Mitt liv sett från min sida glaset.

Efter att ha snokat runt lite på facebook kom jag att tänka på hur vissa personer aldrig slutar ge en viss känsla. Vissa räcker det med att man hör namnet på för att vilja spotta dem i ansiktet och få dem att inse vilka idioter de är. Andra blir man glad bara av att se en bild på. Sen finns det de som får en att känna sig sådär liten och patetisk igen. Som man på ett sätt vill träffa igen och visa hur mycket man har förändrats och vuxit, men som man på ett annat sätt inte vet om man hade vågat träffa pga risken att trilla ner på botten igen. Personer som inte förtjänar att få en att känna så men som ändå gör det. Och då känner man sig sådär riktigt liten och hjälplös ännu en gång. Samtidigt går det itne att förneka att även de personerna har bidragit till den man är idag. För utan alla snedsteg man tagit i livet så hade man nog inte stått (eller suttit) här som den person man är idag. Så kanske är det bästa att försöka att inte bry sig om de som får en att må dåligt och istället lägga all energi på de som får en att må bra. För när allt kommer till kritan så är det viktigaste att man är lycklig!