Eveybody has a secret.
De flesta människor har saker de håller hemligt.
Saker de inte berättar för någon.
Nästan ingen iaf.
Men om nu alla har en hemlighet.
En mörk sanning.
Vad är min?
Jag kan verkligen inte komma på något jag håller hemligt.
Någon djup sanning som inga vet.
Det är väl bra?
Eller?
Jag pratade om det i helgen.
Mitt problem att inte kunna lita på folk.
Lita på folk i allmänhet.
Jag tror inte på att man kan lita på någon helt och hållet.
Kan man det har man en enorm tur.
Eller jag tror rättare sagt att man inte ska lita på någon helt och hållet.
För folk sviker, folk förändras och folk är inte alltid de man tror de är.
Jag är rädd för vad folk kan göra med den information de får av mig.
Jag är rädd för att bli sviken.
Jag vågar därför aldrig lita fullständigt på folk.
Jag kan berätta mycket för dem.
Mycket jag inte hade berättat för andra.
Men jag har ändå svårt att lita på dem.
Inget illa menat mot mina vänner.
Det är inte er det är fel på, det är mig.
Jag tror att jag ska försöka komma på var detta kommer ifrån också.
Kan vara bra att veta.
Fast egentligen tror jag att man ska försöka lita på folk.
För det är inte värt det heller att gå och vara rädd för att bli sårad eller sviken.
Och jag vill ju vara en sån person som folk verkligen litar på.
Borde inte jag då också försöka lita på folk?
Usch, det är så många borden och måsten.
Jag vet dock att jag har börjat våga lita mer på folk igen.
Och vem vet, kanske kommer jag snart våga lita helt och hållet.
Jag har insett att världen går inte under oavsett vad som händer mig.
Även om man ibland vill tro det.
Fast då hade ingen kunnat komma ihåg mig efter att jag försvunnit.
Så det kanske inte hade varit helt bra heller.
Fast hela grejen med allt detta är att jag har lärt mig att man aldrig kan ta saker eller personer för givet.
Jag vet att saker förändras vare sig man vill eller inte.
Ibland till det bättre.
Ibland till det sämre.
Fast jag har oftast tron att allt ont leder till något gott.
Gud vad jag svamlar nu.
Och bara för att erkänna det för alla nu så är jag en rädd liten fegis som inte riktigt vågar vara ensam hemma.
Nu är det ljust ute så det är okej än så länge.
Men jag räds den stund då det blir mörkt ute.
Jag fick ringa mamma för att våga gå ner i källaren.
Fast det hade jag nog ändå gjort.
Eller tvingat Lollo med mig ner.
Antagligen det sista.
Men det kunde jag inte idag.
Jag är feg!
Hej.
