Mitt liv sett från min sida glaset.

Antalet läsare jag har har ökat de senaste dagarna när jag har avrit ledsen.
Jag vill se det som att folk vill höra sanningen.
Att min blogg blir mer intressant när jag skriver om hur ledsen jag är än när jag skriver om dagens händelser som inte var speciellt intressanta.
Kanske är det just sanning folk vill ha.
Att veta att jag kommer skriva om hur dåligt jag mår.
För att senare också skriva om hur bra jag mår.
För jag kommer må bra om ett tag igen.
Jag har klarat mig ur de djupaste hål så nog ska jag kunna ta mig ur denna deppperiod på nåt sätt också.
Men kanske är det dags för mig att sluta vandra som katten kring het gröt.
Kanske är det dags för mig att vara helt ärlig.
Att verkligen visa vem jag är och vem jag har varit.
För att ni kan ju följa mig mot den jag ska bli.
(Oj, där blev det djupa saker.)
Men jag ska nog försöka vara ärligare mot läsarna, men framförallt mot mig själv from nu.
Jag hittade ett rosa plastarband idag när jag städade som jag satte på min arm.
Det har jag bestämt att det ska sitta kvar för att jag ska kunna titta på det och tänka att jag en dag kommer lyckas med vad jag har bestämt mig för.
Att jag en del kommer bli lycklig och känna mig hemma där jag befinner mig.
Jag ska titta på det armbandet och veta att jag kan om jag bara bestämmer mig för det.
Jag har ju redan lyckats med det jag trodde skulle bli min svåraste utmaning i livet: att komma in på läkarlinjen i nåt land jag verkligen ville gå i.
Jag ska lyckas och jag ska bli lycklig.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon.
Men någon gång.

Nu ska jag sova för jag är inte ledig imorgon med.
Även om det hade varit skönt som tusan.
Men jobb får mig iaf på andra tankar.

Natti natti.