Mitt liv sett från min sida glaset.

Har pluggat förvånadsvärt mycket fysik i veckan.
Prov imorgon.
Relativitetsteorin.
Det jag skulle ha gjort för två veckor sedan.
Men valde att inte göra.
Så imorgon ska det ske.
Mitt sista fysikprov någonsin.
Om jag inte väljer att försöka mig på slutprovet.
Vilket verkar hopplöst ändå.
Så jag hoppas verkligen, verkligen att jag får MVG på provet imorgon.
Och att jag har fått det på några innan också.
Fast jag tvivlar starkt på att jag har fått det på de tidiagre.
Och eftersom vi inte har fått tillbaka nåt i fysiken sen ett år tillbaka så har jag ingen aning.
Det borde finnas nån policy om att lärare måste rätta grejerna och lämna ut innan de får ge ett nytt prov.
Jävla skola.
Men nu är det iaf endast prov kvar i:

• Historia
• Samhäll
• Svenska
• Engelska
• Matte
• Kemislutprov eftersom jag hoppas på att kunna höja mig till MVG genom det.
• Och så fysiken imorgon

Jag tror det är allt.
Det kanske verkar som en del men det är alla prov jag har kvar.
Någonsin i hela gymnasiet.
Gud vad skönt.
Gud vad skönt det ska bli att ta studenten.
Att slippa allt för ett tag.
Att bara leva.
Tills det riktiga allvaret börjar.
Jag vill så gärna bli läkare.
Nu!
Jag vill så otroligt gärna bli läkare.
Kan de inte basera intagningen på viljan?
Då hade jag absolut varit läkare om fem år.

...Min blogg är ful och jag hinner/orkar/kan inte göra den snygg nu.
Så jag lägger ner den patetiska början till försök jag gjort och drar till med en tråkig men ack så enkel given stilmall.
Jag ska fixa det andra så fort jag hinner/orkar/kan.
Jag lovar.

Jag är trött.
Kunde inte sova inatt förrän efter ett bra tag.
Och skoldagen börjar med religionsprov hela förmiddagen.
Kul.

Sitter hemma hos J nu. Hemma hos killen som varit min pojkvän i nästan 10 månader nu och även om jag inte hade tänkt blogga något förrän jag kommer hem imorgon så gör jag det. Jag började nämligen tänka lite. Jag började tänka på hur lustigt livet kan vara ibland. För ett år seda var jag en vilsen typ som inte visste det ena eller det andra. Jag var i en speciell period, vi som umgick konstant hade nog alla en speciell period då. Något som inte alls liknar hur vi är idag. Vad vi gjorde och vad som hände då är en helt annan historia (som får mig att skratta lite varje gång jag tänker på det för det var roliga saker som hände). Inte att det itne händer roliga saker nu, men den där perioden för ett år sedan var nog en sån period som man alltid kommer tänka tillbaka på och skratta. Redan då hade det börjat hända saker med vårt gang. Saker som egentligen inte ändrade ganget så mycket. A och I insåg det alla andra hade vetat om länge - att de var kära i varandra. Sedan hände det mig. Jag träffade killen jag snackat med i ett år utan att någonsin ha träffat honom. Och jag blev kär. Det dröjde inte länge innan vi var tillsammans och jag är oerhört tacksam för att han finns i mitt liv. Efter sommaren träffade S sin A och de blev också de ett par. Ett par som går på chokladprovning ihop med A och I (ibland är det störigt att jag inte äter choklad för det känns inte vidare lönt att ens tänka på att göra nåt sånt själv om man bara ska stå där och bli frestad av godsakerna). Rätt vad det var hade M flyttat in till stan och nu lätt kunde skratta åt alla som hade mer än fem minuters gångväg till city. Sedan fick hon egen lägenhet ännu närmre city ( nu kanske det bara är 4½ minuters gångväg). Hur mycket av detta trodde man skulle hända när vi alla satt där inne hos R och hade våra vanliga helgträffar? Hade jag någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle ha varit i Skara så många gånger att jag tappat räkningen?  (Fortfarande har jag inte fått se Bertan utan bara hans jobb och hus.) Ännu skummare känns det att tänka på att detta året som gått inte har varit ett speciellt händelserikt år på något annat sätt. Vi går i trean nu istället för tvåan. Vi förebereder studenten för fullt istället för (?). Ja, ännu skummare blir det när man tänker på hur allt kommer se ut om ett år. Då när vi inte ens har skolan som samma ställe att gå till. Då när alla ska ut på sitt håll och försöka hitta något vettigt att göra här i livet, något som man faktiskt kan tänka sig att jobba med i ett tag. Något som är värt att satsa ytterligare fyra, fem år i skolan på. Det är en konstig känsla att veta ungefär vad som händer fram till mitten av juni, förhoppningsvis är sommmaren ganska klar för mig med (jag måste kolla så att det är säkert att jag kan jobba där i sommar med, men det borde jag ju kunna!), men att efter augusti tar planeringen helt slut. Allt beror på om man kommer in på någon skola. Och vilken skola det skulle vara i så fall har jag ingen aning om. Tanken att inte veta vad man kommer göra eller var man kommer bo om ett halvår är lite svårbeskrivlig. På ett sätt är det läskigt. På ett sätt är det spännande. Kanske bor vi alla kvar i Malmö och läser på Komvux och jobbar på något slumpartat ställe. Eller så kanske vi alla är ute i den vida världen och sprider våra "the gang-erfarenheter" över hela jorden. Kanske är detta gångna året inget alls i jämförelse med det kommande året.

