Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag har ont i huvudet.
Och ögonen.
Av att jag har gråtit idag.
Jag visste det.
Jag kan inte hålla tårarna borta när jag ser den filmen.
Idag forsade de fram mer än de har gjort tidigare gånger.
Idag rann tårarna ner för kinden utan att jag käned dem lämna ögat.

Det kanske är något fel på mig.
Men jag tycker det är skönt att gråta.
Ibland iaf.
Det är någon slags lättnande känsla det inger ibland.
Som att lätta på känslotrycket.
Som att våga låta känslorna komma fram ritkigt.

Jag tycker om när jag gråter till filmer.
När jag för en stund känner som de gör.
När det känns som att jag förstår.
Eller att jag bara känner också.

Jag tycker om när filmer berör mig så mycket.
När jag går ifrån soffan med en tankeställare.
Och våta kinder.
när man kan leva med i det helvete de ibland har.
Och sedan bara stänga av tv:n och gå tillbaka till att åter leva sitt eget liv.

Jag tycker om när filmer får mig att helt glömma allt runt omkring mig.

Jag tycker om när jag glömmer allt runtomkring mig för en stund.
När jag bara är.

Efter att ha sett den ikväll behöll jag den sinnesstämningen.
Har fortfarande kvar den faktiskt.
Kan ha att göra med att jag lyssnar ppå ledmotivet om och om igen.
Det känns bra.
Det känns sorgligt.
Men bra.

Ibland känns det bra när jag får lyssna på sorgliga låtar eller se sorgliga filmer.
När jag förstår.
När det känns som att de hade förstått tillbaka.
På ett sätt som är svårt att förklara.

När jag skriver ett sånt här inlägg kan jag lika gärna berätta en sak.
Som jag inte tycker om att prata om för att folk tycker inte om att höra det.
Folk vet inte vad jag menar med det.
Jag menar inget speciellt med det.
Jag menar inte att någon ska läsa mellan raderna.
Jag menar bara det jag säger.
När jag säger detta iaf.

För jag tycker om att lyssna ut låtar.
Låtar som jag vill att folk ska lyssna på och minnas mig med när jag är borta.
Jag har en del nu.
Några uppskrivna.
Andra bara i mitt huvud.
Låtar som jag hoppas folk ska känna passar ihop med deras relation med mig.
Låtar jag vill att folk ska känna passar ihop med den jag var.
Jag tänker ofta på hur saker och ting kommer se ut utan mig.
Hur de hade sett ut om jag hade försvunnit nu.

Ibland undrar jag varför jag tänker så.
Varför jag, som är en optimist, tänker så.
Men så kommer jag på.
Att jag är inte pesimistisk när jag tänker så.
Jag är faktiskt optimistisk.
För det jag mest tänker på när jag föresteäller mig att jag inte finns längre.
Är hur folk gör för att minnas mig.
Och hur folk minns mig.
Och det är det jag strävar efter.
Att folk ska minnas mig.
Att folk ska tänka efter och inse att jag har haft en betydande plats i deras liv.
Jag vill ha en betydandeplats i folks liv.

Jag tänker på detta ibland.
Inte allt för ofta.
Inte allt för sällan heller.
Utan när det känns rätt.
När jag behöver det.
Då tänker jag.
Då gråter jag ibland också.
Inte glädjetårar.
Men sköna tårar.
Rensande tårar.
Som jag låter flöda fritt.