Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag är alldeles för trött för att skriva nu egentligen.
Har haft en ganska händelserik dag känns det som.
Men en soft dag ändå.
Hade inga lektiner denna förmiddagen heller så jag och My gick på Mobilia och skulle söka jobb.
Vi hann dock mest äta frukost och handla skor där.
Vi köpte vars ett par skor för 40 kronor var.
Det kallar jag fynd.
De var snygga också, tyckte alla utom Anna.
Anna som det enda hon kunde säga var att det var conversekopior.
Den lilla märkessnobben.
För 40 kronor är jag beredd att använda conversekopior faktiskt.
Utan någon tvekan.
Jag och My var nöjda iaf.
Matten och engelskan var ganska softa.
Jag hängde tom med på matten idag.
Det känns ju bra iom att det var första lektionen i matte d.
Usch, det verkade inte vara en rolig kurs inte.
Efter skolan satt vi kvar och snackade lite som vanligt.
sen gick jag och My ännu mer i stan för att kolla på fler skor och söka jobb.
Jobbsökandet gick itne alls bra.
Det var abra en massa sura expediter idag.
Så vårt humör sjönk väldigt.
När vi sedan går runt i stan efter att alal affärer stängt och väntar på Mys buss såg vi en olycka på Gustav.
En kvinna hade blivit påkörd och fastklämd under en buss och slapats med den flera meter.
Vi såg inte själva olyckan utan såg bara kroppen ligga fastklämd under bussen.
Sedan började poliserna m.fl. försöka få bort allmänheten och vi kände att det var nog bäst att gå därifrån.
Dels för att det var en ganska speciell upplevelse att se kvinnan fastklämd under hjulet och dels för att vi var i vägen för räddningstjänsten om vi stannade.
Så vi begav oss mot centralen.
Vi gick där båda två chockade och visste inte riktigt vad man skulle tänka eller vad man skulle säga.
Vad var det vi hade sett egentligen?
Det var ganska påtagligt att se människor gå där vid olycksplatse och gråta också.
Och jag kände att tårarna var inte helt långt borta hos mig heller.
Det är läskigt vad man kan bli chockad av något sånt.
Och vad det kan få tankarna hos en att gå.
När jag kom hem kollade jag internet efter olyckan och fick reda på att kvinnan hade livshotande skador.
Riktigt hemskt.
Och tankarna börjar gå på att det oavsett vad inte hade varit första gången man hade sett något livlös.
Tankar som jag inte riktigt ville tänka på just där och då.
Bussresan hem var lite nerstämd och allmänt bara tänkandes.
Tror att jag fortfarande är en aning skärrad av det hela på något sätt.
Jag har nog lite svårt för att släppa sånt här.

Ska gå och lägga mig och hålla tummarna för att det går bra för kvinnan under hennes operation ikväll/inatt.
Och hoppas på att hennes anhöriga också klarar hantera det så pass som man kan hantera sånt här.

Hej.