Now I'm waiting for the sunset borderline.

Jag tror det har något med vetskapen att göra.
Eller snarare vet jag det.
För inte saknar man någon eller något när man vet att man alldeles strax får träffa den/får tillbaka det.
Det är när man vet att man inte kommer det på ett tag som man saknar.
Som man börjar sakna bara någon minut efter att den/det har lämnat en.

Jag saknar.
Nåt enormt.
Trots att det bara är någon timme sedan.
Jag saknade direkt när jag gick och lade mig i min nittiosäng som då kändes stor.
Jag saknade redan när jag stängde dörren och visste att vi inte skulle ses på ett tag.
Det kändes som att en del av mig åkte.
Som att en del av mig åkte oh lämnade resten av mig att lösa världens bekymmer själv.
Det funkar inte riktigt.
Jag funkar inte riktigt.
För jag saknar dig.
Och hade jag fått bestämma hade vi aldrig varit tvugna att lämna varandras sida.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0