Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är verkligen helt felvriden nu.
Jag är en tonåring som verkar ha blivit helt fel.

Just nu trivs jag i skolan.
Med lektionerna.
Jag älskar lektionerna och tycker det är skitkul med allt vi håller på med.
Detta är verkligen ett pbl med delar som jag älskar.
För övrigt känner jag mig lost i skolan.
Fel.
Det känns som att jag har missat en termin och förlorat min plats.
Jag känner mig lite som en herrelös hund at the moment.
Jag irrar mest omkring utan att riktigt ha nån stans att ta vägen.

Och just nu är jag dessutom i en allmän svacka.
Jag är fast i mina tankar, även om det jag tänker på varierar under dagen.
Jag har svårt att komma ur det.
Jag är trött och hängig.
Och jag är trött på att komma in i såna här perioder.

Jag behöver vila...

Jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.
Tankarna flyger runt och jag blir bara mer och mer knäpp känns det som.
Tanken skrämmer mig nåt enormt.
Bara tanken i sig gör mig svag.

Jag skäms över att vara rädd för det.
Jag skäms för att ens bara tänka det.

Det handlar inte om brist på tillit från min sida.
Det hadlar om situationen.
Och om vart min likadana situation förde mig.

Förlåt.
Verkligen förlåt.
Du gör absolut inget fel.
Det är jag som är aningen knäpp.
Det är mitt problem.
Det är jag som får fightas med mina tankar.
Tyvärr finns det ingen som kan göra sånt åt en.

Är jag på väg att bli som jag absolut inte vill bli?

Jag vet att jag har skrivit om det innan.
Jag vet.
Men nu återkommer samma känsla igen.
Jag är orlig.
Jag blir alltid orolig när jag inte får tag på de jag bryr mig ritkigt mycket om.
När de inte svarar inom den tid de brukar svara.

Jag blir verkligen orolig på riktigt.
Det är skitläskigt.

Jag fattar fortfarande inte varför jag har så dåligt tålamod när det kommer till sånt här.
Eller tålamod är kanske inte det rätta ordet.
Men jag vet inte vad det rätta ordet är så därför får tålamod duga tills vidare.

Jag vet att det inte hjälper det minsta att jag går och oroar mig för allt.
Jag vet att jag lika gärna kan slappna av tills jag vet något.
Men jag kan inte.
Jag är rädd.

Förlåt.

Efter en vecka i Florida med fullt av manniskor runt omkring mig hela tiden inser jag en sak.
Jag klarar inga motgangar alls om jag inte ar for mig sjalv en stund lite da och da.
Jag blir sjukt svag psykiskt och helt i obalans.

Fraga mig inte varfor.
Kanske haller jag pa att bli sjuk ocksa med mina konstanta nysningar.
Ellre kanske det bara ar nagot annat fel pa mig.
Men de senaste dagarna har jag inte funkat som jag ska.
Tararna ligger inte langt inne och jag vet att minsta lilla grej kan fa mig att bara vilja springa ivag en stund.
Jagt forstar det inte alls sjalv.
Och ingen annan kan nog heller forsta det.
Och det ar frustrerande.

Men jag ska forsoka skarpa mig.
Jag ar ju pa semester.
Jag umgas en massa med en av de som betyder oerhort mycket for mig.
Jag har det ju bra.

Sa varfor ar min kropp och hela jag sa stord?

Jag är en tänkare.
På gott och ont.
Men alla har väl sina speciella sidor.
Speciella egenskaper.
Och kanske är det inte ens så speciellt att vara en tänkare.
Men det är jag iaf.
Oavsett om det gör mig unik eller till en i mängden.

Jag bara kände för att berätta det.

Jag är allmänt en avundsjuk människa.
Jag skäms över det och tycker verkligen att det är en jättedålig egenskap.
Därför försöker jag att dölja det så mycket som möjligt.
Men det retar mig i huvudet (nytt begrepp för min del).
Och jag ska försöka bli bättre.
Jag försöker redan nu.

Förlåt

Har tänkt lite på det här med familj idag.
Eller rättare sagt väldigt mycket.
Har tänkt på min familj.
På andras familjer.
På vad som gör en familj.

