Mitt liv sett från min sida glaset.

Igår blev jag rätt besviken.
Det pratas mycket om vad man ska göra i framtiden bland oss som umgås nu.
Det är mycket som händer och många beslut som ska tas.
Mycket som förändras och ännu mer som kommer förändras.
Det går inte att hindra.
Och kanske är det inte så dåligt egentligen heller.
Det är inte så många som vet vad devill hålla på med.
Eller som har några direkta planer efter gymnasiet.
Det känns sjukt skönt att ha det faktiskt.
För mig är det stora ploblemet, som faktiskt är rätt stort, hur jag ska ta mig till mitt mål.
För det krävs rätt mycket för mig att nå mitt mål.
Som jag ska nå på något sätt.
Helst ska jag ha 20,0 i snitt i betyg och 2,0 på högskoleprovet.
Då kan jag börja hoppas på en plats i Sverige.
Med erfarenhet inom vårdyrket kan jag kanske, kanske hoppas lite mer.
Alltså, min passion och min stora övertygelse om att jag ska nå mitt mål räcker inte för att ge mig den riktiga chansen.
Inte heller mina betyg, som faktiskt inte är helt värdelösa.
Hade jag sökt in på dem hade de på skolorna bara hånskrattat åt mig och undrat vad det var för idiot som trodde att hon hade chans att komma in på något under 20,0.
Alltså måste jag iaf spendera första året efter gymnasiet på att läsa upp de betyg som behövs läsas upp.
Om jag inte väljer att läsa i Polen.
Där jag garanterat kommer in.
Men som dock ligger i Polen.
Och inte lockar mig skitmycket längre.

Alltså behöver jag ha så bra betyg som möjligt.
Alltså är allt under MVG dåligt för mig.
För det innebär att jag är ett steg längre från mitt mål.
Alltså blir jag nere om jag får VG på ett prov.
Och G är döden.
Det är inte för att jag inte inser att VG inte är så dåligt som jag får det att låta som.
Det är för att det drar mig bort från mitt stora mål.
Min stora passion.
Att hjälpa folk som verkligen behöver det.
När de behöver hjälp och stöd som mest.
Alltså blir jag nere och besviken när folk klagar på att jag inte blir nöjd med ett VG.
Alltså sårar det mig när folk som står mig nära inte förstår...