Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är trött.
Riktigt sömnig.
Har varit det hela dagen.
Verkligen hela dagen.
Men jag ska inte sova än.
Jag ska vänta på att få prata i telefon.
Jag vill vänta på att få prata i telefon.
För jag är orolig för din oro.
Vill inte att du ska vara ledsen eller nere.

Idag har varit en allmänt faktiskt dålig dag.
Verkligen dålig.
Och hur mycket suger det inte att vara skoltrött, ja kanske tom skoldeprimerad, efter två dagar?
Jag känner mig fel i klassen.
Och det är inte kul.
Känner mig borta från allt.
Jag har alltid varit en väldigt känslig männniska och har alltid haft lätt för att övertolka saker.
Men det är verkligen inget trevligt humör jag haft idag och igår när jag gått ut från skolan.
Jag vill ha kul där.
Jag vill känna mig med.
På rätt plats.
Jag vill känna mig rätt.

Just nu känner jag mig bara fel.

Efter skolan var jag halvvägs hem när jag bestämde mig för att cykla till kyrkogården istället.
Jag ville inte ha tid för att tänka egentligen.
Men det fick mig att tänka på annat iaf.
Halvvägs till kyrkogården kom jag på att jag skulle till kyrkogården på kvällen sedan igen.
Det var morfars födelsedag idag.
Han skulle fyllt / fyllde 90 år.
Men jag ville vara på kyrkogården själv så jag stack dit då ändå.
Jag tycker om att vara på kyrkogården.
Inte för att det är någon plats med bra tankar egentligen.
Fy sate vad det inte är bra tankar där egentligen.

Men det är på något sätt harmoniskt.
Man får vara där ensam, ifred, och ändå känna att man har något kring sig.
Så känner jag där iaf.
Så jag la mig vid Mattias plats (jag kan inte säga det där ordet. Kan verkligen inte. Inte i samma mening iaf.).
Där låg jag på gräset och lyssnade på musik och skrev lite smått.
Det är en plats jag känner mig på ett speciellt sätt på.
Det går inte att förklara.
Och det är både en bra och en dålig känsla.
Men något gör att jag ändå tycker om känslan.
Eller så är det helt enkelt det att jag känner mig lite närmre Mattias, och mofar, när jag är där.
Jag åker ju faktiskt dit för att minnas dem.

Jag hann inte hem innan de andra i släkten skulle dit så jag stack till mormor direkt efter att ha varit där i typ 1½ timme.
Där firade vi morfar.
Jag saknar honom.
Han var den bästa morfar jag kan tänka mig.

När jag cyklade till kyrkogården önskade jag mig en liten regnskur.
AV sommarregn.
Jag saknade att cykla i regnet och kunna se ut hur som helt för att folk ändå inte ser en.
Jag saknade att ha regnet som sköljde bort tårarna.
För ingen känsla är så underbar och samtidigt jobbig som när man cyklar i ösregn i förtvivlan.
Det är något som jag, när jag tänker när jag skriver, inser att jag nog inte saknar.
För jag vill inte vara förtvivlad.
Men idag hade regnet nog behövts.
För idag är en sån dag.

Jag saknar.