Mitt liv sett från min sida glaset.

Natten smyger sig på men jag vill inte sova.
Har inte ens varit vaken i tolv timmar än men ändå är huset redan tyst och nersläckt.
Ensam sitter jag vaken på mitt rum som så många nätter förr.
Jag är en nattmänniska.
Det är på natten jag får tid att tänka.
Tid att bara vara.
Tid att njuta av musik i tystnaden.
Det är under min vakna tid på natten som jag drömmer mig bort.

Jag vill vara den där skrattande tjejen som lyser upp rummet genom mitt leende och humör.
Jag vill vara den där positiva tjejen som gör andra glada bara genom att säga "Hej" och skratta en vänligt skratt.
Jag vill vara någon folk vill umgås med för att jag är glad och positiv.
Jag vill vara en solstråle.
Jag tror att jag kan vara det.
Jag tror faktiskt att jag är den personen ibland.
Men jag är en bergochdalbana.
Är jag glad så är jag jätteglad och hela livet känns udnerbart.
Är jag nere så är jag nere och allt känns som ett helvete.
Jag tror att jag måste hitta tillbaka till den där glada tjejen på nåt sätt.
Inte bara vara sån på dagarna när jag anstränger mig utan vara sån även när jag är själv.
Att le spontant.
Att kunna lyssna på glad musik istället för långsam, ledsam musik.
Jag tror jag ska fråga A. om vi inte ska titta på überromantiska filmer och bara kära ner oss helt galet mycket i dem nån kväll.
Jag vill se "The notebook" och jag vill gråta av mig.
Jag vill hitta en lösning.
Jag vill hitta ett svar.
Jag vill bara vara glad igen.

Förlåt för att jag är vilseledande och svamlande.
Youtubeklipp kan göra det med mig såhär klockan ett på natten.
Ligger och läser citat från "The notebook" och känner att jag måste se den filmen snart.
Verkligen måste.

Men nu ska jag inte skriva mer för då blir det bara ännu mer förvirrande.
God natt.