Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är förkyld.
Som tusan.
Kan knappt hålla ögonen öppna av förkylningen.
Känner mig allmänt osexig.
Som en andrande zombie.
Och jag ska jobba ikväll.
Vilken nyår va?!
Som tur är har jag Jocke, Fredrik, Linus, Felicia och Emil att fira med när jag väl har slutat idag.
Annars hade jag nog bara stannat hemma och sovit.
Det hade varit skönt.

Ja, jag är väldigt pepp inför nyår.

Nu är jag glad igen.
Ska jobba imorgon mellan fem och halv sex.
Sen kommer Jocke och de andra Skaragangstrarna ner hit någon gång under dagen.
De skulle kommit idag men de behövdes där en natt till.
Så jag får sakna Jocke en natt till nu.
Men sen.
Sen kommer de.
Så jag är glad.

Idag var jag och skulle fynda ute i affärerna tänkte jag.
Men jag blev sjukare av att gå i dem så jag tyckte inte det var så kul att gå där som jag hade tänkt.
Så allt jag fick handlat var en tjocketröja och en t-shirt.
T-shirten hade en spindel på sig.
Det ni.
Jag kan ju iaf låtsas som att jag har övervunnit min rädsla.
Men ja, den där orangea spindeln såg inte så verklig ut.
Så den klarar jag faktiskt av.

Nyårsklänningen tror jag inte blir sydd.
Jag orkar inte.
Det blir inte snyggt dte jag först hade tänkt.
Och jag orkar inte börja om helt på en ny.
Jag får väl hitta nåt i garderoben istället.
Eller sticka ut med Jocke och Skarapojkarna och handla klänning.
Som jag inte direkt tror att de vill.
Inte jag heller för den delen.
Det får bli en gammal trasa från garderoben.

Idag har Felicia klippt mig.
Äntligen kom vi till skott.
Det blev kort.
Kortare än jag haft på väldigt länge.
Någonsin kanske tom.
Men jag blev nöjd.
Mer nöjd än jag varit på väldigt länge.
Någonsin kanske.
Jag är supernöjd med håret.
Med frisyren.
Jag tom har det utsläppt.
Det går iof knappt att sätta upp i en toffs men ändå.
Jag tycker om det.
Förhoppningsvis är jag inte ensam om det heller.

Ja, Felicia är min duktiga frisör.
Och mer än så...

Jag drömde en väldigt skum dröm inatt.
Förutom det jag redan har nämnt.
Det andra jag drömde var mest bara skumt.
Men har oroat mig mer än det andra jag drömt den senaste tiden.
Det har verkligen gnagt i mig.
Jag vet inte om det är det faktum att jag har jobbat en massa timmar idag som gör att jag är extra känslig, eller om det helt enkelt hade varit så annars också, men jag nlir tom tårögd.
Jag är väldigt duktig på att analysera allt och inget.
Det är det jag gör.
Jag analyserar allt som har blivit sagt till mig om drömmen och vad det betyder.
Jag analyserar vartenda ord.
Jag överanalyserar.


Och förlåt, men jag kan verkligen inte göra det.

Inatt drömde jag sånt igen.
Att jag var jagad.
Inatt var det att jag var jagad i ett skitstort tvåvåningshus med vind och jag var tvungen att gömma mig hela tiden.
Jag har ingen aning om vad jag gömde mig för.
Eller vad som jagade mig.
Men farligt var det iaf.
Jag vill bara sova tryggt och lugnt.

Ibland, när jag tänker efter, påminner jag mig själv om hur bra jag faktiskt har det.
Speciellt sådana här tider på året.
Jag inser vilken tur jag har haft genom livet och hur lyckligt lottad jag faktiskt är.
Jag inser det på ett sätt som får mig att uppskatta allting lite mer.
Det får mig att känna mig trygg.

Jag vet att vad som än händer har jag en familj som finns här för mig.
Vad jag än väljer att jobba som så finns de här att stötta mig.
Hur jag än ser ut så känner de mig redan som den jag är.

Jag inser detta och mår bra.
Det är nog det jag mest älskar med julen.
Att jag blir påmind om det lite mer vid jul än annars.
När alla är samlade.

Det är det julen betyder för mig...