Familj är för mig någon som ställer upp för varandra i vått och torrt.
Som alla vet var man har varandra.
Som inte måste träffas hela tiden, men när man träffas så kan man ta upp precis där man slutade sist.
Som alla känner sig hemma i.
Bekväma i.
Där man vet att man kan vara sig själv.

Jag är extremt lyckligt lottad och har en familj som jag verkligen älskar och som jag skulle göra vad som helst för.
Och då menar jag verkligen vad som helst för.
Ja, de som jag räknar som min familj har en alldeles speciell plats hos mig som de alltid kommer ha.
För att även om saker och ting förändras så är en familj alltid en familj.
Föralltid.

Rädsla.
Oro.
Ångest.

Måste.
Kolla.
Upp.

Måste.
Ta.
Tag.
I.
Det.

Hej

Hjälp!
Nästan panik!
Va fan!

Tomt.
Funkar det?
För det är det jag är.
Tom.

Jag är orolig på riktigt nu.
Direkt när jag läste det blev jag nere.
För det är en del av mig som mår dåligt.
Och jag vet inte vad jag kan göra för att ändra på det.
Tyvärr tror jag att det inte finns något alls jag kan göra.
Jag hade verkligen gjort vad som helst för att få denna, som är en del av mig, att må bra.
Att känna sig bra.
Och lycklig.

Jag önskar att denna del ringer mig snart.
Och bara pratar.
Så jag får höra rösten.
Jag önskar verkligen det.
Kan inte beskriva hur mycket jag önskar att telefonen skulle ringa nu till mig och jag skulle få höra rösten.

För jag är orolig.
På riktigt.
Verkligen orolig.

Jag är lite orolig.
Har varit det en liten tid.
Kan inte släppa det och det oroar mig mer och mer för var dag som går.
Jag är faktiskt rädd.

På lördag ska jag cykla till Skanör från Malmö.
Jag ska följa med en bit på denna rutten:
http://www.barncancerfonden.se/content2/index.php?pid=2580

Varför han gör det ser ni här:

http://www.inlinesskanerunt.se/

Varför jag gör det?
För att det är något jag verkligen känner för.

Jag är trött.
Riktigt sömnig.
Har varit det hela dagen.
Verkligen hela dagen.
Men jag ska inte sova än.
Jag ska vänta på att få prata i telefon.
Jag vill vänta på att få prata i telefon.
För jag är orolig för din oro.
Vill inte att du ska vara ledsen eller nere.

Idag har varit en allmänt faktiskt dålig dag.
Verkligen dålig.
Och hur mycket suger det inte att vara skoltrött, ja kanske tom skoldeprimerad, efter två dagar?
Jag känner mig fel i klassen.
Och det är inte kul.
Känner mig borta från allt.
Jag har alltid varit en väldigt känslig männniska och har alltid haft lätt för att övertolka saker.
Men det är verkligen inget trevligt humör jag haft idag och igår när jag gått ut från skolan.
Jag vill ha kul där.
Jag vill känna mig med.
På rätt plats.
Jag vill känna mig rätt.

Just nu känner jag mig bara fel.

Efter skolan var jag halvvägs hem när jag bestämde mig för att cykla till kyrkogården istället.
Jag ville inte ha tid för att tänka egentligen.
Men det fick mig att tänka på annat iaf.
Halvvägs till kyrkogården kom jag på att jag skulle till kyrkogården på kvällen sedan igen.
Det var morfars födelsedag idag.
Han skulle fyllt / fyllde 90 år.
Men jag ville vara på kyrkogården själv så jag stack dit då ändå.
Jag tycker om att vara på kyrkogården.
Inte för att det är någon plats med bra tankar egentligen.
Fy sate vad det inte är bra tankar där egentligen.

Men det är på något sätt harmoniskt.
Man får vara där ensam, ifred, och ändå känna att man har något kring sig.
Så känner jag där iaf.
Så jag la mig vid Mattias plats (jag kan inte säga det där ordet. Kan verkligen inte. Inte i samma mening iaf.).
Där låg jag på gräset och lyssnade på musik och skrev lite smått.
Det är en plats jag känner mig på ett speciellt sätt på.
Det går inte att förklara.
Och det är både en bra och en dålig känsla.
Men något gör att jag ändå tycker om känslan.
Eller så är det helt enkelt det att jag känner mig lite närmre Mattias, och mofar, när jag är där.
Jag åker ju faktiskt dit för att minnas dem.

