Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag har en kompis.
Som jag brukar kalla min bästa vän.
En kompis som jag bara har känt ett par år men som det känns som att jag har känt hela mitt liv.
Vi kom varandra väldigt nära väldigt snabbt.
Men nånting är det med vår vänskap.
För den sätts ständigt på prov.
Nu sitter jag hemma efter att ha jobbat.
Skulle gå ut med henne och några andra men det sker sig.
Det gör egentligen det samma för jag mår ändå inte speciellt bra idag.
Men jag är väldigt besviken.
För jag hade faktiskt tänkt gå ut för att hon ville att jag skulle följa med.
Jag blev glad när hon sa att hon ville att jag skulle med ut.
Men när jag har slutat jobb efter slitiga 6 timmar (sålde för nästan 16000 under sex timmar, blev lite stolt) och de inte ens har lämnat förfesten utan ska börja resa på sig tjugo minuter innan de ska träffa mig och bara bussen tar minst en kvart så blir jag väldigt besviken.
Det i kombination med att min studentskiva inte passade in i schemat gör mig väldigt, väldigt besviken.
Inte sur, inte arg, mest bara besviken.
Det är så jag känner det nu.

Vilken kul måndagskväll va?

När man sitter såhär, hemma vid datorn klockan tio i ett på midsommarnatten, känner man sig tråkig.
Jag känner mig tråkig.
Jag hade velat vara med mina kompisar och fest nu.
Hade velat prata och skratta och dansa och ha allmänt kul bara.
Istället har man jobbat en massa timmar, en massa dagar i rad och är helt mörbultad i kroppen.
Hur roligt känns det?

Klockan är fem i två på natten och jag ligger i sängen med min laptop i knät och tittar lite halvt på kitchen nightmare.
Jag är lätt en bättre servitris än dem.
Jag känner mig väldigt duktig när jag ser såna program faktiskt.
Och det är sjukt vad mycket jag har lärt mig på ett halvår.
För egtt halvår var jag en tjej utan någon större arbetserfarenhet (förutom ung i sommar-jobb typ).
Idag är jag en tjej med riktig arbetslivserfarenhet och som faktiskt har servitris som yrke.
Jag har tagit studenten och är inte arbetslös som alla säger.
Och vet ni det bästa med det hela?
Jag tycker faktiskt det är kul att jobba som servitris.
Det är ett yrke som jag inte alls hade tänkt mig att jobba med men som jag verkligen trivs med.
Jag vill vidare förr eller senare men jag trivs bra än så länge.
Jag känner mig faktiskt väldigt duktig som jobbar så mycket som jag gör.
Och snacka om att det kändes härligt att visa upp mina betyg och kunna säga att det faktiskt går väldigt bra att kombinera skola med pojkvän med jobb.
Och att klara av det bra.
Sen var det väldigt kul också att få stipendium som klassens fixare för att jag, K och Rib ixade balen och allt som hade med studenten att göra.
Det var en rätt bra självförtroendeboost.
Och det var kul att få någon riktig uppskattning för det också.

Som sagt är det sent nu och jag har jobbat en massa timmar så detta blir ett väldigt blandat inlägg.
(Klockan är nu 02:07)

Jag tänkte på en sak härom dagen.
Kommer inte ihåg hur jag kom att tänkte på det men det var någonting med att jag pratade med någon om komplex.
Eller kroppsnojor.
Tror det var Jocke jag pratade med.
Iaf.
Jag kom på det att jag har lagt av med det där med kroppsnojor.
Inte för att jag någonsin haft en massa av dem men nu bryr jag mig inte ens om att jag har stora fötter.
Eller nåt sånt.
Jag tror det har att göra med att jag är mycket mer självsäker nu för tiden.
Jag vet att jag klarar av saker.
Och jag vet vad som är viktigt och vad som är totalt onödigt att lägga ner en massa energi på.
Iaf till viss del.
Så det gör mig glad.
Och är man inte glad över sig själv kan man titta på Kitchen nightmares och vara glad över att inte vara så katastrofal som vissa där.

Nu är klockan 02:20.

Om det är ett ämne som jag verkligen hatar att prata om så är det pengar.
Vet inte varför men jag blir helt enkelt alltid på dåligt humör när det diskuteras om pengar.

Denna dagen har verkligen sugit.
Jag orkar inte ens skriva om det även om det är rätt viktiga grejer för mig i nuläget.
Det blev för mycket idag.
Och sånt klarar jag inte.

Idag kände jag mig ännu mer efterlämnad.
Jag blev riktigt ledsen idag.

