Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag vet att jag har skrivit om det innan.
Jag vet.
Men nu återkommer samma känsla igen.
Jag är orlig.
Jag blir alltid orolig när jag inte får tag på de jag bryr mig ritkigt mycket om.
När de inte svarar inom den tid de brukar svara.

Jag blir verkligen orolig på riktigt.
Det är skitläskigt.

Jag fattar fortfarande inte varför jag har så dåligt tålamod när det kommer till sånt här.
Eller tålamod är kanske inte det rätta ordet.
Men jag vet inte vad det rätta ordet är så därför får tålamod duga tills vidare.

Jag vet att det inte hjälper det minsta att jag går och oroar mig för allt.
Jag vet att jag lika gärna kan slappna av tills jag vet något.
Men jag kan inte.
Jag är rädd.

Förlåt.