Mitt liv sett från min sida glaset.

Igår var jag som sagt på Wallmanns salonger.
Det var väldigt mysigt och kul.
Och jag mådde som vanligt bra när jag såg folk dansa och sjunga.
Jag vet inte vad det är med mig men den kombinationen, eller det var för sig, gör migg glad.
Sådär innuti tom.

Och varenda gång jag ser och hör sånt föds det nya drömmar i mitt huvud.
Jag vill stå på scen och uppträda.
Underhålla.
Jag vill stå på scen och sjunga och dansa.
Jag vill vara en entertainer.
Jag är lycklig när jag har de drömmarna i huvudet.

Fast så går (slås?) de i kras snabbt igen.
För jag inser att jag ju inte kan sjunga.
Alls.
Och så inser jag att även om jag kanske kan dansa så är jag inte en dansös.
Inte i det skicket jag är i nu iaf.
Fast dansandet hade jag nog kunnat träna upp för att bli bättre.
Men sången är körd.
Och jag hatar det.
Sen visar det sig att pappa, som aldrig någonsin sjunger, tydligen kan sjunga.
Men de generna har han inte spridit vidare till mig.

Så där sitter man och njuter av varje sekunds uppträde.
Och inser att jag aldrig kommer kunna vara en av dem.

Så då får jag sitta hela dagen efter och plugga istället.
För kan jag inte bli en av dem så ska jag minsann bli läkare.