Varje gång jag sätter mig vid min dator har jag vissa saker jag gör.
kolla mejlen.
Kolla bloggar.
Och kolla om det har kommit upp om jag ska komma på intervju eller ej i Odense.
Jag vill så gärna komma på intervju där.
På nåt sätt så känns dte som att jag verkligen behöver det.
Jag vill ha en chans.
Jag vill visa vad jag kan.
Jag vill ha något som går min väg nu.
För det känns ganska hopplöst just nu...

Ibland känns det som att jag är en liten ekorre som blivit överkörd där jag försökte ta mig över vägen till alla andra.
Som att jag är den som inte kom med för att något hände på vägen.
Och även om livet för mig tog en helt annan vändning så fortsätter alla andra ekorrar precis som vanligt.
Helt obestörda av att jag hamnade efter.

Jag hatar känslan av att vara efter.
Speciellt när ingen verkar märka det och sakna mig.

Den senaste tiden har jag misst suget efter att blogga.
Jag har inget att skriva om känns det som men kanske händer just precis för mycket för attskriva om allt just nu.
Jag har iaf ingen lust alls att skriva.
Jag känner helt enkelt inte för det.
Mina drömmar om att bli läkare känns närmre än på länge sedan jag fick kallelse till intagningsprov i Odense.
Det kommer dock vara en massa människor som skriver det och jag har oerhört liten chans att komma med.
Men drömmarna känns närmre iaf.
Detta trots att jag har misslyckats på de senaste proven och det känns som att jag ligger väldigt, väldigt långt ifrån 20,0 just nu.
Jag hatar det faktum att så mycket hänger på ett enda prov och att alla de där avgörande proven ska komma på en och samma gång.
Jag hatar pressen som kommer och att inte ha tid att varva ner.
Jag längtar till sommaren.
Jag längtar till när jag och Jocke bor ihop och vi kan träffas oftare än varannan helg.
Jag längtar till då alla mina nuvarande drömmar går i uppfyllelse och jag kan fantisera ihop nya.
Jag längtar till då man kan ta en paus och koppla av på riktigt.
Fast jag undrar när det kommer ske.

Jag borde verkligen sova.
Jag är jättetrött, har tom ont i huvudet av trötthet, men jag känner mig alldeles för stressad just nu.
För ungefär en timme sedan loggade jag in på min inlogning på syddansk universitet av en ren slump (jag hade tråkigt och tänkte att jag faktiskt kunde kolla den för en gångs skull) där såg jag att jag har blivit kallad till att göra ett test, typ som högskoleprovet, nu på lördag.
Och senast tisdag ska de ha några papper på kurser jag läst och läser.
Snacka om stressigt.
Och jag ska egentligen jobba på lördag så jag måste hitta någon annan som kan ta mitt pass.
Iaf under dagen.
Kvällen kan jag hinna med själv i värsta fall.
Men snacka om att jag känner mig stressad.
Och till råga på allt har jag historieprovimorgon på kalla kriget och matteprov på tisdag.
Jag längtar till sommarlovet!

Idag var MUF (moderata ungdomsföreningen eller nåt sånt) på skolan och skulle värva medlemmar.
De sa att MUF var jättebra eftersom man hade olika politiker som föreläste ofta och de hade skitroliga fester.
De sa även att man lär sig retorik och annat bra att veta.
So far, so good.
Det lät väl inte helt fel?
Men när de började med att vi skulle bli medlemmar nu och det genom att bara skriva på en liten vit papperslapp så blev man lite sådär lagom skeptisk.
Sen blev jag irriterad.
För att sen fick jag höra att jag visst då har tagit ett politiskt ställningstagande (jag sa att jag kan för lite om politik för att kunna säga vad jag står för riktigt).
Detta ställningstagande har jag tagit genom att välja att gå på en friskola eftersom att friskolor inte hade funnits om det inte vore för MUF och moderaterna.
Nä, det hade det kanske inte men det är verkligen inte ett ställningstagande att välja den skola med lämpligast linje för en.
Det hade inte spelat mig någon roll om linjen hade funnits på en privat eller statligt ägd skola.
Jag skiter fullkomligt i det.
Jag valde min skola för att den hade (med betoning på hade) ett bra program och en bra skolmiljö.
Inte för att jag är moderat.