Min hals gör ont nu igen.
Jag brukar aldrig vara sjuk.
Jag brukar ha ett bra och stabilt imunförsvar.
Tycker jag iaf.
Men vissa grejer är det klent som tusan mot.
Mitt immunförsvar har en akilleshäl.
Det är min hals.
Jag har ont i halsen för typ tredje gången denna månaden.
Det försvinner någorlunda snabbt men sedan kommer det tillbaka igen.
Tillbaka för att reta mig.
För att gnaga sönder min hals lite till.
För att förstöra min lilla mysiga julkänsla lite bara för att irritera mig.
Min hals är dum helt enkel.

Men jag har haft en riktigt bra jul!

Jag sover skitdåligt nu för tiden.
Vaknar alldeles stressad och uppgiven.
Mina drömmar stressar upp mig emr än jag redan är.
Jag drömmer om att jag är jagad.
Om att jag är på rymmen.
Om att jag är vilse.
allt möjligt skit so gör mig stressad.
Inatt var jag alla de sakerna, plus en massa annat.
Jag hatar det.
När jag vaknade var jag trött men kunde inte sova emr för jag hade sovit många timmar.
Jag var trött och stressad.
Jag får inte ro i mina drömmar.
Jag hatar det.

Ska försöka göra som Musse Pigg gör.
Säga till de som jagar mig att sätta sig och spela poker med mig istället.

Men nu måste jag ringa Jensens.
Och sen sticka till mormor.

Snabbförsök att få julstämning på några timmar.
Kommer jag lyckas.
Julstämningen är inte inne och inga julklappar är inhandlade.
Allt ska göras idag.
Och mitt rum ser katastrofalt ut.
Det har börjat arta sig lite nu när de flesta kläderna är undanplockade iof.
Men än återstår det mycket att göra.
Snart bär det av till Mobilia.

Och jul är min favorithögtid just för att det är sån mysig stämning.
Det lär det inte vara i affärerna idag.
Usch.

Jag är sjukt trött!
Men ska jobba sju timmar idag.
Börjar om en timme typ.
Jag längtar så sjukt till Söndag när jag äntligen kan sova ut.
Jag vill sova ut!
Ikväll ska jag på skinkfrossa efter jobbet.
Det ska bli mysigt.
Om jag bara orkar hålla mig vaken och social.
Snacka om att detta tar kål på mig.

Jag var ute igår.
På ICE.
Det var inte kul.
Det var mest bara segt.
Så jag stack hem igen vid tolv.
Var inte alls som jag hade trott det skulle vara där.
Men jag kom hem och fick sova istället.
Och det var nog mer givande.

Nu ska jag äta och göra mig iordning.

Jag jobbade längre idag.
Till åtta istället för fyra.
Dubbelt så länge som jag skulle ha jobbat alltså.
Får dubbelt så mycket pengar än jag skulle fått annars.
Gött.
Men det har sina biverkningar.
Högerknät gör pisseont.
Det känns i benen nu när jag äntligen sitter ner och blodet får flöda fritt genom dem igen.
Det syns på min arm efter kött-/fett-/potatis-halkningen.
Det luktar på mig av all matos jag omgett mig med.
Men jag klagar inte, det är pengar.
Det är jobb.
Det är gött som tusan.

Nu ska jag räkna ut hur många timmar jag kommer ha jobbat denna veckan.

Tjobo.

Idag är jag ledig från skolan.
Idag ska jag jobba.
Fyra timmar bara så det är rätt skönt.
Men jag har drömt om jobbet väldigt, väldigt mycket inatt.
Allt gick fel på väg till jobbet och jag misslyckades med allt.
Och den känslan sitter kvar fortfarande.
Superstörigt.

Buy me a map and tell me where to go.

Bakgrundshistoria:
När jag cyklade till skolan idag insåg jag efter att ha cyklat en fjärdedel att jag frös som tusan om händerna. Då kom jag på att jag glömt vantarna hemma. Resten av vägen till skolan försökte jag hålla fingrarna så varma som möjligt med hjälp av jackfickan och mina emo-/skidgrejer på jackan. När jag skulle hem visste jag att det skulle bli minst lika kallt. Det blev det. Men jag var mer förbered på smärtan och kylan så jag höll ut. Jag cyklade alltså hela vägen med händerna på styret endast skyddade av mina emo-/skidgrejer på jackan som täcker upp till knogarna.När jag kom hem och tog av mig jockan och blottade hela mina händer såg jag sedan något som gjorde mig totalt förvirrad...

