Mitt liv sett från min sida glaset.

---

Jag får höra ibland att jag är en stark person som har gått igenom vad jag har.
Att det krävs mycket för att orka med nåt sånt.
Jag vet inte om jag håller med dem alltid.
För visst, jag är en stark person idag.
Men jag har nog blivit de av det jag gått igenom.
Jag avr iten stark från början.
Och visst, det krävs mycket för att orka gå igenom nåt sånt.
Men vad har man för val?

Därför blir jag ofta lite skum när folk säger att jag är stark som klarat av det.
Lite avvaktande.
Dels för att jag inte håller med dem ritkigt.
Och dels för att jag får en känsla av att folk som säger det inte alltid inser att det är lätt vara stark ibland.
Men stundtals är det sjukt svårt.
stundtals känns allt meningslöst.
Stundtals inser man vad som hänt.
Det är de stunder då jag inser vad som verkligen hän som jag blir mest rädd.
Det är min största rädsla.
Inte spindlar, inte mörker, inte något annat sånt.
Min största rädsla är att en dag vakna upp och helt inse varför vi inte kommer kunna ta ett komplett familjefoto igen.
Att inse på fullo att Mattias aldrig mer kommer komma gående in genom dörren.
Att jag aldrig mer kommer få höra honom säga något till mig.
Jag är rädd för att inse sanningen...

Jag vill fortsätta leva i min hallucination.