Jag säger inte att jag inte är moderat.
Men jag säger heller inte att jag är det (bara ibland när jag känner för att låta lite intresserad).
Jag står för att jag är oerhört dåligt insatt i politik över lag.
Jag är för lat för att sätta mig in i det och jag är beredd att ta de konsekvenser det kan ge.
Jag tycker faktiskt att Sverige är ett bra land.
Så klart har Sverige sina brister, vilket land har inte det, men över lag tycker jag att Sverige är ett tryggt och bra land att leva i.
Jag kan dessutom sägaatt om det skulle komma ett parti som gör att platserna till läkarlinjen ökar och att intagningen baseras mycket mer på intervju och personlig kompetens än bara betygen så skulle jag röstat på det, oavsett om det var höger, vänster, uppe ellee nere.
För trots allt: Vem vill leva i ett land med för få och för kassa läkare?

Igår firades det att högskoleprovet och allt kring det var över.
Förfestande hos Felicia som gjorde mig glad och pratig.
Sedan bar det av till Inkonst.
Första gången på Inkonst för min del.
Min recenssion: Det var det tråkigaste utestället jag varit på.
Där hände inget.
Och det var en hel del skumma människor där.
Det var konsert med två turkar.
Kommer inte alls ihåg vad de hette.
Men faktiskt: Om de som uppträder har på sig mjukisbyxor och för stor T-shirt på scen så är det nåt fel.
Så det var synd.
Men det var ändå en okej kväll.
När jag och My vaknad vid ett åt vi och gick sedan tillbaka till min säng och tittade på tv till halv fem.
En riktig slappedag.
Jag har än inte bytt om från pyjamas och klockan är åtta på kvällen.
Vid fem gav jag upp planerna på att alls byta om.
När vi låg och slappade och kollade på "You drive me crazy" så slog det mig:
Om två månader har vi tagit studenten!
Om två månader mår jag antagligen både smre och bättre än jag gör idag.
Om två månader är det slut på gymnasiet.
Om två månader!
Det är så sjukt skönt att veta att det inte är så långt kvar nu.

Denna veckan är det matteprov och tal i svenska som gäller.
Måste komma på nåt jag kan skriva ett tal om.
Mamma kom med en bra idé som jag ska se om jag kan genomföra.
Och i veckan ska jag få träffa Jocke igen.
Ja, saker känns rätt bra idag även om huvudet är sådär lagom glatt.
Och inte blir saker värre av att våren verkar ha kommit på riktigt.

Sitter hemma hos J nu. Hemma hos killen som varit min pojkvän i nästan 10 månader nu och även om jag inte hade tänkt blogga något förrän jag kommer hem imorgon så gör jag det. Jag började nämligen tänka lite. Jag började tänka på hur lustigt livet kan vara ibland. För ett år seda var jag en vilsen typ som inte visste det ena eller det andra. Jag var i en speciell period, vi som umgick konstant hade nog alla en speciell period då. Något som inte alls liknar hur vi är idag. Vad vi gjorde och vad som hände då är en helt annan historia (som får mig att skratta lite varje gång jag tänker på det för det var roliga saker som hände). Inte att det itne händer roliga saker nu, men den där perioden för ett år sedan var nog en sån period som man alltid kommer tänka tillbaka på och skratta. Redan då hade det börjat hända saker med vårt gang. Saker som egentligen inte ändrade ganget så mycket. A och I insåg det alla andra hade vetat om länge - att de var kära i varandra. Sedan hände det mig. Jag träffade killen jag snackat med i ett år utan att någonsin ha träffat honom. Och jag blev kär. Det dröjde inte länge innan vi var tillsammans och jag är oerhört tacksam för att han finns i mitt liv. Efter sommaren träffade S sin A och de blev också de ett par. Ett par som går på chokladprovning ihop med A och I (ibland är det störigt att jag inte äter choklad för det känns inte vidare lönt att ens tänka på att göra nåt sånt själv om man bara ska stå där och bli frestad av godsakerna). Rätt vad det var hade M flyttat in till stan och nu lätt kunde skratta åt alla som hade mer än fem minuters gångväg till city. Sedan fick hon egen lägenhet ännu närmre city ( nu kanske det bara är 4½ minuters gångväg). Hur mycket av detta trodde man skulle hända när vi alla satt där inne hos R och hade våra vanliga helgträffar? Hade jag någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle ha varit i Skara så många gånger att jag tappat räkningen?  (Fortfarande har jag inte fått se Bertan utan bara hans jobb och hus.) Ännu skummare känns det att tänka på att detta året som gått inte har varit ett speciellt händelserikt år på något annat sätt. Vi går i trean nu istället för tvåan. Vi förebereder studenten för fullt istället för (?). Ja, ännu skummare blir det när man tänker på hur allt kommer se ut om ett år. Då när vi inte ens har skolan som samma ställe att gå till. Då när alla ska ut på sitt håll och försöka hitta något vettigt att göra här i livet, något som man faktiskt kan tänka sig att jobba med i ett tag. Något som är värt att satsa ytterligare fyra, fem år i skolan på. Det är en konstig känsla att veta ungefär vad som händer fram till mitten av juni, förhoppningsvis är sommmaren ganska klar för mig med (jag måste kolla så att det är säkert att jag kan jobba där i sommar med, men det borde jag ju kunna!), men att efter augusti tar planeringen helt slut. Allt beror på om man kommer in på någon skola. Och vilken skola det skulle vara i så fall har jag ingen aning om. Tanken att inte veta vad man kommer göra eller var man kommer bo om ett halvår är lite svårbeskrivlig. På ett sätt är det läskigt. På ett sätt är det spännande. Kanske bor vi alla kvar i Malmö och läser på Komvux och jobbar på något slumpartat ställe. Eller så kanske vi alla är ute i den vida världen och sprider våra "the gang-erfarenheter" över hela jorden. Kanske är detta gångna året inget alls i jämförelse med det kommande året.

