Mitt liv sett från min sida glaset.

Jag har tänkt på det lite i helgen.
Hur oväntat saker och ting ter sig ibland.
Hur jag för ett år sedan hittade en att öppna mitt hjärta för och prata med om allt det jag inte ville berätta för er andra.
Av olika anledningar.
Men mest för att han förstod.
Han visste hur han hade behövt hjälp och genom det blev han den som hjälpte mig.
Han fick mig att våga prata.
Våga berätta precis vad jag kände, hur rädd jag var och hur mycket jag saknade.
Han var en okänd person som kände mig bättre än många andra.
Han var mitt största stöd under den tid då jag behövde någon som mest.
Sen någon gång blev det att vi pratade mer vardagligt.
Jag visste att han fanns där och lyssnade om jag ville prata men vi kunde ändå rata om annat.
Vi pratade om allt möjligt och efterhand som iden gick och samtalen blev fler och fler lärde jag känna honom på ett sätt jag aldrig lärt känna någon innan.
Jag hade fortfarande, efter mer än ett halvårs pratande, varken sett honom eller hört hans röst.
Jag pratade första gången med honom på nyår.
Det var ett totalmisslyckat samtal helt på grund av mig.
Han ville som vanligt hjälpa mig och få mig på bra humör men jag betedde mig fult och var dum.
Som tur var blev han inte arg och fortsatte prata med mig.
Två månader efter det (?) ringde han mig igen.
Då hade han knappt någon röst och var sjuk men ringde ändå och ansträngde sig för att kunna rata med mig.
Det var när vi satt på bussen hem från en misslyckad fest och alla var på halvtaskigt humör.
När vi stod och väntade på pappa som skulle hämta oss pratade jag fortfarande med honom.
Felicia tittade på mig och frågade vem jag pratade med iom att jag såg så lycklig ut.
Efter det pratade vi en hel del i telefon.
Men fortfarande väldigt mycket via msn också.
Efter ett tag började jag inse att jag tyckte väldigt mycket om honom.
På ett annat sätt än som jag tyckt om honom innan.
Han sa också det.
Men fortfarande var jag väldigt osäker.
Jag hade fortfarande inte sett personen i fråga i verkligheten.
Och kunde man verkligen träffa någon genom internet?
Men efter ett tag bestämde han sig för att åka ner och hälsa på mig.
Jag skulle möta honom på tågstationen och se honom för första gången på riktigt.
Jag avr nervös.
Så otroligt nervös.
Och kunde inte få ihop det att jag kände honom jätteväl men hade aldrig träffat honom.
Där satt jag, jättenervös och försökte få syn på honom på centralen.
Tittade mig omkring och såg någon som jag direkt kände att det var han.
Han såg väl lika vilsen ut som jag kände mig och lite kände jag väl igen honom från det enda fotot jag sett.


Vi åkte hem till mig och hade trevligt.
Hela helgen var väldigt trevlig.
Och jag trivdes nåt enormt i hans sällskap.
vi tittade på film andra kvällen och han tog min hand och höll den.
Och jag kände hur mitt hjärta slog till några extra gånger.
När jag dagen efter lämnade honom vid tåget för att han skulle resa hem igen kände jag direkt att jag ville rtäffa honom snart igen.
Två veckor senare träffades vi igen.
Då blev vi tillsammans också.
Sedan dess har jag varit otroligt lycklig.
Jag var uppe hos honom och fick träffa alla hans vänner.
Och han behandlade mig helt otroligt.
Jag kände mig så säker i hans sällskap där jag var bland alla okända människor.
Jag kände mig trygg.
Det gör jag alltid när jag är i hans sällskap.
Trygg och säker.
Och otroligt lycklig.
Och jag vill inget annat än att få honom att känna likadant.

Jag förundras fortfarande över hur saker och ting ter sig ibland.
Hur han kom i min mörkaste stund och nu är mitt ljus.