Mitt liv sett från min sida glaset.

Idag åt jag lunch i skolan.
Sedan åkte jag hem med tårarna bakom ögonlocken och en känsla av hopplöshet.
Cykelturen hem gick ganska särtfritt rent vädermässigt.
Vädret passade mig.
Idag är det superdimmigt i hela stan och regnet bara hänger i luften.
Så känner jag mig.
Verkligen precis.
Då och då kommer tårarna fram lite och jag känner mig ännu mer lost.
Precis som vattendropparna som föll genom dimman, ner på mig, lite då och då.
Mest av allt tror jag att det gör mig förtvivlad att ingen märker att jag inte mår bra.
Att alla godtar min förklaring till varför jag inte är på humör för att skämta med att jag är trött.
De som ens märker att jag inte är mig själv.
För det är jag inte.
Jag är trött mest hela tiden.
Oavsett hur mycket eller hur lite jag sover.
Jag känner mig oerhört utanför och ensam.
Jag är trött på folk.
Jag är trött på att hela tiden ehöva planera framåt.
Att jag hela tiden på ett elelr annat sätt går och funderar över hur jag ska göra när skolan slutar.
Jag är trött på all ovisshet.
Jag är trött på folk som är spydiga och inte kan inse att de gör fel.
Jag är trött på folk som över allt annat vill behålla sin värdighet och därför inte kan säga ett litet fnuttigt förlåt.
Jag känner en enorm förtvivlan över att Mattias inte lever längre.
En väldigt enormt förtvilan.
Jag känner mig lämnad ensam då folk verkar tro att efter tre månader så är sorgen borta.
Därför kan de bara låtsas som om inget har hänt.
Jag är trött på att folk säger sig vara mina vänner, och sedan inte verkar bry sig.

Detta är anledningen till att jag är konstig nu för tiden.
Detta är anledningen till att jag inte orkar skämta.
Detta är anledningen till att jag mår som jag gör.
Detta, kära vänner, och inte några sömnlösa nätter.