Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag tror att jag egentligen hade gjort mig bäst som erimit eller nåt sånt.
Kanske ensam människa bland en massa djur i djungeln - fast jag är ju iof rädd för djur så det hade nog inte gått så bra.
Men utan en massa som kan klydda till det.
Eller gå mig på nerverna.
För just nu är jag väldigt trött på hur folk klyddar till det och spelar falskspel.
Och är det något jag ogillar så är det falskspel!

Ibland undrar jag vad sjutton jag håller på med. Vart jag vill komma med med allt. Fast sen slutar det med att jag kommer fram till att jag inte vill komma nånstans med det. Eller någonstans kan jag gärna komma men jag siktar inte på något speciellt. Och det är det bästa. Jag lever för dagen. Jag kanske ångrar något jag har gjort sjukt mycket eller är extremt nervös inför något som komma skall men jag lever ändå mestadels för dagen. Eller kanske natten om man ska vara mer tidskorrekt. Men den känslan av att leva för dagen och göra det bästa av den är den bästa som finns! När man kan låta bli att tänka på allt runtomkring och bara fokusera på det som gäller för tillfället. Så vill jag känna oftare.

Något har förändrats.
Var förändringen har skett vet jag inte men det är en klar förändring.
Bra eller dåligt?
Konstigt iaf.

Jag är nog världsbäst på att plötsligt må dåligt av ingenting...

Idag när jag cyklade hem från jobb blev jag plötsligt rädd. Jag har inte cyklat på länge, än mindre i mörker, men jag cyklade på och sjöng med i musiken när jag plötsligt fick en riktigt äcklig känsla av vad som skulle kunna hända mig där jag cyklade. Jag har ingen aning om varför jag plötsligt började tänka så men jag började tänka att mitt liv skulle kunna vara över där och då. Det lustiga i det hela var dock att jag var inte rädd för att dö, utan istället rädd för allt jag skulle gå miste om. För allt jag inte skulle få vara med om.

Det fick mig att inse hur mycket jag faktiskt ser fram emot just nu!


Föresten så har jag blivit faster igen. Till en liten flicka!

Efter att ha snokat runt lite på facebook kom jag att tänka på hur vissa personer aldrig slutar ge en viss känsla. Vissa räcker det med att man hör namnet på för att vilja spotta dem i ansiktet och få dem att inse vilka idioter de är. Andra blir man glad bara av att se en bild på. Sen finns det de som får en att känna sig sådär liten och patetisk igen. Som man på ett sätt vill träffa igen och visa hur mycket man har förändrats och vuxit, men som man på ett annat sätt inte vet om man hade vågat träffa pga risken att trilla ner på botten igen. Personer som inte förtjänar att få en att känna så men som ändå gör det. Och då känner man sig sådär riktigt liten och hjälplös ännu en gång. Samtidigt går det itne att förneka att även de personerna har bidragit till den man är idag. För utan alla snedsteg man tagit i livet så hade man nog inte stått (eller suttit) här som den person man är idag. Så kanske är det bästa att försöka att inte bry sig om de som får en att må dåligt och istället lägga all energi på de som får en att må bra. För när allt kommer till kritan så är det viktigaste att man är lycklig!

Igår sa en på jobb tack för hjälpen och att jag var en ängel som alltid hjälper henne när hon har frågor.
Det fick mig att må bra som tusan.
För jag vill så gärna hjälpa henne så mycket jag bara kan för jag känner igen mig själv sjukt mycket i henne.
I hur stressigt allting var i början.
I hur galet kluriga de där handdatorerna kändes innan man var riktigt van vid dem (och det tog tid).
I hur alla andra verkade känna varandra jättebra när man själv inte kände någon.
Jag har lite mer än en månad kvar på jobb nu.
En och en halv kanske.
Och den sista tiden jag har kvar ska jag vara så grymt duktig och hjälpsam att jag inte kommer bli den där ex-servitrisen som ingen saknar utan så att jag kommer vara den som alla är glada över att se att jag kommer förbi och hälsar på.
Jag är rädd för att komma ur gänget där, speciellt nu när jag verkligen verkligen har kommit in i det.
Jag är nog lite (eller snarare mycket) rädd för att bli bortglömd.
Generellt är jag rädd för att bli bortglömd.
För att bli någon av alla andra som en gång funnits men som inte längre finns.
Jag är rädd för att inte ha gjort intryck på folk.
Och en av mina värsta mardrömmar är nog att bli någon som alla andra.
Varken rolig eller tråkigt.
Varken snäll eller dum.
Varken ful eler snygg.
Utan bara en av alla andra.

