Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag vet att det ibland förväntas av mig att jag ska säga vissa saker.
Att vissa människor vill att jag ska säga något för att de ska må bättre.
Att det ofta förväntas att man kommenterar på ett visst sätt efter vissa historier.
Men jag kan inte säga nåt bara för att säga nåt.
Definitivt inte sånt.
Det är inte så jag är.
Jag vägrar säga saker för att det förväntas att höras av mig.
Jag vägrar säga saker som inte betyder nåt alls om jag inte känner för det.
Snarare får det mig att tiga ännu mer när folk verkligen vill höra nåt sånt.
Då gör jag det även av en principsak.
Jag har inget behov av att prata hela tiden.
Så känner jag att jag inte har nåt att säga så håller jag mer tyst.
Eller känner jag att jag inte vill säga nåt så håller jag också tyst.
Det är vad man kan förvänta sig av mig.
Varken mer.
Eller mindre.
(Även om jag ibland inte orkar bry mig.
Då säger jag nåt neutralt och lämnar sedan ämnet.)