Hej.
Är hos pojken min.
Därför är bloggandet nere.
Kommer hem igen imorgon.
Då kanske jag kan försöka blogg lite.
Tills dess kan ni alltid läsa Älsklingen mins blogg.

Personalfest ikväll.
Ska samlas 16.30 och sen vet jag inte alls vad som händer.
Lite läskigt är det.
Jag är rätt så nervös.
Eller ja, faktiskt väldigt nervös.
Jag hoppas att dte blir kul och att man får bättre kontakt med folket där.
Ja, det ska bli kul att se vad som händer ikväll.

Såhär får det vara tills jag orkar göra mer. Det är inte alls snyggt nu, jag vet, men det får duga så länge.

En besviken blick från läraren när man lämnar in blankt.
Men vad gör man inte när man inte kan nånting på provet.
Religionen fick gå före denna gången.

Funderar på att enbart fokusera på religionen till på torsdag.
Och lämna in blankt i fysiken.
Då kan jag skriva provet en annan dag istället.
Det hade nog varit bra för just nu känns det som att jag inte kan något alls.
Får se hur det går imorgon när vi ska plugga efter skolan.
Men ja, möjligheten finns ju iaf att jag lämnar in blankt.
Så jag får mer tid på mig att plugga.
Så borde jag ha gjort med en del tidigare prov.
Det hade varit smart.
Vad det är störigt att vara efterklok.

Halkade precis i trappan.
Trillade aldrig men slog i hålfoten i kanten av trappan.
Det gör asont att slå i hålfoten.
Det var länge sedan jag slog mig så hårt att jag var på väg att börja gråta.
Det känns bättre nu iaf.
Men jag är sjukt hungrig.
Vill ha mat nu men den är inte klar.
Och jag har sjukt mycket att plugga på.

Jag har världens sötaste pojkvän.
Att se bilden jag har av honom på mobilen gör mig glad.
Väldigt glad.
För han är supersöt.

Även om han oftast skrattar åt mig för att jag spelar kungen och harpan.
Men han är söt ändå.

Det var alldeles för länge sedan jag såg Herkules.
Så därför:

• Minnen
• Mysig

Har lämnat av pojkvännen min på stationen idag.
Han åkte redan kvart över nio.
Känslan man får dagen innan han ska åka hem är aldrig rolig.
Redan då början man känna av saknaden som kommer riktigt när han har åkt.
Han är en person jag kan spendera hur mycket tid som helst med utan några problem alls.
Det är skönt.
så nu sitter han på tåget hem.
På tåget som tar honom flera timmar ifrån mig.
Och inte vet jag när vi ses igen.
Min högskolprovsförberedande kurs tar rätt mycket tid just nu.
Även en del helger.
Men jag ska försöka lösa det på nåt sätt.

