag att jag hade kunnat gå tillbaka sex år i tiden och vara den person jag är idag istället.
Men den person jag var då har gjort mig till den jag är idag.
För på den tiden var jag feg.
Jag var rädd.
Och jag tog skit som tusan.
Idag hade jag tagit saker på ett anant sätt.
Idag hade jag inte accepterat sånt skitsnack.
Idag hade jag sagt ifrån.
Och idag har jag en annan roll i det jag gör.
Jag är inte längre den där osäkra som hellre är tyst än säger nåt fel.
Jag är snarare den som pratar på som tusan för att jag plötsligt känner för det.
Jag är inte lika rädd för att göra fel och göra bort mig.
Och jag gör nog bort mig oftare nu än innan.
Men jag skäms inte.
Oftast inte iaf.
Jag skrattar åt det, tänker "Ja, dte var väl typiskt mig" och går vidare.
Det gör väl också att jag kommer längre idag.
Jag vågar mer och ser inga egentliga hinder för vad jag kan uppnå.
Det kanske blir lite omvägar och lite blåmärken men på ett eller annat sätt ska jag ta mig dit.

Jag önskar ibland att jag hade kunnat åka fram lite i tiden och se vad jag är för någon då.
Se vad jag har gjort av mitt liv och hur jag har utvecklats.
Men hur kul hade det egentligen varit?
För när allt kommer omkring, hur mycket hade man satsat om man hade vetat hur det skulle sluta?

Nä, jag är nog rätt så nöjd med att leva i nuet och se fram emot morgondagen.
Låter inte det ändå rätt så härligt.

Nu snöar det här igen. Det är lite otroligt att det snöar såhär mycket här nere i november. De senaste åren har det inte kommit snö förrän typ i januari. En vit jul har vi inte haft på länge känns det som men i år kanske vi får det. Vi har redan nu isbanor på gatorna och i söndagsmorse var det 2 minusgrader. Det är ovanligt här. Men det är fint. Även om jag egentligen avskyr kyla något fruktansvärt mycket så kan jag inte låta bli att le när jag ser det snöa. Nu hade jag velat ta på mig overall och springa ut och göra snöänglar och ha snöbollskrig tills benen inte orkar mer och gå in och dricka varm  oboy som mamma gjort. Det hade varit supermysigt. Men det får nog snöa lite mer innan man kan gör det. Och jag kanske måste köpa mig en overall också. Och jag kanske måste hitta folk som inte hade asgarvat om jag kom gående i en overall. Men visst låter tanken härligt?!

Nu lyssnar jag på julmusik och funderar på om jag ska julpynta i veckan så att jag hinner få julstämning i år.
Det hade varit härligt som tusan! På jobb har vi julpyntat nu och det spelas jullåtar och jag kommer på mig själv varje gång det är någorlunda lugnt så att man faktiskt hur musiken med att gå omkring och tralla på jullåtar och smådansa av glädje. För visst är det något visst med julen. Och sen är det ju nyår efter julen!

Jag hade precis börjat bli fri från min heshet och kunna prata normalt. I förgår kände jag mig tom ganska bra och inte långt ifrån frisk. Men efter en galen kväll av galet mycket festande så är hesheten tillbaka. Kanske inte smartast men ack så värt det. Det var party med jobb i lördags. Hemmafest för en gångs skull. Har aldrig varit på hemmafest med jobb innan faktiskt. Men jag hoppas detta inte var den sista. För vi kan festa som ingen annan. Det var dans, prat, skratt, tårar och allt annat som gör det till en lyckad kväll. Den avslutades med att jag och P stod och kokade snabbmakaroner till oss två vid sextiden och att vi som inte hade däckat i det laget satt och snackade och hade det trevligt. Det satt riktigt bra med makaroner och ketchup efter en helkväll kan jag säga. Igår var det därför en riktig slappedag. Sjukt skönt. Träffade P en stund och mös med henne och vi skrattade åt att vi nu låter precis likadant för jag har nog smittat henne med min heshet. Måste ha låtit riktigt roligt när vi pratade för våra röster lät precis likadant och bådas skratt var lika störda. Idag vaknade jag ännu hesare så mamma funderar på om vi inte ska ringa vårdcentralen eller något ställe så att de kan kolla så att dte inte är en rejäl stämbandsinflamation jag fått. För tydligen ska man inte gå hes mer än tre veckor utan att kolla upp det för det kan vara tecken på en allvarligare sjukdom som kan ge kronisk heshet. Så jag ska nog kolla upp det för jag vill absolut inte låta såhär i resten av mitt liv. Det stod också att man skulle vila rösten och undvika rökiga miljöer. Mm, det har jag inte direkt gjort så jag får väl skylla mig själv lite att det har blivit värre. Men inte mycket att göra åt det. Som tur är hade jag en toppenhelg iaf och längtar till nästa helg redan nu.

