Mitt liv sett från min sida glaset.

Ibland undrar jag över hur jag uppfattas av min omgivning.
Hur jag beter mig.
Sett genom andras ögon.
Ofta tänker jag att dte inte spelar någon roll så länge jag är glad och trivs.
Fast det gör det egentligen.
För om omgivningen uppfattar mig på ett negativt sätt blir ju min omgivning negativ gentemot mig.
Och vem är glad med en negativ omgivning?
Fast ofta bryr jag mig heller inte om det.
Kanske utan att tänka på det isf.
För jag är inte den som låter främlingar styra mitt humör.
Inte längre.
Jag var nog mer så innan.
Sen hände något.
Och jag blev förändrad.
Jag ändrade syn på saker och ting.
Jag fick perspektiv på saker och ting.
Och det ändrade mitt humör.
Vilket i sin tur ändrade omgivningens bemötande mot mig tror jag.
För när jag fick perspektiv på saker och ting blev jag gladare.
Jag förändrades nog för alltid.
För har man en gång fastnat i en cirkel kommer man nog inte ut.
Om man inte får en rejäl knuff.
Jag fick nog en rejäl knuff ut ur min förra cirkel.

Eller nu ljuger jag kanske.
Hela analyseringen av mig har kanske bara varit lögn.
För förändrades verkligen jag först?
Eller var det att jag förändrades när omgivningen förändrade bemötande mot mig?
Styr omgivningen mig eller styr jag omgivningen?
Vad kom först, hönan eller ägget?

Det jag egentligen ville säga var att jag blev glad.
Vad det var som gjorde mig glad vet jag inte.
Men det håller i sig.
För även om jag är nere ibland, ibland väldigt nere, så är jag generellt på bra humör.
Jag skulle nog t.o.m. vilja säga att jag är ganska nöjd med hur mitt liv ser ut nu.

Jag tror att jag är trevligare som person också.
Definitivt mindre blyg.
Och hur trevlig var jag när jag inte vågade prata med folk?
Igår pratade jag en liten stund med gubben som lagar våra cyklar när jag bytte cykel där.
Han var trevlig.
Och vi hade ett trevligt, kort samtal om ingenting.
Men när jag gick ut därifrån log jag.
För jag mmådde bra.
Jag vågade säga mer än bara vad det var för fel på cykeln.
Jag vågade skämta lite också.
Jag sa fler ord än var nödvändigt.
Sånt gör mig glad.
När jag gör framsteg.
När jag säger något till tjejen bakom mig i toalettkön.
Eller som när jag hade ett väldigt opersonligt men ändå samtal med en kvinna på tåget till Jocke.
Jag var dock nervös som satan på att inte hinna emd nästa tåg så jag var nog inte vidare pratglad.
Efter det tågbytet pratade jag med en annan tjej.
Om att dricka vatten.
Men ändå.
Hon var trevlig och det finns faktiskt hur mycket som helst att säga om vatten.

Idag sprang jag omkring på Mobilia.
Jag lekte med Lucas och vi hade jättetrevligt.
Så jag brydde mig inte om att jag, nu en vuxen människa, sprang omkring och lekte på ett varuhus.

Har ni föresten tänkt på det, vilket annorlunda bemötande man får av omgivningen bara man går med ett barn?

Detta blev nog ännu ett av mina fullständigt onödiga och meningslösa inlägg.
Men vet ni vad?
Jag är glad ändå.