Funderar på att enbart fokusera på religionen till på torsdag.
Och lämna in blankt i fysiken.
Då kan jag skriva provet en annan dag istället.
Det hade nog varit bra för just nu känns det som att jag inte kan något alls.
Får se hur det går imorgon när vi ska plugga efter skolan.
Men ja, möjligheten finns ju iaf att jag lämnar in blankt.
Så jag får mer tid på mig att plugga.
Så borde jag ha gjort med en del tidigare prov.
Det hade varit smart.
Vad det är störigt att vara efterklok.

Jag hatar denna dan!!!
Fan vad jag inte pallar med detta!!!

Ibland blir jag så jäkla trött på min skola.
På hela sättet som den sköts på.
På sättet som det vi säger inte har någon betydelse alls.
Och lärarna som ser ner på eleverna känns det som.
Ibland är jag så otroligt glad över att slippa själva skolan om några månader.
Yeah right att lärare på en friskola inte har tystnadsplikt.
Idioter!

SItter här hemma hos Jocke och tittar runt på lite bloggar.
Jocke sitter och håller på med skolgrejs som han snart skulle ta en paus från tror jag.
Jag vill mysa.
Men till dess sitter jag och tittar på Miami ink och tittar på bloggar.
Det fick mig att fundera lite.
I en av bloggarna är det en tjej som kan rita sjukt snyggt.
I en av bloggarna är det en kille som kan skriva riktigt inlevelsefullt.
I en av bloggarna är det en tjej som är duktig på mode.
I Miami ink är det killar som är sjukt duktiga på att rita och tatuera.
Det gjorde mig lite avundsjuk.
Jag vill också ha en talang.
Något som jag är riktigt riktigt grym på.
Något folk blir imponerade av.
Det hade varit häftigt.

Idag längtar jag oerhört mycket till studenten.
Vi har väldigt mycket arbete i skolan just nu.
Och det ska det bli skönt att slippa för ett tag.
Speciellt när det finns folk som krånglar till det i onödan.
Som man tycker hade kunnat ställa upp lite mer.
Men såna finns det väl överallt.
Eller?
Tre år är nog ganska lagom i en klass tror jag.

Nu är det iaf bara 1½ vecka kvar till sportlovet.
Det är bra som tusan!

Idag tittade jag runt på olika högskolor som har läkarlinjen.
På deras hemsidor.
Känns som att det kan vara lite bra att påbörja ansökningen snart så jag får det gjort i tid.
Det är ju ganska viktigt.
Samtidigt är det väldigt skrämmande.
Jag har ingen aning om vad jag kommer göra om ett halvår.
Eller ja, åtta månader om vi ska vara såna.
Och jag gillar att ha kontroll.
Iaf vara lite medveten.
Nu ka jag bara hoppas att jag kommer in på någon läkarlinje och att jag hittar bostad där.
Bostad är väl ett problem jag får ta senare för antagningen är nog svårast.
Jag ska söka till alla skolor.
På alla kvoter det finns (och som jag kan söka till).
Och sedan ska jag hålla tummarna.
annars ska jag läsa upp betygen ästa termin och söka igen till hösten.
Kommer jag inte in då heller får jag göra om det tills jag kommer in.
För jag ska komma in på ett eller annat sätt.
Så är det bara.
Så är det när man har drömmar som sträcker sig högre än vad man kanske tror att man kan nå.
Men helt omöjligt borde det väl inte va?
Eller?
Nä, jag ska lyckas.
Och sedan ska jag bli den mest sympatiska, kunniga läkaren som någonsin skådat Sveriges sjukhus.
Det ska jag bli.

Önska mig lycka till är ni snälla.
För inte kan väl lite tur på vägen skada?