Så jag får väl helt enkelt jobba på för att bli ihågkommen som den jag vill bli ihågkommen som!

Jag känner att jag förändras mer och mer efterhand som tiden går.
Jag är en helt annan person, och då menar jag verkligen en helt annan, än jag var för sex år sedan.
Jag har annorlunda beteende, annorlunda syn på saker och framförallt ett annat sätt att ta skit.
Ibland önskar jag att jag hade kunnat gå tillbaka sex år i tiden och vara den person jag är idag istället.
Men den person jag var då har gjort mig till den jag är idag.
För på den tiden var jag feg.
Jag var rädd.
Och jag tog skit som tusan.
Idag hade jag tagit saker på ett anant sätt.
Idag hade jag inte accepterat sånt skitsnack.
Idag hade jag sagt ifrån.
Och idag har jag en annan roll i det jag gör.
Jag är inte längre den där osäkra som hellre är tyst än säger nåt fel.
Jag är snarare den som pratar på som tusan för att jag plötsligt känner för det.
Jag är inte lika rädd för att göra fel och göra bort mig.
Och jag gör nog bort mig oftare nu än innan.
Men jag skäms inte.
Oftast inte iaf.
Jag skrattar åt det, tänker "Ja, dte var väl typiskt mig" och går vidare.
Det gör väl också att jag kommer längre idag.
Jag vågar mer och ser inga egentliga hinder för vad jag kan uppnå.
Det kanske blir lite omvägar och lite blåmärken men på ett eller annat sätt ska jag ta mig dit.

Jag önskar ibland att jag hade kunnat åka fram lite i tiden och se vad jag är för någon då.
Se vad jag har gjort av mitt liv och hur jag har utvecklats.
Men hur kul hade det egentligen varit?
För när allt kommer omkring, hur mycket hade man satsat om man hade vetat hur det skulle sluta?

Nä, jag är nog rätt så nöjd med att leva i nuet och se fram emot morgondagen.
Låter inte det ändå rätt så härligt.

Skriver bara för skrivandets skull nu.
Har inte alls planerat vad jag ska skriva utan låter bara fingrarna glida över tangentbordet.
Men återigen så tar det emot att skriva.
Jag har varken inspiration eller lust att skriva.
Det går mest bara trögt med mitt skrivande här nu för tiden.
Funderar på om jag ska återuppta mitt dagbokssrivande istället.
Men det går så mycket snabbare och enklare att skriva på datorn än för hand.
Sen blir det iof bättre när jag skriver för hand.
Och mer personligt.
Jaja, vi får väl se.

Igår var jag ute och åt trerättersmiddag med ett gäng från jobb.
Vi var på en fransk restaurang som jag inte kan stava till så namnet skippar vi.
Det var visst fransk afton vilket vi fick reda på när vi kom dit.
Fullbokat var dte också så det var tur att vi hade bokat bord.
Jag var rädd för att det skulle bli typ grodlår eller sniglar att äta men det slap vi som tur var.
Istället fick vi jättegod mat, verkligen jättegod mat.
Sällskapet var trevligt också och jag hade en väldigt mysig kväll.
Det är inte alltid man går ut och äter trerättersmiddag.
Måste planera ihop nåt mysigt för the old girlgang innan jag flyttar.
Vill ju göra nåt riktigt mysigt.

