Mitt liv sett från min sida glaset.

Är hemma igen nu.
Hemma från en kortsemester med mamma och pappa.
I Skara.
Där vi var för att träffa killen som får mig att le konstant.
Killen som gör att det pirrar till i hela kroppen bara jag tänker på honom.
Han som förstår vad jag tänker och menar utan att jag behöver säga det (även om vi pratar olika språk).
Killen som väcker mig med en kram och får mig att känna mig helt underbart bra.
Killen som får mig att känna mig stoltast när han håller om mig.

Du är speciell.
Vet du det?
Riktigt otroligt speciell.

Jag hade några underbara dagar där.
Hade jättetrevligt och njöt av varje stund jag fick där.
Fick träffa hans syster också.
Och hennes man.
Mamma och pappa fick träffa dem också.
Vi var ute och åt.
Och det var väldigt trevligt.
gick väldigt bra tycker jag.
Även om jag fick höra att jag pratar som en i "Mysteriet på Greveholm".
Men jag kanske gör det?
Det var iaf väldigt trevligt.
Och det var skönt.

Jag hatar att säga hejdå.
Att veta att det dröjer ett tag innan man ses igen.
Jag vill inte gå därifrån då.
Denna gången var det bara hejdå fram tills fredag dock.
Vilket är väldigt väldigt skönt.
Men det är tillräckligt länge för att jag ska hinna sakna.

För jag tror inte du förstår hur mycket jag tycker om dig.
Och hur mycket du betyder för mig.

Snart kommer du hit iaf.
Och jag lovar att se till att ingen skrämmer dig för mycket på bröllopet.

Hej.