Mitt liv sett från min sida glaset.

Imorgon ska jag inte till skolan.
Ska på begravning istället.
Lars begravning.
Jag tycker inte om begravningar.
Eller de är egentligen inte så extremt jobbiga.
Jag ser det inte som ett sista avsked utan snarare en chans för folk att samlas och minnas.
Men det kommer ändå bli jobbigt.
Jag kommer sakna Lars mycket.
Hans skratt som gjorde att man skrattade åt hans historier ven om man inte alls hängde med i vad han sa.
Hans vänliga leende så fort man kom ner på kontoret.
Hans extremt godhjärtade personlighet som sken rakt genom honom.

Jag fattar inte hur folk bara kan försvinna så från oss.

Imorgon är begravningen i samma kyrka som jag var i för elva månader sedan.
På fredag nästa veca är det exakt ett år sedan jag såg Mattias för sista gången.
Tiden går sjukt snabbt.
Jag kan än inte fatta riktigt vad som har hänt.
Jag tror inte jag någonsin riktigt kommer fatta det.
Det är nog kroppen och hjärnans metod för att orka med.
Jag vet inte ens vad jag täner och tycker om fredag nästa vecka.
Om då vi ska samlas hela familjen för att på något sätt minnas ihop.
Jag vet inte alls.
Det är väl helt enkelt att låta dagen komma och se hur den blir.

Hm, jag har ingen aning om varför jag skriver detta egentligen.
Tror att jag kanske vill bevisa min teori om "desperate housewife-sydromet".
En teori som jag tror stenhårt på faktiskt.
Jag tror att alla familjer har någonting som de inte visar genom fasaden.
Olika saker.
Olika erfarenheter.
Och olika problem.

Det lät mycket mer deprimerande än jag egentligen menade.
Det är ju våra erfarenheter och upplevelser som gör oss till dem vi är.

Nä nu ska jag snacka lite mer med Anders.
Det är riktigt mysigt när han bor hemma såhär någon dag.

Hej.