Mitt liv sett från min sida glaset.

Vet inte om jag är tillbaka på bloggandet här på riktigt.
Har tappat lusten att blogga lite ävne om jag har varit nära att göra det här flera gånger nu.
Men idag när det känns som att hjärnan ska sprängas av övertryck i huvudet pga min jäkla förkylning så passar det kanske ändå att blogga.

Det är mycket som händer i mitt liv nu för tiden.
Mycket som är annorlunda nu än för någon månad sedan.
Som ni kanske har förstått innan så är det inte jag och Jocke längre.
Det tog slut av olika anledningar.
Och även om jag fortfarande anser att det var det rätta så känns det konstigt att inte prata med dig.
Jag saknar min bästa vän.
Han som lyssnade på mina knäppa ideér och mina drömmar.
Han som kände mig utan och innan och förstod hur jag mådde.
Han som jag pratade nästan varje dag med i 2½ år.
Det saknar jag nog mest.
Att ha dig i mitt liv.
Men jag vågar inte riktigt göra något.
Jag är rädd för att såra dig mer.
Rädd för att riva upp ärren igen och göra allt värre än det är.
Samtidigt känner jag mig dum.
Speciellt när du säger att du inte vill berätta vissa saker för mig för de har bara nåt din närmsta vännerkrets än så länge.
Jag förstår hur du tänker och känner samtidigt som jag blir rädd när jag hör det; är jag inte i din närmsta vännerkrets längre?
Kan du inte prata med mig om viktiga saker?
Jag vet inte längre vad som händer i ditt liv.
Det känns som att vi är två främmande människor som bara känner varandra ytligt.
Hur kunde det bli såhär?

Jag vet att du kanske inte tror det men jag saknar att ha dig i mitt liv.
Tro det eller ej.