Problemframläggning:
...mina händer var ojämnt röda och jag kunde enkelt avskilja vilken del som skyddats av emo-/skidgrejerna och vilka delar som utsatts för direkt kyla (och det ärsvinkallt ute idag). När jag gick in till mamma och visade händerna såg hon direkt att jag var alldeles röd på vissa partier av händerna. (Hon frågade också varför jag inte använder vantar men jag sa att det inte har någon betydelse för nu har jag en riktig frågeställning i huvudet pga min vantavsaknad.) När hon sedan kände på fingrarna var de väldigt varma. De som utsatts för direkt kyla. Medan knogarna fortfarande var kalla.

Frågeställning:
Därför kom jag att undra:
- Varför blir kroppdelar som utsätts för kyla kalla?
- Varför tog det längre tid för knogarna att återfå normal temperatur än för fingrarna?

Slutsats:
Jag är narturarnörd men jag undrar faktiskt detta på riktigt.

I?m gonna trade this life
For fortune and fame
I?d even cut my hair
And change my name

Cause we all just wanna be big rockstars
And live in hillltop houses driving fifteen cars
The girls come easy and the drugs come cheap
We?ll all stay skinny ?cause we just won?t eat
And we?ll hang out in the coolest bars
In the VIP with the movie stars
Every good gold digger?s gonna wind up there
Every playboy bunny with her bleach blond hair
And we?ll hide out in the private rooms
With the latest dictionary and today?s who?s who
They?ll get you anything with that evil smile
Everybody?s got a drug dealer on speed dial
Hey hey I wanna be a rockstar
Hey hey I wanna be a rockstar

-What am I to do with my life
"You will find it out don't worry"
-How am I supposed to know what's right
"You just got to do it your way"

Trött.
Snurrig.
Har jobbat sex timmar idag.
Har stått och gått 5½ timmar i sträck idag.
Det känns i kroppen kan jag säga.
Men jag lär nog bli vältränad om jag jobbar där mycket iaf.
Och supertrött.
Imorgon är jag ledig.
Ska på 500.

På torsdag ska jag visst ut.
På ICE.

Stephanie ska visst inte ut på ett tag.
Att snubbla baklänges på kullersten kan ha sina konsekvenser.
Men fyra stygn är inget för en som sett hur man gör på tv.

Nu ska jag försöka dra mig till badrummet.
Ska försöka orka hålla mig vaken under tiden jag borstar tänderna.

Jag är trött.
Och snurrig.

Det hade varit mysigt.
Det hade varit mysigt som tusan.
Och underlättat en hel del.
Men jag förstår ändå.
Ändå är jag väldigt kluven i tankarna.

"Nä, jag kan tyvärr inte jobba imorgon, jag är i Skara"'
Det gör mig sjukt glad att säga det.
Imorgon åker jag dock hem.
Efter en långweekend här.
Som har varit sjukt mysig.
Fast fysiken går det inte så bra med...

Pratade precis om dig.
Som om ingenting hade hänt.
Fast ändå inte.
Och jag kom på mig själv med att prata om hur du är.
Det är lite så det känns.
Som att du är.
Bara inte här.
Som att du är iväg på ditt håll.
Som att du är på dina egna äventyr.

Ibland är jag rädd.
Eller snarare ofta är jag det.
Rädd för att minnena ska bli färre efterhand som tiden går.
Som att det som håller dig kvar hos mig ska bli svagare.
Det får bara inte hända.

Alltid önskar jag att jag hade haft mer tid med dig.
Att du hade haft mer tid.
Att jag hade tagit tillvara på tiden bättre.
Ibland önskar jag att du kunde se den jag är idag.
Att du kunde se hur jag utvecklats.
Ibland önskar jag att jag inte förändras så från den jag var sist vi sågs.
Att du fortfarande hade kännt igen mig helt och hållet.
Bara för att ens bror ska göra det.
För att min bror ska göra det.

Ibland undrar jag om du förstod.
Om du förstod hur mycket du betyder för mig.
Hur du skulle komma att visa vägen åt mig.
Hur du skulle komma att saknas av oss alla.
Hur du skulle komma att vara min stabila grund när stormarna är som värst.
Hur jag blir tröstad genom att känna mig nära dig igen.

Ibland undrar jag om folk förstår.
Hur mycket alla i min familj älskar varandra.
Hur mycket vi alla älskar dig.
Hur mycket jag älskar dig.

Ibland önskar jag att jag hade haft mindre ambitioner.
Mindre mål.
Mindre drömmar.
Att jag bara accepterade.
Att jag bara flöt med.
Att jag bara var nöjd.

