Mitt liv sett från min sida glaset.

Idag gick jag för första gången någonsin hem från jobb för att jag mådde skit.
Jag kom till jobb långt innan jag skulle börja för jag och P var och fikade och det var sjukt mycket folk på stan så vi stack till jobb och segade där efter fikan istället för att gå på stan.
När vi hade beställt vår mat började jag få ont i magen.
Efter det blev det bara värre och värre.
Jag kunde inte äta något alls och lade mig ner på golvet i personalrummet.
Då är det rätt illa.
Tog piller tom.
Då är det också illa.
Och alla som har umgåtts mycket med mig har nog fått lära sig att när jag får ont i magen så får jag ont i magen.
Det är inget snack om saken då.
Så där satt jag på jobb med världens magsmärtor och skulle börja jobba.
Pillerna verkade inte ens.
Så jag kommer in i restaurangen, jobbar i tio minuter varav fem spenderas i ett rum intill allt för att jag skulle försöka tränga undan tårarna som började tränga fram.
Då insåg jag att det inte funkade att jobba så.
Så jag går ut, säger till ledaren för kvällen att jag inte klarar av detta och börjar gråta mitt i restaurangen.
Som tur var var vi många i personalen så det var nog inte hela världen att jag gick (även om jag gärna vill tro att allt funkar mycket bättre när jag är där).
Så jag gick enr igen, bytte om och stack hem.
Hemma hade vi såklart gäster men de sa jag inte hej på förrän sådär en två timamr efter att jag kommit hem.
Väldigt socialt.

Men nu är det bättre iaf.
Så bra att jag sitter och retar mig över att jag fick gå hem för att då kan jag inte sticka ut ikväll.
För att nu har jag blivit festsugen.
Fast jag är nog inte det egentligen.
Inte idag,
För jag mår än inte bra.
Men allt är ju relativt och smärta är ju i allra högsta grad relativt.

Nu ska jag snart sova för jag har öppning imorgon.
Vilket gör att det kanske är bra att jag inte stack ut ikväll...