Mitt liv sett från min sida glaset.

Sitter hemma hos J nu. Hemma hos killen som varit min pojkvän i nästan 10 månader nu och även om jag inte hade tänkt blogga något förrän jag kommer hem imorgon så gör jag det. Jag började nämligen tänka lite. Jag började tänka på hur lustigt livet kan vara ibland. För ett år seda var jag en vilsen typ som inte visste det ena eller det andra. Jag var i en speciell period, vi som umgick konstant hade nog alla en speciell period då. Något som inte alls liknar hur vi är idag. Vad vi gjorde och vad som hände då är en helt annan historia (som får mig att skratta lite varje gång jag tänker på det för det var roliga saker som hände). Inte att det itne händer roliga saker nu, men den där perioden för ett år sedan var nog en sån period som man alltid kommer tänka tillbaka på och skratta. Redan då hade det börjat hända saker med vårt gang. Saker som egentligen inte ändrade ganget så mycket. A och I insåg det alla andra hade vetat om länge - att de var kära i varandra. Sedan hände det mig. Jag träffade killen jag snackat med i ett år utan att någonsin ha träffat honom. Och jag blev kär. Det dröjde inte länge innan vi var tillsammans och jag är oerhört tacksam för att han finns i mitt liv. Efter sommaren träffade S sin A och de blev också de ett par. Ett par som går på chokladprovning ihop med A och I (ibland är det störigt att jag inte äter choklad för det känns inte vidare lönt att ens tänka på att göra nåt sånt själv om man bara ska stå där och bli frestad av godsakerna). Rätt vad det var hade M flyttat in till stan och nu lätt kunde skratta åt alla som hade mer än fem minuters gångväg till city. Sedan fick hon egen lägenhet ännu närmre city ( nu kanske det bara är 4½ minuters gångväg). Hur mycket av detta trodde man skulle hända när vi alla satt där inne hos R och hade våra vanliga helgträffar? Hade jag någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle ha varit i Skara så många gånger att jag tappat räkningen?  (Fortfarande har jag inte fått se Bertan utan bara hans jobb och hus.) Ännu skummare känns det att tänka på att detta året som gått inte har varit ett speciellt händelserikt år på något annat sätt. Vi går i trean nu istället för tvåan. Vi förebereder studenten för fullt istället för (?). Ja, ännu skummare blir det när man tänker på hur allt kommer se ut om ett år. Då när vi inte ens har skolan som samma ställe att gå till. Då när alla ska ut på sitt håll och försöka hitta något vettigt att göra här i livet, något som man faktiskt kan tänka sig att jobba med i ett tag. Något som är värt att satsa ytterligare fyra, fem år i skolan på. Det är en konstig känsla att veta ungefär vad som händer fram till mitten av juni, förhoppningsvis är sommmaren ganska klar för mig med (jag måste kolla så att det är säkert att jag kan jobba där i sommar med, men det borde jag ju kunna!), men att efter augusti tar planeringen helt slut. Allt beror på om man kommer in på någon skola. Och vilken skola det skulle vara i så fall har jag ingen aning om. Tanken att inte veta vad man kommer göra eller var man kommer bo om ett halvår är lite svårbeskrivlig. På ett sätt är det läskigt. På ett sätt är det spännande. Kanske bor vi alla kvar i Malmö och läser på Komvux och jobbar på något slumpartat ställe. Eller så kanske vi alla är ute i den vida världen och sprider våra "the gang-erfarenheter" över hela jorden. Kanske är detta gångna året inget alls i jämförelse med det kommande året.