Mitt liv sett från min sida glaset.

Ibland kommer man på sig att undra varför.
Att tänka på vad som hänt och undra hur man kan bara kan fortsätta som vanligt.
Eller ja, inte som vanligt så men ändå.
Att återgå till vardagen iaf.
Att låta det helt enkelt bli ett faktum.
Ibland kommer man på sig själv med att sakna dig.
Något enormt.

För att även om man lär sig hantera det på ett annat sätt så funkar inte det alltid.

Man behöver att det inte alltid funkar att hantera det sådär som man annars gör.

Jag kommer ihåg hur jag låg i min säng, jag tror det var natten efter den där dagen.
Klockan var mycket och de andra trodde att jag låg och sov.
Där låg jag ovanpå överkastet och lyssnade på "If I could turn back the hands of time" med R. Kelly i min mp3.
Jag var yrvaken även om jag var sjukt trött.
Men ändå kunde jag inte se något.
Jag gråter sällan högt.
Den natten grät jag högt.
Och förtvivlat.
Fick anstänga mig för att komma ihåg att andas då och då där emellan allt.

Visste inte var jag skulle bli av.
Anders måste ha hört mig för han kom in till mig och la sig brevid och kramade mig.
Han sa inte att allt skulle bli bra, varför ska man ljuga när både vet sanningen alldeles för väl?
Han sa inte mycket.
Men han var där.
Och förstod som ingen annan.


Idag pratar vi inte mycket om vad som hänt.
Om hur mycket vi alla tänker på Mattias och saknar honom.
Eller varför vi alla var samlade på sjukhuset den 19 Januari 2006.
Vi pratar inte mycket om det.
Alls.
Jag tror vi alla är rädda för att dra upp det hos varandra.
Vi vill väl skydda varandra på något sätt.
Bra eller dåligt vet jag inte.
Det finns väl egentligen inget bra eller dåligt när det kommer till sånt.

Ibland sitter man och undrar hur fan det kunde hända.
Hur overkligt det känns att inte ha sin ena bror här som man ska.
Ibland frågar man sig hur han orkade så länge.

Ibland saknar man mer än man nog själv förstår.
Det är då jag stänger av mig.
Och stänger in mig.
Det är då jag verkligen behöver vara ensam.
Men känna mig allt annat än ensam.
Det är då jag inser hur mycket han betyder för mig.
Och man önskar att man vore så troende att man trodde på att få träffas igen senare.
Det är då man bloggar som att ingen annan läser det.
Som att man bara vill skriva en påminnelse eller något.
Eller dagbok.

Det är då jag tänker på hur mycket jag älskar min familj.