Jag börjar föresten bli lite mer nervös inför flytten nu när det börjar närma sig.
Det är bara två månader kvar nu tills jag får rummet och kan börja flytta in lite grejer.
Shit, om tre månader har jag börjat skolan.
Om tre månader är jag läkarstudent och bor i Odense.
Jag kan knappt förstå det.
Om tre månader har jag kommit en bra bit på det som har varit min dröm så länge.

Jag tror inte jag någonsin har hjälpt min syster med skolarbete utan att det har slutat med bråk.
Kort stubin har vi nog båda.
Väldigt kort stubin.
Så nu smälldes det i dörren från hennes rum och vi blev sura på varandra.
Syskonkärlek är väl underbart?!

Jag har tänkt blogga flera gånger idag men har inte vetat vad jag ska skriva.
Har en massa att skriva om egentligen men inte mycket att säga.
Att jag sitter i sitsen jag gör nu är mitt fel och jag har ingen annan att skylla min olycka på än mig själv.
Jag tror att jag är en sån människa som kan gå hela livet, sökandes efter fullständig lycka för att inte inse förrän för sent att jag haft det precis framför mig.
Jag är nog en sån person som inte ser vad alla andra ser.
Förrän det är för sent.
Jag är nog trög...

Natten smyger sig på men jag vill inte sova.
Har inte ens varit vaken i tolv timmar än men ändå är huset redan tyst och nersläckt.
Ensam sitter jag vaken på mitt rum som så många nätter förr.
Jag är en nattmänniska.
Det är på natten jag får tid att tänka.
Tid att bara vara.
Tid att njuta av musik i tystnaden.
Det är under min vakna tid på natten som jag drömmer mig bort.

Jag vill vara den där skrattande tjejen som lyser upp rummet genom mitt leende och humör.
Jag vill vara den där positiva tjejen som gör andra glada bara genom att säga "Hej" och skratta en vänligt skratt.
Jag vill vara någon folk vill umgås med för att jag är glad och positiv.
Jag vill vara en solstråle.
Jag tror att jag kan vara det.
Jag tror faktiskt att jag är den personen ibland.
Men jag är en bergochdalbana.
Är jag glad så är jag jätteglad och hela livet känns udnerbart.
Är jag nere så är jag nere och allt känns som ett helvete.
Jag tror att jag måste hitta tillbaka till den där glada tjejen på nåt sätt.
Inte bara vara sån på dagarna när jag anstränger mig utan vara sån även när jag är själv.
Att le spontant.
Att kunna lyssna på glad musik istället för långsam, ledsam musik.
Jag tror jag ska fråga A. om vi inte ska titta på überromantiska filmer och bara kära ner oss helt galet mycket i dem nån kväll.
Jag vill se "The notebook" och jag vill gråta av mig.
Jag vill hitta en lösning.
Jag vill hitta ett svar.
Jag vill bara vara glad igen.

Förlåt för att jag är vilseledande och svamlande.
Youtubeklipp kan göra det med mig såhär klockan ett på natten.
Ligger och läser citat från "The notebook" och känner att jag måste se den filmen snart.
Verkligen måste.

Men nu ska jag inte skriva mer för då blir det bara ännu mer förvirrande.
God natt.

Idag cyklade jag hem efter jobb.
Det hade regnat en hel del idag så gatorna var blöta.
Och eftersom hösten har kommit på riktigt nu så var det riktigt mörkt ute trots att klockan bara var lite innan sju.
Jag hade musik i öronen och cyklade nästan samma väg som jag alltid cyklar.
(Tog en liten omväg den sista biten för att slippa de läskiga bitarna.)
Och jag mådde bra på det sättet som jag bara kan må när jag är för mig själv.
När jag andas frisk luft (jag är Malmötjej så frisk luft är väl kanske till ganska stor del fylld av avgaser och annat skit men jag var iaf utomhus) och tar mig fram bland lamplyktor och trafik.
Jag känner mig fri då.
Som att jag kan klara vad som helst.
Jag vill alltid känna så.
Regn gör att luften känns ren och fräsch.
Och ny.
Det känns som en nystart när det regnar.
Som om man börjar om på ett tomt blad igen.
Jag hoppas att jag får många såna cykelturer i min nya stad också.
Så att jag kan koppla av där på riktigt.
Jag hoppas att jag trivs i min nya stad.