Jag hann inte hem innan de andra i släkten skulle dit så jag stack till mormor direkt efter att ha varit där i typ 1½ timme.
Där firade vi morfar.
Jag saknar honom.
Han var den bästa morfar jag kan tänka mig.

När jag cyklade till kyrkogården önskade jag mig en liten regnskur.
AV sommarregn.
Jag saknade att cykla i regnet och kunna se ut hur som helt för att folk ändå inte ser en.
Jag saknade att ha regnet som sköljde bort tårarna.
För ingen känsla är så underbar och samtidigt jobbig som när man cyklar i ösregn i förtvivlan.
Det är något som jag, när jag tänker när jag skriver, inser att jag nog inte saknar.
För jag vill inte vara förtvivlad.
Men idag hade regnet nog behövts.
För idag är en sån dag.

Jag saknar.

Jag är inte orolig längre.
Jag är glad nu.
Lättad.
Det är skönt.

Sitter mest och blir mer och mer nervös.
Är orolig.
Brukar inte bli det så.
Men idag är jag verkligen orolig.
Det hade räckt med att jag hade fått höra ett enda ord, vilket som, för att jag skulle kunna slappna av igen.
Men än har jag inte hört något.
Och det gör mig faktiskt orolig.
Jag är den tyn som låter tankarna skena iväg alldeles för mycket oftsast.
Det gör jag nu.
Jag vill bara veta att allt är okej.
Snälla låt allt vara okej.

Jag har ont i huvudet.
Och ögonen.
Av att jag har gråtit idag.
Jag visste det.
Jag kan inte hålla tårarna borta när jag ser den filmen.
Idag forsade de fram mer än de har gjort tidigare gånger.
Idag rann tårarna ner för kinden utan att jag käned dem lämna ögat.

Det kanske är något fel på mig.
Men jag tycker det är skönt att gråta.
Ibland iaf.
Det är någon slags lättnande känsla det inger ibland.
Som att lätta på känslotrycket.
Som att våga låta känslorna komma fram ritkigt.

Jag tycker om när jag gråter till filmer.
När jag för en stund känner som de gör.
När det känns som att jag förstår.
Eller att jag bara känner också.

Jag tycker om när filmer berör mig så mycket.
När jag går ifrån soffan med en tankeställare.
Och våta kinder.
när man kan leva med i det helvete de ibland har.
Och sedan bara stänga av tv:n och gå tillbaka till att åter leva sitt eget liv.

Jag tycker om när filmer får mig att helt glömma allt runt omkring mig.

Jag tycker om när jag glömmer allt runtomkring mig för en stund.
När jag bara är.

Efter att ha sett den ikväll behöll jag den sinnesstämningen.
Har fortfarande kvar den faktiskt.
Kan ha att göra med att jag lyssnar ppå ledmotivet om och om igen.
Det känns bra.
Det känns sorgligt.
Men bra.

Ibland känns det bra när jag får lyssna på sorgliga låtar eller se sorgliga filmer.
När jag förstår.
När det känns som att de hade förstått tillbaka.
På ett sätt som är svårt att förklara.

När jag skriver ett sånt här inlägg kan jag lika gärna berätta en sak.
Som jag inte tycker om att prata om för att folk tycker inte om att höra det.
Folk vet inte vad jag menar med det.
Jag menar inget speciellt med det.
Jag menar inte att någon ska läsa mellan raderna.
Jag menar bara det jag säger.
När jag säger detta iaf.

För jag tycker om att lyssna ut låtar.
Låtar som jag vill att folk ska lyssna på och minnas mig med när jag är borta.
Jag har en del nu.
Några uppskrivna.
Andra bara i mitt huvud.
Låtar som jag hoppas folk ska känna passar ihop med deras relation med mig.
Låtar jag vill att folk ska känna passar ihop med den jag var.
Jag tänker ofta på hur saker och ting kommer se ut utan mig.
Hur de hade sett ut om jag hade försvunnit nu.