Nu ska jag försöka röja på mitt rum och få ställt undan någon flyttkartong iaf.

Nu är det bara två månader kvar tills jag bor i Odense.
Jag längtar faktiskt sjukt mycket nu.
Det är ett äventyr som jag tror kommer få mig att växa sjukt mycket som person.
Och som jag tror att jag kommer ha sjukt kul under.
Samtidigt känns det sjukt tomt att lämna allt här hemma.
Även om jag kommer komma och hälsa på så kommer det inte vara här jag har alla mina saker.
Jag kommer ha ett annat liv en någon annanstans.
Jag kommer ha två liv.
Fast inte på ett schritzosätt (hur stavas det - schritzofren?)
Schizofren var det visst det stavades,.
Så har man lärt sig deet.
Fast jag kommer omöjligt komma ihåg att dte är så det stavas.
Men då kan jag alltid leta i min blogg iaf.
Där ser ni, min blogg kan vara lärorik också.
Det var nåt nytt!

Nä nu ska jag snyta ut lite mer hjärnceller.

Vet inte om jag är tillbaka på bloggandet här på riktigt.
Har tappat lusten att blogga lite ävne om jag har varit nära att göra det här flera gånger nu.
Men idag när det känns som att hjärnan ska sprängas av övertryck i huvudet pga min jäkla förkylning så passar det kanske ändå att blogga.

Det är mycket som händer i mitt liv nu för tiden.
Mycket som är annorlunda nu än för någon månad sedan.
Som ni kanske har förstått innan så är det inte jag och Jocke längre.
Det tog slut av olika anledningar.
Och även om jag fortfarande anser att det var det rätta så känns det konstigt att inte prata med dig.
Jag saknar min bästa vän.
Han som lyssnade på mina knäppa ideér och mina drömmar.
Han som kände mig utan och innan och förstod hur jag mådde.
Han som jag pratade nästan varje dag med i 2½ år.
Det saknar jag nog mest.
Att ha dig i mitt liv.
Men jag vågar inte riktigt göra något.
Jag är rädd för att såra dig mer.
Rädd för att riva upp ärren igen och göra allt värre än det är.
Samtidigt känner jag mig dum.
Speciellt när du säger att du inte vill berätta vissa saker för mig för de har bara nåt din närmsta vännerkrets än så länge.
Jag förstår hur du tänker och känner samtidigt som jag blir rädd när jag hör det; är jag inte i din närmsta vännerkrets längre?
Kan du inte prata med mig om viktiga saker?
Jag vet inte längre vad som händer i ditt liv.
Det känns som att vi är två främmande människor som bara känner varandra ytligt.
Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att du kanske inte tror det men jag saknar att ha dig i mitt liv.
Tro det eller ej.

Jag ska sluta blogga ett tag har jag bestämt mig för nu.
Inget jag skriver blir ändå bra och jag är trött på att omformulera mina meningar för att passa.
Nä, det känns helt enkelt inte lönt.
Kanske kommer jag tillbaka om en vecka.
Kanske en månad.
Kanske ett år.
Ell så kommer jag kanske inte alls tillbaka.
I nuläget kan det kvitta.
Men vi får se.
Tack till er som har läst de ni har läst.
Tack för att ni tyckte det var lite intressant iaf.
Tack för denna gången.

Ha det toppen!

Jag funderar starkt på att lägga ner min blogg.
Kanske inte för alltid men för ett tag iaf.
Jag kanske fortsätter blogga men inte här.
För jag gillar itne denna bloggen längre.
Jag känner att jag hela tiden måste vara försöktig med vad jag säger.
Jag känner inte att jag kan skriva precis vad jag vill.
Och då känns det inte lönt att ha kvar den.
Så jag funderar starkt på att lägga ner den.
Ska tänka lite mer på det innan jag tar ett slutgiltigt beslut...