Antalet läsare jag har har ökat de senaste dagarna när jag har avrit ledsen.
Jag vill se det som att folk vill höra sanningen.
Att min blogg blir mer intressant när jag skriver om hur ledsen jag är än när jag skriver om dagens händelser som inte var speciellt intressanta.
Kanske är det just sanning folk vill ha.
Att veta att jag kommer skriva om hur dåligt jag mår.
För att senare också skriva om hur bra jag mår.
För jag kommer må bra om ett tag igen.
Jag har klarat mig ur de djupaste hål så nog ska jag kunna ta mig ur denna deppperiod på nåt sätt också.
Men kanske är det dags för mig att sluta vandra som katten kring het gröt.
Kanske är det dags för mig att vara helt ärlig.
Att verkligen visa vem jag är och vem jag har varit.
För att ni kan ju följa mig mot den jag ska bli.
(Oj, där blev det djupa saker.)
Men jag ska nog försöka vara ärligare mot läsarna, men framförallt mot mig själv from nu.
Jag hittade ett rosa plastarband idag när jag städade som jag satte på min arm.
Det har jag bestämt att det ska sitta kvar för att jag ska kunna titta på det och tänka att jag en dag kommer lyckas med vad jag har bestämt mig för.
Att jag en del kommer bli lycklig och känna mig hemma där jag befinner mig.
Jag ska titta på det armbandet och veta att jag kan om jag bara bestämmer mig för det.
Jag har ju redan lyckats med det jag trodde skulle bli min svåraste utmaning i livet: att komma in på läkarlinjen i nåt land jag verkligen ville gå i.
Jag ska lyckas och jag ska bli lycklig.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon.
Men någon gång.

Nu ska jag sova för jag är inte ledig imorgon med.
Även om det hade varit skönt som tusan.
Men jobb får mig iaf på andra tankar.

Natti natti.

Idag har jag städat mitt rum.
Har lite (läs en massa) papper kvar att gå igenom men det mesta av det andra är nog klart.
Blir nere mest hela tiden när jag städar dock för allt påminner om det jag inte klarar av att tänka på just nu.
Jag blir bara ledsen och känner mig vilse.
Men det är nog vad vi behöver ändå.
Komma på fötter igen.
Även om hösten känns ovanligt kall...

Jag är klädd för att dansa själv på mitt rum.
Jag har till och med tagit på mig mina gamla jazzdansskor som jag inte använt på år och dar.
Jag skulle dansa omkring lite tänkte jag.
Men så blev det inte.
För jag måste vara på bra humör för att dansa.
Det är jag inte ikväll.
Och ingen musik kan få mig att bli på bättre humör just nu.
Därför får Hallelujah spelas om och om igen i olika versioner.
Den får mig inte på bättre humör, den gör mig snarare ännu ledsnare men skit samma.
Jag orkar itne vara glad ikväll.
Jag är inte på humör för det.

Jag känner mig hur snygg som helst i mina dansskor.
Jag känner mig smidig och dansant som jag älskar att känna mig.
Men när jag försöker ta något danssteg så funkar det itne.
Jag har ingen känsla.
Jag måste tvinga fram dansen och så ska det inte vara.
Det ska vara så att jag inte kan sitta still på stolen utan att hoppa med benen.

Anledningen till att jag är ledsen ikväll är att jag har börjat tänka en del.
På olika saker som gör mig ledsen och besviken på ett sätt.
Jag var på toppenhumör innan idag.
Jag var och fikade med en tjej som jag ska börja med i Odense och trots att vi aldrig träffats innan så satt vi och pratade oavbrutet i tre timmar.
Tiden gick fort som tusan, som den gör när man har kul och jag känner mig mycket tryggare inför att börja där nu när jag iaf har pratat med en som ska börja där.
Jag var jätteglad och lättad.
Men när jag inte alls fick den responsen jag väntat mig när jag ville dela med mig av mitt glada humör och anledningen till det så blev jag ledsen.
Faktiskt lite sårad.

