Goodnight dear brother.
So goodnight dear brother, goodnight sweet brother and thank you brother for helping me out, goodnight.
Ibland, när man minst anar det, blir man påmind om saknaden mer än annars. Förut kunde jag knappt höra ordet cancer utan att känna mig helt sönder inuti. Nu skriver jag ett arbete om cancer och har inte så mycket till alternativ. Jag måste lära mig att förhålla mig till det på ett profesionellt sätt annars kommer jag aldrig kunna bli läkare. Men ibland är det svårare än annars att se det ur en medicinsk synvinkel och inte försvinna in i vad en cellmutation kan göra.
Jag är inte troende. Jag var tills allt hände. Hyfsat troende iaf. Jag var det under sjukdomstiden också. Men sen försvann det. Samtidigt som allt annat verkade försvinna försvann tron också. Och sedan dess har den varit borta. Iaf tron på någon högre makt som ska styra över mig. Men ibland känns det ändå som att jag har någon som hjälper mig genom allt. Antingen det eller att jag har en enorm tur. Ibland känns det verkligen som att du hjälper mig genom allt och hjälper mig mot mina mål. För jag tycker fortfarande inte att jag förtjänar att redan, så enkelt som jag faktiskt gjorde det, ha kommit in här och ha flyt med det mesta. Det känns verkligen som att jag har fått hjälp längs vägen. Det har jag genom familj och vänner iof. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är du som hjälper mig hit med tanke på att det var detta du ville hålla på med också. Och även om det garanterat kommer bli tufft ibland så ska jag klara detta. Jag ska göra dig stolt. Och jag ska ha kul under tiden.
Just nu känner jag mig väldigt ensam här. Jag trivs jättebra, har jättekul och läser om intressanta saker men såhär på kvällen känns det ensamt. Inte så att det är väldigt jobbigt men det är ovant. Och tomt. Men jag trivs verkligen här, det ska ni inte tvivla på. Men alla har vi väl våra ups and downs?
Nu ska jag läsa lite om första hjälpen och lite om bröstcancer och D-vitamin också om jag hinner innan det blir för sent och innan jag somnar.
Hej Josse!
Det du skriver beror verkligen...Jag sitter har och snyftar nu. Ar lite extra kanslig eftersom jag saknar min egen familj. (Forsoker formulera en grej har men det funkar inte sa jag hoppar over det salange...)
Jag ar sa glad for din skull, att du ar pa vag att bli en lakare! Wow! Sa manga liv du kommer paverka. Innan har jag ofta tankt "wow, lakare raddar sa manga sjuka eller skadade personer", men pa sistonde har jag mer och mer forstatt att for varje manniska som raddas, finns det sakert minst 10 andra manniskor vars hela liv paverkas av huruvida man kan radda den forsta manniskan eller inte. Jag har lart kanna en italiensk familj har som ar otroligt snalla mot mig och hjalper mig med allt de kan. En av deras tva soner gick bort av ett medfott, dolt hjartfel for ungefar 7 ar sedan. Deras andre son ar fortfarande helt fokuserad pa sorgperiod. Jag forstar att man aldrig glommer en sadan sak, att det alltid finns med en, men han "graver ner sig" i det, jobbar inte, traffar inte folk, vill inte ha roligt. Hans foraldrar forsoker ga vidare sa det blir manga diskussioner dar, att han tycker att de "glommer" hans bror, deras son, eftersom de ar glada.
Jag tankte pa dig nar de berattade det. Julia hade berattat for mig att hon last nagra av vara gamla klassisars bloggar och att "alla gar pa sa fina utbildningar nu och vadfan gor vi med vara liv? josse laser till lakare, blablabla".
"Och även om det garanterat kommer bli tufft ibland så ska jag klara detta." som du skrev. Jag onskar att den italienska sonen kunde ha lite mer av den installningen. Jag forstar att jag kanske inte ar den forsta personen du gar till nar du vill prata om saknad och sorg, att du gor det med andra. Med andra ord, att jag formodligen inte sett hur du egentligen alltid matt. Men jag ser ju det uppenbara. Att du alltid var med i "cooleganget" i klassen, och nu, att du laser till lakare. Jag vet inte om det ar ratt ord att kalla manniskor som dig "starka". Nar jag gick igenom en jobbig period for nagra ar sedan sa sa folk att jag var "sa stark blababla", men stark var det jag minst av allt kande mig som, jag tankte att "hade de sett mig som jag verkligen ar hade de tankt annorlunda". Men jag tror att "stark" ar inget man ar varje sekund, det ar inte som att ha en harfarg. (haha som man iofs kan farga och andra ganska ofta, men du fattar hur jag menar). Jag tror att det som ar starkt ar ens installning att man ska fixa det, forr eller senare och pa nagot satt.
Blablabla, jag babblar alltid pa nar jag borjar skriva. Vad jag egentligen vill saga med denna roman ar att jag blir berord av vad du skriver. Jag ser upp till dig for att du lyckas se framat och ta dig dit du vill. Jag ar glad over att det verkar ga sa bra for dig i Danmark. Jag kommer ihag en gang i studentvevan da vi pratade om att du varit pa intervju for att borja dar, och vad du svarat pa fragan om varfor du ville bli lakare. Jag ar saker pa att du blir en av de basta lakarna vi sett. Wow Josse! Du ar verkligen pa vag nanstans med livet!
Jattemanga "lycka-till-sparkar", och jag ska fortsatta lasa din blogg nu!
Kramar fran en negerbrun Lolo