Jag startade datorn idag för att hålla på med mina ansökningar till Danmark.
Det är klurigt med ansökningar.
Jag tror att jag har fått med det som ska vara med nu.
Så nu ska jag fylla i det digitalt och skriva ut det.
Vet inte hur lönt det är för mig att söka i kvot 2 dock.
Fast det kan ju inte skada.
Jag tycker att jag förtjänar en plats.
Men det gör nog de flesta som söker in.
Och inte vet jag om jag har någon speciell merit eller något speciellt att skriva i min ansökan till kvot 2.
Jag vet att jag vill bli läkare.
Även om hoppet att bli det har börjat slakna lite.
Verkligheten har väl börjat ta sitt grepp om mig mer och mer nu för tiden.
Men att söka skadar ju aldrig
Så det är danska ansökningar denna helgen och sen ska jag väl försöka få ihop de svenska ansökningarna nästa helg eller nåt.
Det är inte lika bråttom med dem.
Men man behöver ju inte alltid vara ute i sista sekund.
Även om jag är väldigt, väldigt duktig på att vara det.

Har varit och jobbat nu.
Fick reda på att jag visst då inte hade fixat allt till nästa lördag.
Måste hitta någon annan som kan ta mitt pass.
Jävla helvete.
Det blir kanske inte något festande alls för mig den helgen.
Jag vill ju festa.

Nu i sista terminen på gymnasiet-tider är det mycket som händer. Vi får betyg nu i kurser vi avslutat förra terminen. Vi får handskas med lärare som inte lyssnar, en rektor som inte kan ha fel, en skola som blir sämre och sämre och krav som bir större och större. Att veta vad man ligger på i de pågående kurserna är hopplöst då prov och labbrapporter sedan ettår tillbaka inte har blivit rättade och betygsatta. Och att ta upp det med lärarna innebär att man får en utskällning över att man inte jobbar som man ska under den egna arbetstiden. När man sedan går till syon som ska hjälpa en med ansökningarna till högskolestudier blir man åter påmind om att man aldrig kan anta att man får hjälp från skolan. Det som man trodde att en syo faktiskt var till för, d.v.s. att jälpa en i det ofantligt stora oh otroligt komplicerade ansökningshavet, inser man snart att det var lite smart som att tro på drakar och jultomten. För inte är syon heller till någon hjälp. Istället får man sitta och leta runt på de olika skolornas hemsidor och försöka hitta var alla saker finns. Bara en sån sak som att hitta ansökningsblanketter på de danska universitetens hemsidor är oerhört klurigt då man inte alls är insatt. Samtidigt börjar man inse att de planer och hopp man haft om ens liv efter gymnasiet ntagligen kommer drunkna under besvikelsen över att inte alls få det snittet man behöver för att komma i på utbildningarna. Är man en sån människa som tycker att man sa ta upp de saker som är fel och försöka göra något åt dem så möts man direkt med problemet att det inte finns någon att gå till med problemen. För ingen bryr sig. Alla man har något problem att ta upp med är antingen för upptagna med självömkan eller har för stort ego för att ta emot konstruktiv kritik. Eller så är de både och. Skulle man ta upp något med en lärare så sprids det idare till nästa lärare som om man har snackat skit om den. Så här sitter man nu. Helt förvirrad av alla ansökningsblanketter som ska fyllas i till alla olika skolor, med ont om tid för alla saker man måste hinna med. Här sitter man nu och bara längtar tills den dagen då vi sjunger "Vi har tagit studenten" och skålar och har oss över glädjen att slippa allt vad skola heter, i alla fall ett litet tag.

Jag är så jäkla trött på alla krav.
På allt jag förväntas klara av.
På allt jag förväntas bli.
Jag är så jäkla trött på att inte uppnå dem.
Men mest är jag trött på att jag har så stora krav på mig själv.

Jag hatar denna dan!!!
Fan vad jag inte pallar med detta!!!