Mitt liv sett från min sida glaset.

Syrenerna går en bit utanför mig.
Har inte brytt mig om att titta efter var.
De har slutat gå nu dessutom.
De gick två gånger.
Antagligen två bilar.
Eller samma som körde tillbaka?
Det lär jag aldrig få reda på.

Kanske hade det med åskan att göra.
Kanske inte.
Det lär jag aldrig få reda på.

Det är lite förundransvärt egentligen.
Hur man kan låta bli att bry sig egentligen.
När man hör en siren reagerar man ibland.
Ibland inte ens det.
Det är ju inte så ovanligt egentligen.
Men ändå är det något som ofta förändrar någon någonstans på något sätt.
Men det tänker man inte ofta på.

Jag gör heller inte det.
Man orkar inte bry sig riktigt.
Man stänger på något sätt av sig själv från vissa saker.
Det finns helt enkelt för mycket att bry sig om.

Ändå förväntar man sig att alla ska bry sig om man själv skulle råka ut för något.
Jag förväntar mig att alla skulle bry sig om jag fick åka ambulans.
Ändå kan jag inte begära det.
För "man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad".
Det lär man sig från tidiga barnsben.

Men som två av mina kära vänner, som jag träffat aldeles för lite under sommaren säger;
Människan är en egoistisk varelse som sätter sig själv i första hand.
De är nog inte de första med att säga det.
Men det stämmer nog.
Eller rättare sagt; Det stämmer, punkt.

Så tänk på det nästa gång ni hör en ambulans.
Eller bara hör en gammal människa berätta samma tråkiga historia som du redan hört tio tusen gånger.
Om det hade varit du, hade inte du velat få lite uppmärksamhet då?

Eller så gör inte det.
Det finns ju egentligen ingen anledning att göra det.
För det är ju redan konstaterat att människan är en egoistisk varlse och man ska ju lita på fakta.

Hej.