Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag hatar mina tankar.
Ibland är de bara så extremt överdrivna.
Och ändå drar de mig till vansinne.
Jag förstår inte varför jag blivit sådan som jag är.
Jag förstår inte varför det bara blir värre och värre med tiden heller.
Jag försöker hela tiden intala mig att jag är knäpp.
Att det är inbillning.
Men vad hjälper det när jag inte ens kan få mig själv att tro på det jag säger?
Det är som att halva jag tror på det och försöker säga det till den andra halvan.
Men den delen lyssnar inte.
Eller jo, den lyssnar, men kan inte ta det till sig.
(Nädä, jag lät inte alls scitzo där nä.)

Men jag hatar verkligen att jag tänker såhär.
Och fortfarande undrar jag verkligen var jag fått det ifrån.
Eller har jag kanske alltid varit en inbillande människa?

Snälla gör mig till en medveten människa isf.