Ibland önskar jag också att jag inte fick såna här emoperioder.

Jag hatar krav!
De får en att kämpa.
Men de får också en att må piss.
Jag hatar när man känner sig omringad av krav.
Fast.
Och sjunkandes.
Det hjälper inte att jag dessutom är inne i en tänkarperiod.
Det hjälper inte alls.

Denna dagen har verkligen sugit.
Så stenhårt.
Jag mår piss och allting verkar arbeta mot mig.
Jag vill bara försvinna bort ett tag.
Och komma tillbaka omtyckt och duktig.

Jag är egentligen inte så dramatisk som jag verkar.
Bara ibland.

Idag sitter jag här.
Vid datorn.
Utan röst.
Den försvann igår.
Jag pratade för mycket med min redan kassa hals.
Nu hoppas jag bara att rösten kommer tillbaka förr eller senare.
jag hoppas på att mycket av det som försvunnit kommer tillbaka förr eller senare.

Igår var jag på fest.
Igår gick jag från festen långt innan den var slut.
Jag gick halv tolv.
Det brukar jag inte göra.
Jag brukar vara partytypen.
Men igår hände nåt.
Nåt som kanske hänt för ett tag sedan.
Igår fick jag nog.

Satt och tänkte lite precis.
På allt möjligt.
Och insåg precis en sak.
Jag är starkare än någonsin förr nu.
Jag vågar stå för vad jag tycker och känner mer.
Jag vågar säga ifrån.
Och faktiskt, jag tror att det mesta beror på dig.
Jag känner mig säker.
Jag känner att jag duger som jag är.
Att jag inte behöver rätta mig en massa massa efter alla andra.
Att mina åsikter också betyder nåt.

Tack.

Jag är speciell.
Eller lite annorlunda iaf.
Jag har en förmåga som inte alla har.
Min kropp rättar sig inte alls efter vad som borde vara.
Falsk krupp är en sjukdom man kan få fram tills att man är runt tolv.
När jag var tretton och åkte in till barnakuten med det sa de att detnog var sista gången jag skulle få det.
Jag var redan i äldsta laget.
När jag sedan var sjutton och åkte in med det sa de att jag var en stor flicka.
Att det var väldigt konstigt att jag hade det så gammal.

Inatt när jag vaknade.
(Det var kanske i morse, ingen var vaken här iaf.)
Så hade jag svårt att andas.
Och hostade konstigt.
Det låter precis som falsk krupp.
Eller något annat som gör att jag är helt konstig i halsen.

Jag hatar att inte kunna andas riktigt.

Mitt halsonda har försvunnit.
Eller transformerats kanske.
För nu gör det inte ont i halsen längre.
Utan det känns strävt och torrt.
Som att jag har hostat konstant i en längre tid.
Vilket jag inte har.
Skumt.

Nånting känns konstigt.
Jag kan inte sätta fingret på vad men det känns fel.
Som att jag helt har förlorat min plats.
Det är lite jobbigt.

I ettan hade vi idrott.
Det saknar jag.
Vi simmade bla.
Tog guldmagistern.
(Jag borde föresten försöka simma lite då och då. Det är skönt.)
För oss som blev klara före de andra gjorde vår lärare att vi med hjälp av ett tidtagarur skulle slumpas fram till att göra olika saker.
En uppgift på ett matteprov hade detta i sig för att få in lite statistik också.
Där stod också de olika sakerna man kunde få i uppgift att göra.
Jag fick simma 50 m delfinsim, 400 m bröstsim och nåt annat om jag inte minns helt fel.
Det kanske jag gör.
Det var de tråkiga av sakerna.
Rebecca vet jag fick simma 50 m hundsim med skall.
Det var kul.
Det gjorde hon inför oss alla som var där.
Danne dock, lyckades pricka in att få tre glassar.
Vi skulle stoppa tidtagaren tre gånger.
Och alla tre gånger fick han glass.
Han är duktig den där bonnen.
Enligt mina uträkningar på provet var det en sannolikhet på 0,64 ppm (=0,00064%) att få det.
Han är sjukt lyckosam den där bonnen.

Jocke tyckte jag borde plugga lite idag också.
Att jag inte borde titta mer på Heroes.
Men det är sjukt svårt.
Jag är på avsnitt fem på säsong två nu.
Såg fjorton avsnitt igår.
Kanske ska jag be Anna lite om hjälp.
Hon vet hur man gör när man är fast.
Eller hur man döljer det kanske.
Vilket som funkar för min del iaf.

