Mitt liv sett från min sida glaset.

Nu i sista terminen på gymnasiet-tider är det mycket som händer. Vi får betyg nu i kurser vi avslutat förra terminen. Vi får handskas med lärare som inte lyssnar, en rektor som inte kan ha fel, en skola som blir sämre och sämre och krav som bir större och större. Att veta vad man ligger på i de pågående kurserna är hopplöst då prov och labbrapporter sedan ettår tillbaka inte har blivit rättade och betygsatta. Och att ta upp det med lärarna innebär att man får en utskällning över att man inte jobbar som man ska under den egna arbetstiden. När man sedan går till syon som ska hjälpa en med ansökningarna till högskolestudier blir man åter påmind om att man aldrig kan anta att man får hjälp från skolan. Det som man trodde att en syo faktiskt var till för, d.v.s. att jälpa en i det ofantligt stora oh otroligt komplicerade ansökningshavet, inser man snart att det var lite smart som att tro på drakar och jultomten. För inte är syon heller till någon hjälp. Istället får man sitta och leta runt på de olika skolornas hemsidor och försöka hitta var alla saker finns. Bara en sån sak som att hitta ansökningsblanketter på de danska universitetens hemsidor är oerhört klurigt då man inte alls är insatt. Samtidigt börjar man inse att de planer och hopp man haft om ens liv efter gymnasiet ntagligen kommer drunkna under besvikelsen över att inte alls få det snittet man behöver för att komma i på utbildningarna. Är man en sån människa som tycker att man sa ta upp de saker som är fel och försöka göra något åt dem så möts man direkt med problemet att det inte finns någon att gå till med problemen. För ingen bryr sig. Alla man har något problem att ta upp med är antingen för upptagna med självömkan eller har för stort ego för att ta emot konstruktiv kritik. Eller så är de både och. Skulle man ta upp något med en lärare så sprids det idare till nästa lärare som om man har snackat skit om den. Så här sitter man nu. Helt förvirrad av alla ansökningsblanketter som ska fyllas i till alla olika skolor, med ont om tid för alla saker man måste hinna med. Här sitter man nu och bara längtar tills den dagen då vi sjunger "Vi har tagit studenten" och skålar och har oss över glädjen att slippa allt vad skola heter, i alla fall ett litet tag.