Ibland undrar jag varför jag tänker så.
Varför jag, som är en optimist, tänker så.
Men så kommer jag på.
Att jag är inte pesimistisk när jag tänker så.
Jag är faktiskt optimistisk.
För det jag mest tänker på när jag föresteäller mig att jag inte finns längre.
Är hur folk gör för att minnas mig.
Och hur folk minns mig.
Och det är det jag strävar efter.
Att folk ska minnas mig.
Att folk ska tänka efter och inse att jag har haft en betydande plats i deras liv.
Jag vill ha en betydandeplats i folks liv.

Jag tänker på detta ibland.
Inte allt för ofta.
Inte allt för sällan heller.
Utan när det känns rätt.
När jag behöver det.
Då tänker jag.
Då gråter jag ibland också.
Inte glädjetårar.
Men sköna tårar.
Rensande tårar.
Som jag låter flöda fritt.

Ibland undrar jag.
Undrar hur jag hade varit om jag inte hade gått igenom vad jag har gått igenom.
Vad jag hade gjort.
Vem jag hade varit.

Ibland undrar folk hur man klarar av det.
Det undrar jag med ibland.
Ibland klarar man inte av det.

Ibland förstår inte folk.
Ibland vill folk inte försöka förstå.
Ibland kan inte ens jag förstå.

Ibland önskar jag att jag hade makt.
Makt att göra så att sånt aldrig sker.
Makt att ta tillbaka alla saknade.

Ibland önskar jag att det var enklare att prata om.
Ibland önskar jag att fler vågade prata.
Ibland vill jag bara prata.

Ibland önskar jag att jag kunde hjälpa.
Att jag kunde göra det som behövdes.
Att jag kunde finnas där bättre.

Ibland vill jag att folk ska förstå.
Att folk inte låtsas som ingenting.
Att folk vågar se på en när man väl nämner det som hänt.

Ibland vill man bara försvinna...

De flesta människor har saker de håller hemligt.
Saker de inte berättar för någon.
Nästan ingen iaf.
Men om nu alla har en hemlighet.
En mörk sanning.
Vad är min?
Jag kan verkligen inte komma på något jag håller hemligt.
Någon djup sanning som inga vet.
Det är väl bra?
Eller?

Jag pratade om det i helgen.
Mitt problem att inte kunna lita på folk.
Lita på folk i allmänhet.
Jag tror inte på att man kan lita på någon helt och hållet.
Kan man det har man en enorm tur.
Eller jag tror rättare sagt att man inte ska lita på någon helt och hållet.
För folk sviker, folk förändras och folk är inte alltid de man tror de är.
Jag är rädd för vad folk kan göra med den information de får av mig.
Jag är rädd för att bli sviken.
Jag vågar därför aldrig lita fullständigt på folk.
Jag kan berätta mycket för dem.
Mycket jag inte hade berättat för andra.
Men jag har ändå svårt att lita på dem.
Inget illa menat mot mina vänner.
Det är inte er det är fel på, det är mig.
Jag tror att jag ska försöka komma på var detta kommer ifrån också.
Kan vara bra att veta.

Fast egentligen tror jag att man ska försöka lita på folk.
För det är inte värt det heller att gå och vara rädd för att bli sårad eller sviken.
Och jag vill ju vara en sån person som folk verkligen litar på.
Borde inte jag då också försöka lita på folk?

Usch, det är så många borden och måsten.

Jag vet dock att jag har börjat våga lita mer på folk igen.
Och vem vet, kanske kommer jag snart våga lita helt och hållet.
Jag har insett att världen går inte under oavsett vad som händer mig.
Även om man ibland vill tro det.
Fast då hade ingen kunnat komma ihåg mig efter att jag försvunnit.
Så det kanske inte hade varit helt bra heller.

Fast hela grejen med allt detta är att jag har lärt mig att man aldrig kan ta saker eller personer för givet.
Jag vet att saker förändras vare sig man vill eller inte.
Ibland till det bättre.
Ibland till det sämre.
Fast jag har oftast tron att allt ont leder till något gott.

Gud vad jag svamlar nu.

Och bara för att erkänna det för alla nu så är jag en rädd liten fegis som inte riktigt vågar vara ensam hemma.
Nu är det ljust ute så det är okej än så länge.
Men jag räds den stund då det blir mörkt ute.
Jag fick ringa mamma för att våga gå ner i källaren.
Fast det hade jag nog ändå gjort.
Eller tvingat Lollo med mig ner.
Antagligen det sista.
Men det kunde jag inte idag.
Jag är feg!

Hej.