Men jag låter bli just nu iaf.
Även om det är sjukt spännande.

Så nu letar jag upp gamla anteckningar från hela D-kursen i matte inför nationella provet på måndag.
Mitt miniprojekt behöver jag BIG time hjälp med.
Fattar inte vad de vill att jag ska visa.
Fattar inte vad uppgiften går ut på.
Iaf, hursom helst och det jag försökt komma till hela tiden.
Så tittar jag bland alla gamla matteanteckningar.
Det är sjukt roligt.
Inte matten.
Men de konversationer man hittar i marginalen.
DE är roliga.
Sjukt roliga.
Minnen från en svunnen tid.
Minnen från de vi var då.
För ett år sedan.
Det är lite otroligt vad som har hänt sedan dess.
Det märker man när man läser konvensationerna.
Det var gamla tider det.
Och faktiskt, även om jag saknar de tiderna som tusan på ett sätt.
Så är det ganska skönt att inte vara där nu.
Riktigt skönt faktiskt.

Nu återstår det bara att hitta några anteckningar som kan fräscha upp mitt minne inför provet.

(Och jag lyssnar på julmusik nu för det är faktiskt december trots allt.)

Jag har varit hemma från skolan idag.
Har ont i halsen och känner mig typ febrig.
Mår allmänt kasst typ och känner mig slö.
Så jag har slöat och tagit det lugnt.
Jag har rensat på skrivbordet så att det praktiskt taget är helt tomt.
Och jag har sett tio heroesavsnitt.
Eller kanske nio.
Det är sjukt bra.
Nu ska jag fortsätta kolla på nr. 19.

Jag tror jag är lite smått beroende nu...

Jag har ont i huvudet.
Spänner mig som tusan så det är nog det som är orsaken.
Är sjukt spänd just nu utan någon riktig förklaring.
Som att jag är nervös.
Det gör ont i huvudet.
Och nu är jag nog hyfsat klar med labbrapporten.
Äntligen.
Även om den verkligen suger stenhårt.

Jag undrar egentligen lite om jag lider av höstdepression som så många andra.
Eller om mina svackor kanske beror på något annat.
Just nu, är det nog mest att jag är allmänt trött på allting runt omkring mig.
Inte trött som att det tråkar ut mig.
Utan trött som i att jag inte har någon energi kvar alls.
Och som i att jag är nära att kollapsa när som helst.
Som jag har gjort.
OCh det skrämmer mig.
Att jag inte kan kontrollera mig riktigt.
Och just nu så kväver alla krav mig också.
Alla förväntningar.
Alla olika viljor.
Jag klarar sånt normalt.
Jag bearbetar det lite i taget normalt.
Men om jag inte kan ta det lite i taget för att jag inte hinner, hur ska det då komma om inte allt på en och samma gång.
Och jag om någon vet att om man försöker trycka undan tankar och känslor så kommer allt när man minst av allt är beredd på det.
Och då kommer det som en gevärskula genom en portions jello.
Och allt den lämnar kvar är ett stort tomt hål.

Imorgon ska jag försöka sticka hem och sova direkt efter skolan.

Ikväll måste jag skriva labbrapport och göra kemikalieanalys om vilka som är farliga av de vi ska labba med.
Och så ska jag prata med Jocke.
Det jag mest bara väntar på.
Att få prata med honom och höra hans lugnande röst.
Ja, ikväll behöver jag prata med Jocke.
Alltså, ikväll har jag inte tid att sova.

Mitt USB-minne är borta.
Därpå finns min labbrapport.
FAN!!!!!!!
Men mest surtär det att mitt USB-minne är borta!!!
Fan, nu blev jag lite ledsen.

Det känns som att jag inte har haft en enda ledig stund i helgen.
Det känns som att jag inte har hunnit träffa Jocke nånting alls heller nästan.
Och det känns sjukt surt.
Jag saknar honom redan som tusan och vet att det dröjer två veckor tills jag får träffa honom nästa gång.
Just nu hatar jag avståndet enormt.
Kan man inte bara flytta Skara lite närmre så att jag kan få träffa honom lite oftare?
Snälla?
Gud?

Denna helgen har varit sjukt skum och faktiskt vet jag inte hur jag hade gjort om jag inte haft Jocke hos mig.
Så att han kunde säga de precis rätta sakerna.
Och bara hålla om mig.
Tack!