Jag är på rätt så bra humör idag.
Mitt rum ser ut som ett helvete och jag borde verkligen städa lie men jag vill dansa runt på rummet istället (vilket jag iof inte har plats att göra nu med flyttkartongerna på golvet).
Men jag känner mig bra idag.
Jag känner att jag kan klara av det mesta.
Jag kommer klara av det jag bestämmer mig för.
Idag ska jag få pappa att sätta sig ner och kolla på kontraktet till rummet i Odense med mig.
Så jag kan skriva på det och skicka in det.
Nu börjar jag längta riktigt till Danmark.
Inte för att jag inte trivs här hemma nu.
Jag trivs faktiskt jättebra nu.
Och jag kommer sakna en massa när jag flyttar.
Men samtidigt känner jag att jag är redo för en förändring.
Redo för en ny utmaning.
Och jag tror att jag har kommit på varför jag så lätt blir trött på saker och vill bort från allt.
Jag tror det är för att jag vill ha förändring så fort något börjar bli för vardagligt.
Även om jag trivs med det trygga och hemmastadda så vill jag ut och uppleva nya saker mest hela tiden.
Därför längtar jag till Danmark.
För allt är nytt och ingen känner mig där.
När ingen gör det så får jag en chans att utvecklas till precis den jag vill bli.
Jag hoppas bara det blir bra.
För det är jag ändå lite nervös över.
Hur jag kommer trivas.
Men varför skulle jag inte trivas.
Nä, nu ska jag trivas i Danmark, så enkelt är det.
Saker blir väl till vad man gör dem till?!

Nä nu ska jag byta om från pyjamas och göra mig iordning för jag ska försöka få lite saker gjorda innan jobb idag.
Och för att jag känner mig rätt så lat när jag sitter såhär.
Men jag har iaf tagit mig ur sängen nu.
Haha, jag lever verklgien lyxliv nu.

Jag blir tom men ändå så fylld
När jag läser om hur du mår.
Hur jag får dig att må.
Tom på ord men fylld av tankar.
Jag vill viska till dig och säga att jag är ledsen.
Ledsen över hur allt blev.
Jag vill få dig att känna dig trygg igen.
Jag vill att du ska veta att jag är stolt över dig.
Och att du inte gjorde något fel.
Du var precis den jag behövde.
Jag behöver dig fortfarande.
Men jag behöver tid och rum.
Jag behöver få växa som person.
Jag behöver komma ut och leva livet och ha kul.
På egen hand.
Jag behöver känna att jag klarar av det själv.

Förlåt för att jag sårat dig.
Du ska veta att jag fortfarande älskar dig.

Vill gå på denna!
Någon som vill följa med?

Ikväll var jag på bio med Felicia.
Hon fick det i födelsedagspresent av mig så nu var det dags att utnyttja det.
Vi var lite småtöntiga och såg High school musical 3.
Och jag kom fram till att det är nog något seriöst fel på mig.
Men jag skyller det också lite på det som antagligen är förkylning.
För hur förklarar jag annars att jag blev tårögd till HSM3 men inte till The notebook?
HSM3 var väl som de andra HSM, inte speciellt bra men ändå såna som man kan se om och om igen.
Men inte hade jag tackat nej till att vara med i en av filmerna.
Jag insåg dock ikväll att jag nog har somnat till tvåan när jag har sett den.
För jag har ingen aning om vad som hände efter de första tio minutrarna av den.
Det är väl inte så ovanligt att jag somnat till någon film dock, haha.

Nä, nu ska jag sova strax för jag måste försöka få en normal dygnsrytm.
Och imorgon ska jag bjuda mamma på lunch och sen ska jag fika med Jennie.
Det är alla mina planer för imorgon.
Härligt.

Men vad tusan gjorde de med fotot jag skickade in. Så bred mun har jag väl inte?

I lördags satt jag ute på en bar med några vänner.
Det pratades glatt och stämningen var bra.
Jag trivs bra med dem.
Men ändå försvann jag iväg en stund när jag tittade ut genom fönstret och tankarna kom.
Är jag dum i huvudet som sumpar en strålande chans att vara lycklig?
Eller är jag smart som följer min magkänsla.

Som jag sa till en vän som var nere härom dagen:
"Man ska alltid göra det som känns rätt i magen.
Skulle man ångra sig så har man iaf gjort vad man trott var rätt.
Följer man inte sin magkänsla och sedan ångrar sig så har man lite att trösta sig med."
För trots allt: det som känns rätt i magen är det som är rätt, iaf för stunden.

Ändå är det tufft att stiga upp ur sängen på morgonen och inte längre ha något datum att längta till då vi ska ses igen.
Det känns konstigt.