Nu ska jag lyssna på mer deppmusik.
Men ha en trevlig kväll vem ni än är som läser här.

Jag har ont i huvudet.
Har haft det sen lunch idag ungefär.
Och jag är jättelättretad ikväll.
Inte alls på humör för skämt eller nåt över huvudtaget.
Och jag vill inte höra några gliringar eller nåt.
Det är inte alls kul.
Det retar mig mest bara.
Och gör mig ledsen.
Jag känner mig faktiskt ganska nere ikväll.

Det var ett tag sen sist men nu sitter jag här med dig igen.
Du din jobbiga känsla av otillräcklighet.
Av att vara dålig.
Du känsla som jag trodde hade försvunnit för att jag har blivit stark.
Jag tåler mycket nu för tiden.
Men du kommer åt mig när jag är som mest sårbar.
När jag inte orkar stå emot.
Då kryper du in under skinnet och ser till att jag får en känsla av obehag.
Jag känner mig töntig, tråkig, ensam och rädd.
Utan att något egentligen har förändrats.
Jag hatar dig, jobbiga känsla, för du förstör allt.
Du är bara jobbig och jag vill inte ha dig nära mig.
Snälla försvinn!

Sitter på tåget till min älskling nu.
Fick en fönsterplats med bord.
Den är dessutom på rätt håll så jag ser allt på rätt sätt när jag åker.
Det är alltid skönare.
Nu svängde visst tåget för det lutade plötsligt som tusan.
Men det gör inte så mycket.
Nu gungar det lite.
Haha, det är som en väldigt mesig karusell.
Och lång.
Det är lite skönt att åka tåg ibland.
(Ibland blir det bara drygt.)
Jag tycker om att titta ut genom fönstret och se hela landskap åka förbi.
(Eller åker jag förbi landskapen? Allt är väl relativt?!)
Speciellt gillar jag att åka förbi rapsfält.
Det är så fint med de stora gula fälten som bara ser så otroligt fridfulla ut.
Jag gillar öppna landskap.
På dagen.
Jag gillar att åka tåg på dagen.
När man kan se ut.
Så fort det har blivit mörkt så ser man inte någonting alls utanför fänstret.
Då har man inget annat att titta på än det som finns i tåget.
Jag gillar tåget för man får se en massa platser som man aldrig annars skulle sett.
Man tycker väl att jag borde ha sett allt längs järnvägen till älsklingen redan men jag brukar itne kolla ut så väldigt, väldigt mycket.
Det brukar bli att man somnar.
Elelr läser en tidning.
Eller spelar spel i mobilen.
Men man borde verkligen titta ut lite mer.
Extra fint är det när man åker mellan Göteborg och Skövde.
Och tittar ut över Vänern (Jag tror det är Vänern iaf, Geografi är inte direkt min starka sida).
Speciellt när det börjar bli kväll och solen håller på att gå ner.
Då får jag en speciell känsla.
Då känns det som att jag skulle kunna skriva hur många sidor som helst om hur vackert det är.

Idag är det dessutom perfekt väder att åka tåg i.
Det är mulet och inte alls solväder så jag slipper sitta här och tänka på hur brun jag hade kunnat bli om jag legat och solat.
Men imorgon får det gärna vara solväder för då har jag en massa timmar att spendera när Jocke är på jobb.
Så då tänkte jag sola och sedan gå en runda i Skara igen.
I nya delar igen för det var sjukt härligt sist.
Det är en annan grej jag gillar sjukt mycket, att gå omkring med musik i öronen och bara gå omkring på stället jag aldrig varit  innan och utforska nya områden.
Det gillar jag starkt.

Nu saktar tåget in och jag funderar på att gå och se vad de har att bjuda på här i vagnen.
Är det gratis så är det och då ska man utnyttja det tycker jag.
Vad jag är töntig.