Mitt liv sett från min sida glaset.

Pratade precis om dig.
Som om ingenting hade hänt.
Fast ändå inte.
Och jag kom på mig själv med att prata om hur du är.
Det är lite så det känns.
Som att du är.
Bara inte här.
Som att du är iväg på ditt håll.
Som att du är på dina egna äventyr.

Ibland är jag rädd.
Eller snarare ofta är jag det.
Rädd för att minnena ska bli färre efterhand som tiden går.
Som att det som håller dig kvar hos mig ska bli svagare.
Det får bara inte hända.

Alltid önskar jag att jag hade haft mer tid med dig.
Att du hade haft mer tid.
Att jag hade tagit tillvara på tiden bättre.
Ibland önskar jag att du kunde se den jag är idag.
Att du kunde se hur jag utvecklats.
Ibland önskar jag att jag inte förändras så från den jag var sist vi sågs.
Att du fortfarande hade kännt igen mig helt och hållet.
Bara för att ens bror ska göra det.
För att min bror ska göra det.

Ibland undrar jag om du förstod.
Om du förstod hur mycket du betyder för mig.
Hur du skulle komma att visa vägen åt mig.
Hur du skulle komma att saknas av oss alla.
Hur du skulle komma att vara min stabila grund när stormarna är som värst.
Hur jag blir tröstad genom att känna mig nära dig igen.

Ibland undrar jag om folk förstår.
Hur mycket alla i min familj älskar varandra.
Hur mycket vi alla älskar dig.
Hur mycket jag älskar dig.